Gårdagens skola för framtidens barn?

baby-72695_1280

2 miljoner minuter det är den tid vi ungefär vistas i vad vi idag kallar skola. Från att du som litet barn säger hej till förskolan tills den dag du sjunger ”Vi har tagit studenten!” Till detta kommer en hel del läxläsning ovanpå det. 2 miljoner minuter.

Det är mycket tid.

Skolan skapades i mångt och mycket för att fostra och lära barn att passa in i ett industrisamhälle. Detta system byggde på en hierarkisk struktur. Det var viktigt att kunna lyda order, lärarna var levande uppslagsverk och du var en kugge i ett kugghjul som skulle passa in längre fram och även enkelt kunna bytas ut. Synen på barn var även den auktoritär. Barn skulle fostras, lyda och se upp till oss vuxna.
Kunskapen var absolut störst innanför skolan, inte utanför.

Idag är det precis tvärtom på alla fronter skulle jag vilja säga.
Med hjälp av digital teknik så är vi alla medvetna om att kunskapen, informationen och kontakterna är betydligt större och fler utanför skolan än innanför. Våra barn växer upp med denna teknik och vet inget annat, det är som att tala med fiskar om vatten.
Man ”kan” mycket mer i dag. När vi frågar barn om fakta idag så blir inte svaret, jag kan inte utan snarare…vänta så jag ska kolla ….
Med deras lust och nyfikenhet rattar de sitt lärande på ett sätt vi aldrig sätt förut. De är glokala. De mixar det globala med det lokala. De sitter med hela världen i sitt rum.
Det krävs inga ”manualer” för en 7 åring då han ska lära sig att bygga en privatserver i Minecraft…det bara ”löser” sig. Ordet IRL har förlorat sin innebörd och vi inser att det är verkligt allt vi gör. Vi möts oberoende av tid och rum när som helst.

Barn ska inte längre förberedas för ett industrisamhälle utan snarare till ett nätverkssamhälle som är komplext, ständigt i förändring, där kreativitet och entreprenörskap är viktigt oavsett vad du än kommer att jobba med. Din inre kraft, lust, ditt inre ledarskap och medvetande är a och o.
Du kommer aldrig mer bli en enkelt utbytbar kugge i ett linjärt system som varar för evigt. Guldklockornas tid är förbi. Och analytiker menar på att om bara 20 år så har hälften av våra ”riktiga” jobb försvunnit och ersatts av helt nya. Vi vet också att just nu har det fötts ett barn i världen som kommer att bli 150 år. Vad ska hen göra efter pension!!?? Hen har mer tid efter pensionen än innan! Som sagt var, vi har många utmaningar att se fram emot framöver och många problem som ska lösas…av exempelvis våra barn.

Så hur tar vi vara på den medfödda lust till lärande som vi redan har från födseln? Hur skyddar vi den motivation, inre ledarskap och medvetande som vi alla redan är födda med? Vi vet att vi är födda att lära, annars hade vi aldrig ens orkat lära oss att gå som barn. Detta är en inre drivkraft, utvecklas vi inte så dör vi! Men hur lär vi oss att gå? Inte ska detta kunnas vid specifik tidpunkt, fredagen den 26:e 13.20. Inte pressar vi våra små barn som faller och bestraffar de. Inte lämnar vi dom i sticket om de inte fixat det till fredag och önskar de lycka till och så går vi vidare med de små som lyckats själva ta sina staplande steg . Nej så funkar det självklart inte. VI bara är där och stöttar det som händer där och då. Vi uppmuntrar, står med famnen öppen, skrattar med, tröstar…för vi vet att när det ska hända så händer det. Plötsligt släpper hen taget och skiner upp som en sol…jag kan!! Jag kan själv!! Är det så att vi idag använder de 2 miljoner minuter vi har på bästa sätt? Anpassar vi våra system efter våra barn eller anpassar vi fortfarande våra barn efter ett system som en gång fanns?

