Plötsligt vänder det.

Tack Onemadis för lånet av bilden!

Tack Onemadis för lånet av bilden!

”Hej där.

Ville bara säga tack för att du kom till min skola idag och pratade. Du fick mig att tänka om att liksom se på livet som nått bra som man ska leva fullt ut. Känner hela tiden för att bara ge upp & skita i allt. Så tack för idag!”

Detta var ett av många sms jag fick i går då jag föreläste för över 300 ungdomar i vårt avlånga land. Hmm….men det fastande.

I helgen så var jag på Fair Play Cup med min yngsta grabb. En hel helg i Jönköping, fullsmockad med innebandymatcher. Kul att se så många barn brinna på plan. Hur alla på något sätt får chansen oavsett. Men det var en särskild match som fastnade, precis som sms:et ovan.
Och jag ska försöka knyta ihop dessa två.

Matchens första period dominerades helt av hemmalaget. Motståndarna var hela tiden steget efter, bollen fumlades bort och de kunde se hur 4 – 0 stog på tavlan innan halvtidsvilan. Så efter pausen så kom en spelare fri från bortalaget, han sköt och 4-1 var ett faktum. Barnen blev så glada, de hoppade runt hela laget, tränaren skrattade, det kändes som att något omöjligt hade hänt.

När sedan barnen ställde upp sig för tekning kunde man se att något hade hänt med energin på plan. Och så fort bollen återigen var i rullning så blev det så tydligt. De bollarna som hade fumlats bort rullade nu snarare bortalagets väg. De fick med sig bollen nästan hur de än gjorde. Snart stog det 4-2. Jag kunde se hur bortalaget plötsligt sprang snabbare, var snabbare till frislag och vågade även mer i finterna. Det hade vänt. Jag kunde också se hemmalagets frustration. Hur de började slå med klubban, tyngda huvuden…inte kul alls. Och jag förstår dem båda.

Matchen slutade 5-6.

Jag struntar i resultatet i sig. jag struntar i vem som vann eller förlorade. Jag klappar åt de båda två. De var grymma på var sitt sätt.

Men jag tycker denna match är en så vacker metafor till livet. Ibland kommer vi i perioder då allt verkar gå emot oss, ekonomi, relationer, jobb, skolan, sjukdom, läxor, betyg…osv
Vi känner att vi är på väg att ge upp. Vi orkar inte mer. Och så kan det kanske vara ibland.

MEN vi behöver också komma ihåg att det krävs så jäkla lite för att få en spiral att börja gå åt andra hållet. Inte för att vi alltid vet vad som lurar runt hörnet, men något finns där.
Den dagen vi slutar att tro på att det finns något där så kommer inte möjligheten att komma.
Hade bortalaget gett upp i pausen, packat ihop sina grejer och åkt hem så hade de aldrig fått veta sanningen.
Så gäller det även för mig och dig.
Vi får aldrig sluta tro och vara nyfikna på det där friläget som plötsligt kommer. Som plötsligt förlöser det ena efter det andra.
Jag menar inte att vi ska vara naiva och försätta gräva vår grop. Nej, tvärtom…vi måste våga se bortom den. Vi måste våga drömma och bygga en plan efter det.
Jag vet inte vad tränaren sa till laget i pausen. Men något var det.
Och något hände efter det förlösande 4-1.

sms:et jag fick av eleven i går var viktigt. Viktigt för mig och antagligen för hen också annars hade hen aldrig jobbat sig att skicka det till en gubbe som jag.
Jag önskar jag kunde få krama om hen och säga, fan du skulle varit med mig på Fair Play Cup i helgen! Jag måste berätta om en match jag såg….

Till alla er vänner där ute, särskilt ni unga….sluta aldrig tro…sluta aldrig försöka….det krävs ofta så lite för så mycket. Åt båda hållen….både för spiraler att gå upp som ner.
Och se till att ragga upp vänner och vuxna som har sett matcher som dessa, som tror på dig och att det kommer att bli bra. Akta er för publik som går i pausen.