Läxor, betyg, kvarsittning, bestraffning, kateder, klassrum, levande uppslagsverk, kepsförbud, mobilförbud…passade säkert perfekt för det samhälle som en gång var…men inte i det som vi lever i här och nu…
När vi idag har svårt att jobba ämnesövergripande, utifrån barns lust och drömmar, svårt att hinna vara utanför skolan, individanpassat och i synk med vår omvärld i realtid detta pga. av att det är svårt att få in i planeringen, vi ska läsa naturkatastrofer till hösten och inte nu när katastrofen sker, 40 min lektioner som krockar, lärare som behöver timmar etc…då måste vi våga ifrågasätta vår egna struktur på allvar.
När vi fortfarande tänker linjärt i form av löpande band princip där all barn ska samla mer och mer kunskap i sina huvud för att sedan tömma ut det vid given tid vid en test ett specifik datum för att vi då ska kunna mäta….missar vi vad som hänt i världen.

 

Jag tror att vi just nu vuxit ur skolan.
Vår egen tillgång till varandra, till information, till världen, till nya möten…ryms idag i våra fickor. Vi delar allt.
Ordet FUSK har snarare blivit en överlevnadsstrategi 2014 än ett övertramp i lärande värt bestraffning. Inget blir färdigt utan allt utvecklas ständigt. Detta allt ifrån ren fakta på wikipedia till nya features i Cash of Clans. Vi vet att kunskapen når långt längre bort än i vad vi har sparat i våra huvuden. Inget är fast utan snarare i ständig rörelse. Knowledge just in time har ersatt knowledge just in case.

När detta komplexa tänk möter det linjära, när skolans analoga strukturer och arbetssätt möter det digitala skapas friktion och frustration. Vi som inte är födda in i det digitala möter våra rädslor för förändring. Antingen utmanar vi oss eller så sticker vi huvudet i sanden och säger det var bättre förr. Men om allt var bättre förr, vad ska vi då med en morgondag till?
Jag möter frustration, press och oro bland många elever idag, barn som tror att livet hänger på ett matteprov, barn som tror att gymnasievalet är livsgörande, barn som inte kan sova om nätterna, barn som känner press gällande betygen. Jag möter även ungdomar som är uppgivna, motivationslösa, skoltrötta och som tänker ”hoppa av”.

Ett barn i 7:an ringde mig för ett tag sedan och berättade att han fått ”en uppenbarelse” efter min föreläsning. Han berättade hur han insåg att han är ju i skolan för sin egen skull, för att ha en bra tid här och nu, för att utveckla sig i konsten att leva , inte för att bli bra på att gå i skolan! Att det inte handlar om betygen, proven, pressen…utan det handlar ju om han själv och att bli bra på att leva.! När jag hörde detta blev jag på ett sätt ledsen.

Vi har kanske missat det viktigaste av allt. Risken är att vi ”skolifierat” våra barn och oss själva så pass att det inte längre blir verkligt. Klyftan mellan att vara inne i skolan och utanför skolan har blivit så stor att våra barn inte längre vet varför de är där. Även vi vuxna går vilse och anser att det finns ett innanför och ett utanför lärande och har svårt att se hur det skulle kunna gå hand i hand.

Just nu tycker jag att hela skoldebatten håller sig på en ”snuttifieringsnivå”. Vi vågar inte tala om förändring på riktigt och ifrågasätta på ett högre plan. Vi talar inte om visioner. Vi kan politiskt fortsätta att tala om lata barn, nationella prov, betyg i lägre åldrar, kvarsittning, mer tester, att barn ska stå ut med hela gymnasietiden, rutavdrag, mer läxor, lärarbehörighet.

Men ärligt…vad är det vi ska vara behöriga för….om inte just det FÖR längre är med. Om det FÖR inte längre VILL, om det FÖR inte längre orkar, om det FÖR inte längre har lust.
Då kan vi stå där i ekande tomma lokaler och hävda vår rätt, rätt, rätt medan våra barn, vår framtid, lämnat bygget och börjat inse det finns säkert annat som är bättre att investera sin tid i.

 

Det är dags att inse att ”SKOLA” handlar bara om en stund i livet då vi är en mängd brinnande vuxna tillsammans med unga människor för att ge de så goda möjligheter det går utifrån sin egen potential för att bygga vidare på denna värld. Vi har TID,
2 miljoner minuter, vi behöver Kärlek och så en Vision om en framtid som komma skall, men som vi alltid bygger tillsammans HÄR & NU!

Första ingrediensen för att detta arbete ska kunna börja, tror jag handlar om MOD.
Mod att inse, så som nu har det aldrig varit, så som nu kommer det aldrig mer bli.
Detta mod vet jag finns i de flesta av våra längtande pedagoger ute i vårt avlånga land.
Pedagoger som valde ett yrke därför att de älskade barn och älskade att kunna vara med att bidra till andra människors utveckling. Dessa pedagoger gör sitt bästa varje dag. Men risken är att de fortfarande behöver befinna sig i och verka i gårdagens skola men med framtidens barn.

Kram/Micke

Ps. en version av denna text finns att se på Youtube som en ”Pecha Kucha”.

 

Därför kommer inte Jimmie Åkesson tillbaka, om ni frågar mig.

framåtbild2

Jag brukar aldrig skriva om särskilda personer, men jag har funderat en del och vill mest bara dela med mig utav min känsla och till viss del egen erfarenhet. Detta inlägg handlar inte om enbart Jimmie, SD:s partiledare som förra veckan drabbades av utmattningsdepression, utan detta handlar nog om alla de jag mött och även mig själv som gjort liknande resa. Och självklart ser resorna ur denna situation olika ut. Men om ni frågar mig så kommer aldrig mer Jimmie tillbaka.

Varför inte?

För det första, han ska inte tillbaka! Under min egen tid som sjukskriven så var det verkligen samhällets mantra:

– Micke du måste komma tillbaka. Micke när kommer du tillbaka? Micke vi ska nog se till att få dig tillbaka.
Det tog ett bra tag innan jag förstod hur galet resonemanget var. Jag skulle ju aldrig mera tillbaka, jag var tvungen att ta mig framåt mot något nytt. Att ta mig tillbaka till det leverne som hade försatt mig i utbrändhet var ju rena galenskapen. Så insikten om att jag inte skulle tillbaka var det första steget mot ”tillfrisknande” om ni frågar mig. Det var nu jag insåg att jag behövde bra stöd och hjälp för att ta mig och mitt liv till en ny plats. Kanske mer till en ny plats inom mig snarare än utanför mig.

För det andra. Jag har mött flera vänner som varit där jag varit och som nu exempelvis Jimmie antagligen också har hamnat. I första fasen har vi alla skyllt det hela på jobbet, de yttre omständigheterna. Chefer, media, samhället, jobbet, familjen…ett första fokus var att ändra på dessa ting. MEN så efter ett tag. Efter många tårar, många timmars sömn, oro, vilsenhet, ångest och en näst intill chock över hur man liksom kan må som man mår, så inser man….det handlar om mig. Det handlar faktiskt om mig. Inte vad jag gjort utan hur jag gjort det jag gjort. Varför kan jag inte säga nej? Varför skriker jag efter bekräftelse? Varför driver jag min linje så hårt? Varför vägrar jag att lyssna? Varför är karriären så viktig? Varför lyssnar jag inte på barnen? Det är nu resan inåt börjar. En resa som jag tror alla har behövt göra för att komma upp på andra sidan bron, en sida som oftast brukar vara finare och mer lustfylld än den man befann sig på tidigare. Man ”levlar” upp! Detta är oftast ett hårt och jobbigt arbete. Det är nu frågor som kärlek kommer in, barndom, självkänsla, självförtroende, rädslor, skuggor, smärta, förlåtelse mm. Detta är inget vi klarar själva om ni frågar mig. Vi behöver professionell hjälp. Om detta är psykologer, terapeuter, behandlingshem…eller som för mig platsen Baravara….ser nog väldigt olika ut.

Mitt tips är att testa sig fram. Jag mötte ett antal psykologer men det funkade inte. Inte på grund av dom utan kemin och mötet oss emellan. Kombinerat med detta så vet jag också hur många med mig börjat att läsa filosofiska böcker av ex Eckhart Tolle, Don Miguel Ruiz, Wayne Dyer, Byron Katie, Kåverts och Nilsonne mfl. Vi har börjar promenera i naturen, gått på spa….vi har börjat se nya saker i livet. Vi har börjat att ta hand om oss själva och lyssna inåt.
Detta kanske låter lite halvflummigt, men jag vet för min egen del vad jag pratar om och jag vet att flera med mig skulle skriva under.