Kram/Micke

Tänk om vi hade haft en skola där drömmarna var drivkraften snarare än betygen!

betyg2

I dagarna har vi kunnat läsa om de tre eleverna som skickade in exakt samma svar på samma prov till olika lärare och fick helt olika betyg.
För mig är detta inte så konstigt. Det visar så tydligt att det finns ett systemfel gällande betyg och den skola vi vill skapa 2016. En skola som ska vara individuellt anpassad, där förmågorna är viktigare än själva kunskapen, där elevers delaktighet är viktig och där vi inte bedömer efter enstaka tester utan mer som helhet, där internet och nätverk ska vara en naturlig del i lärandet. En skola där relationskompetens, lust, nyfikenhet, barns egna idéer ska prägla lärandet snarare än auktoritet, straff, mallar och keps av.

Det var bättre förr när det handlade om betyg. De passade bättre då jag var liten. Då baserade man det utifrån antal rätt på ett antal prov. Det fanns en viss del 5:or att dela ut, några 4:or osv.
Det måste ha varit enklare. Addera antal rätt och så in i matrisen. (förenklat sagt)

Men nu är nu.

2016

I morse upplevde jag följande nu.

Min son och jag står och väntar på bussen. Han säger:
– I går så har vi blivit förberedda på betyg inför nästa år i 6:an.
– Ok…hur funkar det?
– Vi förbereds hur det kan vara att få betyg och så får vi reda på vad vi skulle fått för något om det var nu.
– Ok. Hur kändes det?
– Bra jag fick A!
– Ok. Hur tänkte du kring det.
– Jag visade det för  alla mina vänner! Jag blev stolt!!
– Kul. Du gillar gympa.
– Ja! Fast innegympa är roligare än ute :-)

När han hoppat på bussen och jag gick hemåt så snurrade det mycket i mitt huvud. Jag borde kanske har varit stolt, jublat över hans A, men det skavde mest. Skavde i mitt hjärta.

Det är nu gympan riskerar att förvandlas till något helt annat än det varit. Från en rolig och lustfylld timme till en ständig tävling. En tävling där barnen helt plötsligt utan egen vilja blivit förlorare och vinnare skapade av vuxenvärlden. Nu blir det viktigt om du hoppar 2,20 eller 4,10 i längd. Om du kan dansat i takt eller inte, simmat 200 meter eller ej. Eller det är inte viktigt i sig, vi ska bara bedöma det hela. Så vit vet om du tillhör de bättre eller de sämre. Det är nu tävlingen börjar överallt i hela skolan. I varenda ämne. Från lust till betyg. Det är nu vi menar att just betygen får bli moroten. Plötsligt tror vi inte att livet räcker som just den funktionen.

När min son visar sitt A för alla sina kompisar av stolthet så händer en massa saker i hans vänner. För alla har inte fått A. Vissa har säkert fått C. Men det är ju oxå bra säger vi. Nej det suger om man jämför med ett A säger barnen. De som har fått F säger antagligen ingenting.

Dessa barn är 11 år!!

Och vi menar fortfarande 2016 att detta är absolut det bästa sättet att stimulera till livskraft, självledarskap, lärande, nyfikenhet, lust…att låta de befinna sig i ett system som skapar vinnare och förlorare. Ett system som gör att den lust som varit deras drivkraft tidigare snarare byts ut mot att betygen blir målet. Grundtanken om att gå i skolan för att kunna skapa sig ett härligt liv, funka med andra och skapa en bättre värld…byts ut mot en tävling på att bli bra på att gå i skolan.

Jag vill med hela mitt hjärta säga tack till alla er lärare och pedagoger som idag slits i denna värld. Att ni ändå försöker jobba med hjärtat. Att ni hjälper barnen att se bortom betygen och att ni även förbereder de inför det. Tack!!

Men jag vill också skicka en stor gigantisk önskan till hela skolsverige och alla ledande politiker att finna mod att ifrågasätta systemet. Att verkligen utreda hur Sverige skulle kunna vara föregångare att skapa en ny plattform för lärande. Jag vet att detta är komplext, svårt och hur allt sitter ihop från grundskola till universitet. Men jag ber er ändå. Snälla. Jag tror vi varje termin missar så mycket tallanger i vårt land, så mycket energi och lust just på grund av att vi inte vågar tänka nytt.

Så snälla ni och vi, låt oss våga. Vi kan väl i alla fall testa tanken på allvar.

Kram/Micke

Välkommen i praktiken.