Det är nu det visar sig runtomkring vilka vänner som fortfarande älskar en eller blir rädda och drar. Som för Åkessons del så kommer det garanterat bli en utmaning för hans partikamrater. För jag tror att de kommer att få möte en helt annan Jimmie. Det är då det kommer att visa sig om de står upp för honom även som person.
Det vi behöver, vi som ”gått in i den berömda väggen” är acceptans och tillit. Vi förstår att ni inte förstår men lita på oss och det vi gör. Och försök orka med oss när vi behöver prata…det är ok om ni bara lyssnar med halvt öra…bara ni är där. Vi är sköra. Bara för att vi går på SPA så betyder inte det att vi nu är starka. Ha tålamod.

Flera av oss når en ny dimension i livet. En dimension där vi ser saker och möter livet på ett sätt vi inte tidigare trodde var möjligt. En fågel på en gren är inte länge bara en fågel på en gren. Ett barn som hoppar i vattenpölen är inte längre bara ett barn som hoppar. Vi ser hur ett äldre pars händer flätas samman. Ett nyfött barns ögon är inte längre ett par ögon utan något mycket större. Vi känner vår egen viktlöshet då vi ligger i badet. Vi kanske börjar skriva små vackra rader som vi publicerar på nätet :-)Det kan till och med bli så att vi rätt som det är bara gråter för att det känns så stort att liksom få leva. Hahahaha…!

Som jag inledde så vet jag att allas resor ser olika ut. Men det jag beskriver vet jag har hänt mig själv och flera nära och kära. Det behövs en rejäl kris i livet för att vi ska vakna till, en smula ytterligare. Det var inte kul att ligga som en abborre på land och bara andas där i sängen, men med perspektiv och nästan 7 år senare så är det antagligen det viktigaste jag gjort. Jag är tacksam idag hur konstigt det än låter.

Med dessa erfarenheter och tankar så är jag ganska så säker på att Jimmie Åkesson inte kommer att komma tillbaka. Dels för att han inser att det är ju som sagt var inte tillbaka han ska. Visst kan man gå tillbaka till sitt gamla jobb, det kan funka (majoriteten gör nog inte det gissningsvis, inte för att det är fel på jobbet, utan för att man snarare växer ifrån det.).
Men den största anledning till att jag tror att Jimmie inte kommer att komma tillbaka är på grund av den resa jag hoppas han tar sig tiden att göra nu. Det önskar jag nästan att alla gjorde:-) Dvs….börjar titta inåt. Och när vi väl börjar kika in där så inser vi att ord som kärlek inte längre bara är ett ord, utan något betydligt större. Och det är när detta sker som jag tror att Jimmie inte kommer att kunna fortsätta vara ledare för SD. Han kommer att växa ifrån det. Det kommer att göra ont då han inser detta ske, vem är jag nu… men det blir en väg han måste följa….och då hoppas jag att hans kamrater både utanför och innanför partiet finns där för den person han är och som vi alla andra också är, Födda till godhet. Varför skulle vi annars reagera när vi möter ondska på tv, i radio, tidningar, nätet etc.

Jag har ingen aning om Jimmie läser detta, antagligen inte. Men oavsett så säger jag kram och krya på dig. Det är dags att utforska det okända. Och det måste få ta den tid det måste ta. Men mitt tips, ge all in. Oavsett vad du möter där inne, bara fram med skiten. Vi har alla en massa spöken i garderoben och det är först när det möter ljuset de försvinner. Och kom ihåg en sak till. Tårar städar våra ögon så vi kan se än klarare. Du är med största sannolikhet på väg mot något ännu bättre!

/Micke

Det är helt ok att somna som ovänner.

angrykid

Jag har ofta hört att vad man än gör så ska man inte somna som ovänner. Detta gäller med sin partner men framförallt sina barn. Jag tror inte alltid på den regeln. Jag ska försöka förklara varför.
– Jag vill inte till skolan!
– Jag tänker inte gå till skolan idag!
– Jag hatar dig pappa!

Har du varit med om liknande situation på morgonen när det är så mycket som ska synka?
Jag var med om det i morse.
Från absolut ingenstans kom denna vilja från min grabb.

Jag frågade om det var något särskilt som hänt eller om det var något vi borde snacka om. Det kom liksom så plötsligt. Men det var det inte. Han ville bara inte.
Hahah….så där står man som pappa. Jag vet att jag inte tänker börja skrika, skälla, hota banka i golvet för det hjälper inte. Kanske kan jag iofs skrämma honom så till den milda grad att han inte vågar annat än att gå, men det vill jag inte.

Jag ser på klockan att nu är det kört. Både han och jag kommer att komma för sent, så det spelar liksom ingen roll. Jag märker dock att motståndet från hans sida inte är så pass allvarligt att vi bör stanna hemma. Det skulle ju kunna vara så.
(Jag minns ett par gånger då jag var i hans ålder och i panik skrek åt min mamma i trappuppgången, hur jag grät och grät och hur min mamma i panik bar mig ner för trapporna för att hon ville så gärna att jag gick till skolan. Hon ville mig väl. Men så kommer jag ihåg hur en äldre man som jobbade som psykolog mötte min mamma och en gallskrikandes Micke i trappuppgången och tittade fint på min mamma och sa:
– Hm..ser ut som att Micke kanske behöver vara hemma med Mamma idag.
Jag vet hur min mammas börda av tvång och skuld föll från hennes axlar och hur hon kramade om mig och hur vi behövde varandra hela den dagen. Och hur denna dag och några till även var viktiga för att få reda på den problematik som jag upplevde i skolan kunde komma fram ur garderoben.

Men det är en annan historia. Tillbaka till i morse.
Jag märkte att han inte ville gå. Och jag sa att jag verkligen kunde känna igen mig i hans känsla. Hur man vill stanna hemma. Vara kvar i sängen. Men idag så vill jag iväg till jobbet och jag önskar att han också går till skolan. Jag berättade att jag var tvungen att köra nu och att jag kommer att gå ut till bilen så länge. Jag väntar i två minuter sedan så kör jag.

Så där sitter man i bilen, nästan som i en spännande film. Vad ska hända? Kommer han att komma? Jag väljer att fokusera på situationen och hur jag nyfiken vill se hur detta utvecklar sig och även tänker på att jag vill ”vinna” idag…hahaha. Hur kan jag fixa detta på ett bra sätt.

Dörren öppnas och han kommer släpandes med väskan. Kastar in den i bilen så jag får den i ansiktet. Jag andas. Men jag startar inte denna gång heller ett krig, jag är glad att han är här. Säger dock att jag inte gillar att han kastar in väskan och att det faktiskt kunde gjort jäkligt ont.

Han är tyst och sur. Han vill inte prata.

Jag försöker ett par gånger under resan att prata om innebandy eller något annat kul.

– Håll tyst pappa! Jag hatar dig och jag vill bli adopterad.

Med det svaret så är han grymt tydlig. Jag bör vara tyst, tänker jag. Så jag väljer tystnad och istället börjar jag sätta mig in i hans situation just nu. Hur jäkla jobbigt det måste vara att vara han just nu. Hur kan kämpar där inne i sin lilla kropp med en massa saker. Han vill inte. Men han gör det ändå. Han har en dålig morgon. Har du haft det någon gång? Självklart.

Vi stannar vid skolan. Jag säger:
– Han en bra dag.
– Tyst!

Och så stängs dörren. Jag kör.

Det tar nu ca 5 minuters tanke och känsloarbete i mig, med just frasen att man bör bli vänner innan man skiljs åt. Jag borde kanske gjort något mer för att få honom att bli glad, bli på bättre tankar. Man jag är inte för belöningssystem eller mutor.

Jag bestämmer mig och säger till mig själv högt i bilen:
– Man kan visst somna som ovänner!

Jag kan ju inte tvinga min grabb att vara glad bara för att JAG vill det. Jag äger ju mitt problem. Han måste inte vara glad. Han får vara sur på mig. Han får hata mig en smula. Han får känna att han vill bli såld på blocket…hahahaha. Han måste få göra sin resa. Och jag vet att han gör det, likväl som jag gör den. Jag sitter i min bil och han går upp via skolgården med vetskapen att lektionen redan har börjat.