 

främling_kram

För ett tag sedan var jag inbjuden på ett ställe där jag skulle bli intervjuad. Jag som ändå är ganska van vid detta ser inte detta som en så stor grej och blir sällan nervös inför en sådan situation. Men jag kan förstå många andra som blir det. Ni vet kanske första gången. En mikrofon framför sig. Frågor. Och du vet att kanske några lyssnar.


När jag kom dit så satte jag mig ner på en stol där en person sa att jag kunde sitta ner så länge. Där satt jag sedan i nästan 45 min. Människor bara sprang förbi mig. De pratade, men ingen sa något till mig. Jag frågade till slut om jag kunde få en kopp kaffe medan jag väntade. De bad om ursäkt och självklart fick jag kaffe. Det var mycket nu, sa de.
Sedan väntade jag igen. Till slut fick jag fråga om det verkligen skulle bli något samtal.
Visst! De ledde bort mig till journalisten och när jag frågade vad vi skulle tala om, visste hen inte riktigt. Men lampan började lysa grönt och så var vi i sändning.

Det blev helt ok.

Jag skriver inte detta för att hänga ut någon. Eller klaga på någon. Jag vill bara uppmärksamma hur enkelt det är att verkligen få människor att känna sig som en främling. För det gjorde jag.
Det handlar inte om pengar, tid eller andra resurser, det handlar om inställning och faktiskt strategi om ni frågar mig. Rutiner.
Att som organisation bestämma sig för vad man ska svara på följande fråga:

Hur ska vi på detta ställe ta emot gäster och främlingar när de kommer på besök?
1.

2.

3.

4.

5.


En föreläsarkollega fick erfara detsamma för några dagar sedan. Han var inbjuden till ett ställe för att tala. Ingen tog emot honom, han fick leta upp lokalen själv. Fick själv ta reda på hur tekniken funkade. Fick själv till och med stänga dörren när han skulle börja. Ingen presenterade honom för publiken, det fick han stå för själv.

Jag skriver inte detta för att man ska smeka min vän extra på ryggen. Inte heller för att såga någon verksamhet. Men jag vill återigen att vi funderar på hur vi vill bemöta folk. För det är här allt börjar. Återigen bör man som verksamhet fundera på frågan:

Hur ska vi på detta ställe ta emot gäster och främlingar när de kommer på besök?
1.
2.
3.
4.

5.

Det handlar om värdskap och proffsighet!

Idag åt jag årets första mjukglass, Jag satt på torget och gassade i solen med en massa andra glass-sugna vänner. Jag hjälpte en familj som inte kunde språket, att beställa en kula regnbågsglass. Jag märkte hur tålamodet började tryta andra sidan disken. Det är ju inte lät att välja mellan 40 smaker och än svårare då man inte kan språket.

Jag gick hemåt, såg en kvinna i gräset med två plastpåsar och en filt. Hon åt saker ur en papperspåse. Jag hälsade och hon nickade. Hon var en främling i vår stad.
Några meter till så möter jag tre herrar även de sittandes i gräset. De har varsin ölburk i handen. Jag hälsar, de skrattar och säger skål.
De är kanske inte främlingar på samma vis, men kanske har de blivit det för sina närmsta.


På måndag tar min yngsta son emot tio stycken nya barn till sin skola. Spännande!
De ska åka buss tillsammans från stan ut till landet. Jag vet att vissa lärare har förberett sig i månader för detta. Hur ska vi få till det så bra som möjligt? Hur välkomnar vi på bästa sätt? Hur gör man?
Tolkarna började för några veckor sedan och har bekantat sig med min son och hans kompisar. Det känns som att alla vill tillsammans klura ut svaren på frågan:

Hur ska vi på detta ställe ta emot gäster när de kommer?
1.
2.
3.
4.

Min grabb sa att när de träffat sin nya vän som hade varit på besök i veckan hade de frågat honom om han vill vara med och spela boll. Han hade förstått nästan allt. Sedan hade de visat honom. Han hade fintat bort allihop! Han var grym.

Barn är så enkelt underbara.

– Hej! Främling vill du spela boll?
– Förstår du inte vad vi säger?
– Lugnt vi visar dig!

Jag vill ge er ett tips all ni som jobbar med människor och är på väg att få in en ny besökare i klassen eller i gruppen. Det kan vara i skolan, fotbollsklubben, företaget, familjen…

Inkludera alla gruppen att gemensamt ta fram svaren på frågan:

Hur ska vi på detta ställe ta emot gäster när de kommer?