Detta är livet.

Jag älskar min lilla son så mycket att det kryllar sig på ryggen ändå.

Nu väntar jag med spänning hur vi kommer att mötas i morgon bitti, då jag möter honom igen och viskar…god morgon. Han får vara sur på mig, även om det är det jag inte helst önskar.

Kram/Micke
 

PS. Tack för en vacker bild Gerry Thomasen

Ro

teochkaka

Idag är det Fredag. Många av oss pustar ut efter en lång vecka, andra förbereder sig kanske för att gå på helgens skift. Jag själv har haft en underbar förmiddag med mig själv i fokus. Nu kanske du slutar att läsa….det är helt ok. Du väljer själv och visst är det vackert!
Jag brukar bestämma en date med mig själv minst en gång i månaden. Denna förmiddag bjöd jag ut mig själv på SPA. Jag har badat, bastat, legat och läst, somnat, vaknat, bubblat, badat igen och somnat. När jag skriver dessa rader har jag även hunnit bjuda ut mig själv på lunch, nu sitter jag i lobbyn och dricker Te, äter en kaka och skriver.

I mångas av vår vardag så fylls vi upp till halsen med olika måsten, möten, tider, familjeliv, jobb, pengar, karriär. Många av oss har ingen aning om när vi andades senast. När kände du som jag gjort idag, total Ro? Då du bara flyter på ytan i bassängen, när det inte finns någon tid, då du kan somna några minuter igen, vakna upp och så somna om. Allt för att du väljer detta just nu? Jag vet att många av oss glömmer bort oss själva på vägen, jag har gjort detsamma. Och jag gör det fortfarande, men inte alls lika ofta. Jag kommer på mig själv när jag saknar mig numera. Och då har jag ett val, det har du också. Det vi fokuserar på växer. Det behöver inte vara en förmiddag på spa, det kan vara en promenad i skogen, det som passar dig helt enkelt. Men det kan vara kul att även överraska sig själv någon gång, ge dig något oväntat.

Vår värld behöver Ro.
Vi behöver stanna upp och inventera oss själva.
Som Desmond Tutu skriver så vackert ”Livet är mer än andetag och hjärtslag- mening och syfte är livets innersta väsen.”
Vad ska jag ha min lilla stund till här på jorden?
Min vackra och äldsta son sa så fint igår kväll:
– Pappa, ag känner typ redan nu att jag liksom vill bidra med något till världen. Jag funderar på vad jag skulle kunna ge liksom.”
Oj oj….ryser då jag sitter här nu.
Vad vill du bidra med?

Jag vill bidra med godhet, dvs egentligen bara vara mig själv, för vi är alla i grunden goda. Det handlar inte om ännu flera ”goda”-måsten utan snarare att släppa pressen och bara vara som vi är. Att ha tillit till att vi är burna likt vattnet bar mig för en timme sedan i poolen. Det är då vårt naturliga väsen av godhet kan komma fram….helt av sig själv. Jag vill verkligen att godhet ska bli till en vana för mig. Att jag i alla situationer väljer gott framför rätt eller rädsla. Att skapa ett flow. Vara generös. Bara vara.
Jag tror det handlar om att inse att vi alla just har ett val. Att välja godhet. Det kanske kommer att krävas viss träning, men det är en fin träning.

Så kära läsare, idag är det fredag. Hur har veckan sett ut? Vilka val har du gjort och vilka kommer du att göra? Skänker du dig själv just nu godhet eller har du låtit demonen av rädsla, prestation och bitterhet tagit över? Har du blivit din egen plågoande? Väljer du platser som snarare tär på dig än när dig? Upplever du mindfullness eller snarare mindfullmess?
Smyg på dig själv och se vem som har befälet. Klandra dig inte, du liksom jag är helt perfekt. Vi kom till världen just så och vi kommer lämna den på samma sätt. Frågan är bara vad vi väljer att göra under tiden?