I skolan lät jag en gång barnen själva leva sig in i hur det är att komma ny till en klass. Eller om de själva hade erfarenheter att vara ny någonstans. Det hade nästan alla. Först fick alla fylla tavlan med hur just det kändes och upplevdes att vara främling.
Sedan skrev vi tillsammans ner smarta grejer vi skulle göra och tänka på.Vi skapade en liten bok som vi skulle kolla i när vi fick nya besök. Det hamnade grejer i den boken som jag garanterat inte själv hade kunnat komma på. Men barnen kunde ju bara tänka ur deras perspektiv och det var detta perspektiv som kanske var det viktigaste då de fick besök av barn i samma ålder.

Så min fråga till dig denna soliga vårdag. Hur ser ditt svar ut på frågan. Hur ser din strategi ut när du möter en främling?
1.

2.

3.

4.

Kram/Micke

Ps. Tack för den fantastiska bilden Unsplash!

Hur ska våra unga bygga vårt samhälle vidare om de inte ens får vara med?

elin_dans

I skrivandets stund pendlar jag snabbt mellan lycka, kärlek, lust och ledsamhet,oro, frustration. Skönt läge! Hahah.

(Varning!!
Vet att jag svär längre ner i texten men så kan det bli ibland när energin är lite hög :-)

Nej men ärligt! Hur pass bra framtidsambassadörer är vi egentligen när det kommer till våra barn och unga. Har skrivit om detta förr men idag fick jag uppleva en stund i morse där jag berördes extra mycket. Kommer till detta snart. (cliffhanger)

Hur många gånger berättar vi för våra barn att det är en spännande, intressant och en grymt cool resa som väntar dom. Framtiden som ska skapas i varje ögonblick av just dessa barn och unga. Hur mycket ingjuter vi varje dag hopp och tro? Hur ofta förmedlar vi en WOW känsla?
Eller sviker vi oss själva, våra unga och livet i stort?

– Stackars er ungdomar, det är en tuff tid nu!
– Jag skulle verkligen inte vilja vara i era skor!
– Det var bättre förr!
– Fixar du inte skolan så är du körd!

Där står våra ungdomar med sina packade väskor och gör sig beredda för att försiktigt kliva ut.
Hur bra supporter är jag och du? Hur pass bra supporter är vårt samhälle?

I Blekinge har vi landets högsta ungdomsarbetslöshet. Detta innebär att en mängd unga känner sig just nu varken SEDDA, BEHÖVDA eller INTRESSANTA. Ärligt!! Dessa människor som vi vill och som garanterat ska ta över tvekar på sin framtid. Och snart så vrids både tankar och dygn till smått meningslöshet. Som tur finns internet så man kan umgås och utvecklas där….men sedan då?

Min fråga blir, hur i tusan kan unga överhuvudtaget vara arbetslösa 2016!!??
Menar vi på allvar att vårt samhälle inte behöver dom??
Och så sitter vi och säger vojne, vojne, har ni hört att den psykiska ohälsan bland unga ökar?

De finansieras på olika sätt varje dag, de flesta har mat för dagen och tak över huvudet…men sedan då?
Tro, hopp och kärlek? Hur utvecklas våra nätverk, vår inre drivkraft, självkänsla…osv?
Antagligen de viktigaste komponenterna för att ta sig vidare i livet? Kunskap i huvudet i all ära, men blir inte dessa grundläggande behov tillgodosedda och utvecklade så kan man ju sitta där med ett stort huvud :-)

Inte f*n gör man detta själv hemma om dagarna. Inte händer detta genom att läsa en bok eller två.
Vi växer genom att få göra. Att återigen känna sig sedd, behövd och intressant.

Vi måste ju vara nyfikna på de unga, snälla!

Och det behövs människor så det knakar i vårt samhälle. I våra skolor, vård, lekplatser, nyanlända, mentorer, kreatörer, musiker, eldslukare, trollkonstnärer mm mm
Bara ren dumhet sätter gränser.
Pengarna finns!

Nu till min upplevelse idag som berörde mig djupt…så djupt.