Ta en stund nu för dig själv och börja med att bjuda ut dig själv på en date. En sådan du önskar att någon annan skulle gjort för dig. Var själv den annan du önskar du skulle få möta. Gå inte vidare nu utan att tiden skrivits in i din kalender.

 

Kram/Micke

En av de fem…

"Sad Child" by Anthony Kelly on flickr)

En liten hälsning från ett utav många barn någonstans där ute i världen….

Ännu en helg då jag fick använda min fantasi för att kringgå mina polares fråga om vi inte kunde vara hemma hos mitt i kväll.
Ännu en kväll då jag redan innan du svarade i telefon hörde att det var kört.
Ännu en kväll då jag pinsamt fick fråga om mina polares föräldrar om de kunde köra mig hem eller om jag fick slagga där.
Ännu en natt då jag vaknar av höga ljud och skratt som inte är roliga att höra bland er vuxna.
Ännu en dag då jag nickar instämmande men falskt då mina polare hyllar er för ni är så coola och roliga som vuxna.
Ännu en helg då ni säger att ni bara behöver koppla av.
Ännu en helg där ni lovar att aldrig mer.

Och jag lovar mig själv att tro på det ni lovar är sant.
För jag är ett barn och barn tror på sina hjältar och slutar aldrig att älska er oavsett.
Det jag däremot inte vet som barn men kommer att förstå längre fram är att det handlade om något helt annat.
Ett problem som aldrig fanns eller erkändes.

När jag blir vuxen så kommer jag att få lägga mycket energi för att själv läka dessa sår som sätts just nu när jag är liten, sår som om de inte tvättas kommer att kunna skapa samma problem för mig och som jag inte kommer att vilja erkänna.
Sår gör ont att tvätta men det är det enda sättet för att få de att läka.

Och bara en sak…du mamma…du pappa…alla ni där ute som skapat sådana underverk som mig…ni som får lov att ha barn…
Är de det här du kallar kärlek?

Kram

Ps. Du mamma där, Du pappa där…ni säger att jag måste vara rädd om mig….tack detsamma!”

/Micke

Fakta: Enligt Drugsmart så visar undersökningar att upp till var femte barn har en förälder som riskbrukar alkohol eller på något sätt dricker för mycket. Om detta är sant så innebär även detta att var femte medarbetare vi har omkring oss, var femte vän, kan lida av medberoende problematik. Detta kan ta sig uttryck på många olika sätt. Exempel kan vara dålig självkänsla, säger alltid ja, vill alla väl, tar på sig för mycket uppgifter och kanske även själv har svårt med vissa beroenden.

Tips på stöd:

Trygga Barnen
Drugsmart
BRIS

(Bilden ovan: ”Sad Child” by Anthony Kelly on flickr)

Välkomna till årets sista helkväll i barnens tecken!

lars_affish2

För 4 år sedan så fick jag tips om en bok med titeln ”Växa – Inte lyda”. Den boken av Lars H Gustafsson tillsammans med Jesper Juul fick mitt föräldraskap att ta ett ordentligt kliv om ni frågar mig. Jag började som pappa reflektera över hur jag faktiskt tänkte i mitt relationsbyggande med mina barn och familj. Och jag kände då jag läste denna bok att jag hade hittat lite ”hem”. Jag har aldrig känt mig bekväm med ”hårda tag”, disciplin, straff, belöningar och fostran, jag längtade efter något annat. När jag då kom i kontakt med Lars böcker blev jag så glad!

Jag började genast följa hans blogg och efter ett tag tog jag modet till mig och kontaktade honom. Ville bara säga hur glad jag var att fått ta del av hans tankar. Nu fyra år senare har vi lyckats få hit honom till Ronneby, till ett nytt Barnatro & Vänner. De två senaste med Petra Krantz Lindgren och Lou Rossling blev snabbt slutsålda. Den 5/11 är det dags igen!
Denna gång blir det Lars H Gustafsson samt hjärtliga överraskningar i musikalisk form (mer avslöjar vi inte). Denna kväll vill vi fokusera på lekens betydelse i våra liv som både föräldrar och pedagoger. Vad tar leken vägen i vårt prestationssamhälle och vad händer då vi blir vuxna. Kan vi på nytt lära oss se världen med barnets ögon, möta barn med full respekt och till och med lära av dem? Kan vi med andra ord bli ”barnister”?