Klockan 8.55 hämtade jag en tjej i stan. Hon är 20 år. Och kallas av samhället arbetslös.
Hon började fundera kring sig själv och sina drömmar för någon månad sedan då hon startade hos oss på Kaoskompaniet.
Hon kom fram till att hon älskade dans och mötet med barn. Hon började sedan arbeta med att planera en danslektion för barn. Hon träffade en pedagog. Hon letade steg. Kollade på klipp.
Hennes mål var att en dag få stå inför en hel klass med barn och lära de en dans.

Idag, kockan 9.40 stormade det in 15 barn i gympasalen.
Elin sa hej till barnen.

Sedan följde 35 minuters skratt, takträknande, musik och dans.
Så gott som alla barn hade lärt sig hela hennes dans när vi packade ihop grejerna. Några tjejer ropade:

– Vi vill dansa mera!!
– Hejdå Elin!

Vi vinkade åt de när vi lämnade skolan. Vi tackade den härliga och generösa gympaläraren för att vi fått låna barnen en stund.

Detta kan låta som en enkel grej. Men sanna mina ord, det är det inte.
Det är inte lätt att som ung skapa sig dessa möjligheter till att växa. Vart finns plattformen och stödet på resan när kanske tron på sig själv är i gungning? Vart kommer barnen in??

Jag tror att detta kan bli ett minne för lång tid framöver för Elin. Och i morgon ska hon träffa en ny klass. Att ta en ide till verklighet. Att bli trodd på. Att få lov att ta sig själv och sina drömmar på allvar är livsviktigt. Det skapar möjligheten till tro och en inre drivkraft.

Vi måste bli så jäkla mycket mer kreativa i vår syn på samhället och det galna ordet arbetslöshet.
Vi borde förbjuda det här och nu. Det vi säger rakt ut är att i Blekinge är de unga den största belastningen för en kommun i hela landet!

Lägg av!!
Vi kan bättre!

Vet att det idag skapas en mängd olika initiativ i länet och i landet för att jobba med unga. Alternativa verksamheter som Kaoskompaniet, MyWay, Navigatorcentrum mm
Underbart! Det behövs flera. Och framförallt måste vi våga utmana begreppet och fenomenet arbetslöshet.

Vi skulle mycket mer fokusera på begrepp som just att bli SEDD, BEHÖVD OCH INTRESSANT. För vet ni vad ni kära ungdomar, ni behövs banne mig överallt! Det är inte er det är fel på det är systemet som i många fall suger fett!!

Kram/Micke

Nu kan ni beställa mobilskalet med mina figurer och samtidigt stötta ett ungt UF företag!

mobilskal_uf

Hej på er kära följare och läsare!

För några veckor sedan la jag ut en bild på mitt nya mobilskal med mina figurer
Väx upp, Väx ner.” på Instagram och min Facebook sida.
Flera hörde av sig och undrade om man kunde köpa detta.
Det hade jag nog inte riktigt tänkt på…hahaha.
Men självklart vill jag lösa det. KUL! Fler figurer åt folket :-)

Mitt egna skal fixade jag av min ena sons kompisar som driver ett UF företag
ProCase UF” fram till mitten av Maj månad. De var så grymt proffsiga och jag fick ett schysst pris.

Så jag kontaktade dom och undrade om de ville hjälpa mina vänner som skulle vilja ha ett likadant skal. De blev jätteglada och har lovat att fixa detta.
Grejen är dock att de endast kan ta emot betalning via Swish och i förskott. De har liksom inget färdigt lager. Just nu så är detta det enda sätt vi kan lösa det på.

Så har du Swish och gärna vill ha ett mobilskal så funkar allt perfekt!
Jag litar på dessa grabbar till 100% så därför vågar jag rekommendera och samarbete med dom. Samtidigt tycker jag det är så galet kul att kunna stötta unga människor som vill jobba med sina drömmar!

Klicka på länken nedan för att komma till beställningsformuläret!
OBS! Endast till försäljning till mitten av Maj och endast figurmotivet på bilden.

Jag vill beställa ett alldeles eget Figurskal!!

Lycka till!

Ps. Vill ni inspireras av flera figurer?
Besök www.mickesfigurer.se

Kram/Micke

I vår har jag fått ett extra hedersamt uppdrag och du är grymt välkommen!

lits16_crew

Måste bara få avslöja en kul grej jag fått lov att jobba med i vår. Många av er känner till konferensen Learning Is The Shit ( #LITS) i Ronneby Brunnspark. Många har hört av sig och undrat om det blir något i år. Det har varit många turer sedan förra sommaren men nu, i grevens tid, så är det klart! YES!! Vi kör i år igen. 5-års jubileum!!

Och även om jag varit inblandad förr om åren så har jag nu fått det fina uppdraget att faktiskt leda och vara ”konstnärlig” ledare för årets LITS 2016. Så just nu sitter jag och samtalar med en mängd grymma människor i landet som vill och kan vara med och förgylla vårt LITS2016.
Så kul och så spännande. Jag kommer självklart ändå att föreläsa en hel del i vår, men kanske ändå få vara lite mer på hemmaplan. Kul både och liksom!

litslogga_2016Temat i år blir OLIKA! På engelska kallar vi det Diversity and Learning Is The Shit!

Vi vill se OLIKA ur ett brett perspektiv.
Just nu påverkas vi kanske mer än någonsin av just olika, mångfald, öppenhet och nya möten. Möten som kanske främst börjar i oss själva. Möten som ger oss fantastiska möjligheter men också utmaningar. Detta kommer att bli vårt fokus i år.
Vi kommer att bla att jobba med teman som integration, hbtq, könsroller, utanförskap!
Det blir sett ur ett större perspektiv men också väldigt nära där vi står och verkar.

Vi vill ge dig möjligheten att verkligen beröras och samskapa tillsammans med några av landets kanske främsta talare och ledare inom dessa ämnen. Vi vill ge möjligheten att berika och fylla på med ny kunskap. Men framförallt inspirera och utmana oss till vår mission att tillsammans med våra barn skapa en än bättre värld!
Konferensen är en eller två dagar. Du bestämmer själv.
Dag 1 blir mer föreläsningar och en del workshops.
Dag 2 blir fokus på fördjupning. För er som vill workshoppa och processa mycket mer!

Diversity and Learning Is The Shit!
Den 13:e-14:e Juni samlar vi hela världen för en dag i Ronneby.
Vi lever idag olika. Vi lär idag olika. Vi tänker olika. Vi är olika.
Vi kommer att lära oss möta och älska olika.

Så håll öron och ögon öppna för ganska snart släpps biljetterna och ett program som förhoppningsvis aldrig blir helt klart!

Bästa platserna att hålla koll på är:
www.learningistheshit.se eller vår Facebooksida!

OBS! Begränsat antal platser så sätt en krumelur redan nu i era kalendrar.

Vi ses!

Kram/Micke Gunnarsson

 

Vart ska jag banka när jag inte får slåss?

lion-617365_1280

Ilska, vrede, skrik, bankande, slag och sparkar….är ofta förknippat med våld, något som är dåligt och som man inte ska pyssla med. Man ska helt enkelt vara en snäll unge. Punkt.
Detta ska vi fostra barn till.

Men är det verkligen sant? Är det verkligen alltid sunt?
Jag skulle tvärtom önska att det fanns flera platser och människor som bejakade barns utbrott. Vackra platser där man får slå av sig skiten. Skrika ut sin smärta och sparka hej vilt.

Jag skulle vilja påstå att detta är jätte viktigt. Att pressa undan denna energi är varken bra för kropp  eller själ och när ballongens väl spricker så kan det ske på det mest oönskade platser.

Jag hade förmånen att träffa en ung man för en tid sedan som berättare om sina yngre år.
År präglade av våld och missbruk. Hans ilska. Hur den tos sig uttryck på så olyckliga vis.
Men vart skulle han göra av den varg som levde inom honom?

Jag tänker vara sjukt ärlig i följande stycke.

Jag har nog alltid setts som en snäll pojk. Redan som liten var jag den snälla och roliga lilla killen. Jag slog knappt ihjäl en fluga. Jo hemma kunde jag få fruktansvärda utbrott. Ni vet sådana när föräldrar inte vet vad de ska göra med en. Jag har fått åka akut iväg med ambulans tre eller fyra gånger i mitt liv då detta har hänt. Hahah…mina föräldrar fick tipset att försiktigt strypa mig för att minska adrenalintillförseln till hjärnan…eller vad det nu var de sa läkarna. Hahaha…ingen helt enkel uppgift. Stackar min mamma och pappa.