Denna kväll riktar sig både till föräldrar och pedagoger. Och vårt mål är att inspirera och få varje besökare att känna och finna nya tankar och insikter.

Lars H Gustafsson är barnläkare bosatt i Lund. Han är också författare till ett stort antal böcker om barn, som Leva med barn, Upptäcka livet, Lotsa barn, Förskolebarnets mänskliga rättigheter, Växa – inte lyda och Leka för livet.

Boka biljetter, först till kvarn! Obs begränsat antal platser då vi beslutat oss för att denna gång blir det i Knut Hahns skolans aula oavsett intresse.

OBS. För kommuner och företag som vill betala via faktura så tillkommer moms på beloppet.
Bokningen sker då direkt via mail till info@barnatro.se

Kram!!

Här med förklarar jag er nu….Pappa och son!

pappa_alfons

”Denna text är hämtad från senaste inspirationsbrevet som jag skrivet i samarbete med Family Lab. Vill du prenumerera på detta brev klicka här.”

Hej på er kära läsare. Jag tog en paus i somras och passade på att blogga en del och så bada en del. Underbar sommar där jag som pappa fick inse att mina tonåringar inte alltid ville följa med oss på semesterturerna. Utmanande och vackert på samma gång. Att inse att jag inte per automatik är den viktigaste i deras liv…hahaha. De vill och kan själva…och självklart…ske er vilja…..mer och mer. Att som pappa släppa taget, bit för bit…snart ska de flyga själva.

Och det är just detta jag vill dela med mig utav av denna gång. Insikten om att jag verkligen är deras pappa, alltså på riktigt. Jag har verkligen känt att bara i sommar har våra relationer utvecklats än mer. Och jag tror att skulle ni fråga mina äldsta barn så instämmer de. Våra band har stärkts på ett sätt men även blivit mer töjbara på ett annat sätt.

Jag har verkligen funderat på min roll som Pappa. Att jag faktiskt medvetet nu efter 17 år inser att jag verkligen valt att få äran att vara Pappa. Låter kanske konstigt…men kanske ändå inte. Vilken pappa vill jag vara till mina barn? Skulle jag vilja ha mig själv som pappa? Hur tar jag ansvaret som Pappa till mina barn?
Jag tror att ibland bara kör vi på i våra liv utan att stanna upp och reflektera. Detta gäller inte bara min roll som pappa, utan som partner, vän, kollega…osv.

Barn behöver självklart inte perfekta pappor, de behöver människor. Men jag vill ändå bestämt hävda att det ändå handlar om vilka ambitioner jag har kring min roll som pappa. Faktiskt!
Att fundera över vilka värden som är viktiga för mig i mitt relationsbyggande med mina barn. Vilken slags förebild jag vill vara?Att bara snabbt checka av hur stämningen är?
Är den kärleksfull. Snäll. Lyhörd. Nyfiken. Tolerant. Rolig.
Eller är det mycket bråk, konflikter, hårda tag, skrik, förbud…tar relationen med mitt barn mycket energi?

Självklart är det säkert en mix av allt, men ändå, ansvaret ligger ALLTID hos mig som förälder. Jag kan inte skylla ifrån mig och säga att jag har jobbiga barn. Så länge jag är pappa så måste jag ta ansvaret som vuxen. Ibland kanske vi inte orkar, inte kan…vi gör alltid det bästa vi kan utifrån den situation vi befinner oss i livet. Men ambitionen, vart vill jag med min papparoll. Om jag vill utveckla mitt föräldraskap måste jag ju först bli medveten om att jag faktiskt råkar vara Pappa till mina söner.

Det är vackert och stort när man verkligen låter det sjunka in. Att varje dag är ett nytt möte, ett nytt barn, en ny pappa. Så stanna upp ibland, smygtitta på ditt barn när det sover….se…klappa i smyg…

Och den viktigaste frågan blir till slut..

Hur mår jag?
Hur tar jag hand om mig?

För det är exakt denna pappa som våra barn får möta.

Så till alla oss pappor (och även mammor)…ta hand om er. Vi är framtidsförutsättare på hög nivå.

Kram/Micke