Nåväl. Mitt sista ”anfall” hade jag faktiskt i vuxen ålder för ca 15 år sedan. Då ihop med alkohol.
Men ingen fara. Detta hände bara några gånger i mitt liv.
Men annars var jag en snäll och go kille. Det vara bara när det blev så där knasigt, jag var lite märklig.

Så för sju år sedan då jag var sjukskriven för utmattningsdepression, då livet kom ikapp mig och jag klappade ihop, så tackade jag till slut ja till att åka till Baravara i Dalarna. Jag hade då betat av 3-4 terapeuter. De var säkert duktiga, men vi klaffade inte riktigt.
Stället i Dalarna, det visade sig passa mig utmärkt. Men vet ni vad. Vet ni vad som hände?

De första två dagarna då jag fick möjligheten att jobba med mig själv mötte jag något inom mig jag inte hade en aning om fanns. Ett rytande lejon bodde där inne. De två första dagarna var jag fasiken som ett djur. Jag hade så mycket ilska inom mig. Ilska som behövde ut. Jag skrek, slogs, bankade, grät, svettades, men ingen….och jag säger INGEN, sa att jag var fel, konstig eller våldsam. Tvärtom.
De hjälpte mig igenom det. Så många gånger låg jag helt utmattad i en svettfläck tillsammans med tårar på golvet. Helt slut. Men också så lugn inombords. Jag lät mitt lejon få ryta klart. Det spelar ingen roll vad lejonet behövde ryta om, det är inte intressant. Det finns ingens fel i detta.
Det viktiga är att jag fick ta hand om mig på det vis jag behövde.

Men jag trodde inte att detta fanns inom mig. Men jag kan lova er, att den känslan jag har burit med mig efter detta. Detta lugn och denna inre kärlek är obeskrivlig. Genom att möta lejonet kunde jag förstå det och tämja det.

Men nu ska jag säga er en sak. Jag har inga bevis för detta men jag har en stark magkänsla.
OM jag hade gjort denna resa i något av de terapeut-rum jag besökte innan, ni vet jag och en annan person i ett rum och så några kleenex, så hade jag blivit inlåst, fastspänd och garanterat medicinerad. Det hade återigen varit fel på mig.

Jag vet ungdomar som beskrivit för mig hur vården inte kunnat möta deras ilska utan snarare kvävt den. Hur de blivit fastspända snarare än frisläppta för att få ur sig sin energi.
Jag tror många i vårt samhälle går runt och pressar undan sina lejon. Detta tar energi. Detta tar kraft. Och så läcker vi ut ilska ochs frustration i små doser. Och ibland spricker vi helt.

Tänk om det är så när vi ser ungdomar som bankar sönder busskurer, krossar fönsterrutor och i värsta fall bankar på varandra….tänk om vi skulle se deras bankande som viktigt, tänk om vi skulle utveckla flera platser, möten och stöd för att verkligen få skrika och ryta.

Tänk om vi skulle våga stå med öppna armar och våga möta de lejon som behöver ut. Inte döma dom eller anklaga de för att vara fel eller sjuka. Utan se det som ett friskhetstecken. Ett sätt att faktiskt ta ansvar för sina känslor och få stöd att stilla sitt inre. Att inte kanske rekommendera lugnande medicin i första hand. Droga barnen så de slipper känna.

Eller gör vi det för att vi själva ska slippa känna när andra behöver göra det? Det första jag blev erbjuden för sju år sedan var medicin. Men jag ville försöka utan. (Menar nu inte att all medicin är fel, men jag tror det har gått lite inflation i den varan trots allt.)
Är det kanske så att vi vuxna själva är ovana vid att möta ilska? Att vi själva blir rädda för de lejon vi möter? Att det väcker saker i oss? För visst kan det göra det, tänker jag.

Så vart ska jag banka när jag inte får slåss?
Vart sker detta idag?
När får vi lov?
Vad säger vi till våra arga barn?

Tyst med dig annars åker du in på ditt rum!
Det är fult att slåss!
Du ska vara snäll!

Vad tänker du när du läser detta?
Har du erfarenheter eller frågor du vill dela med dig utav?

Kommentera gärna här eller följ/delta i diskussionen på min Facebook sida.

Kram/Micke

Ps. Är du intresserad av föreläsningar eller workshops som beror ämnet, mötet med oss själva och våra barn oavsett IRL eller digitalt, kontakta mig!

(Tack Sponchia för lånet av den fantastiska bilden!)