Utbrända barn..och vi talar hållbar utveckling?

sleep-531211_1280

De senaste veckorna har en del föräldrar tagit kontakt med mig. De har haft frågor och funderingar.  Jag är ingen expert på något sätt, men jag svarar från mitt hjärta så gott jag kan. Det som jag måste få skriva av mig lite kring är de barn jag fått höra om som i åldrarna 11-16 år fått diagnosen ”utmattning”. Dvs barn som blivit utbrända. Jag känner igen mig så mycket i deras historier. Tröttheten, håglösheten, yrsel, minnesluckor, skakigt och ledsen. Jag blir rörd bara jag skriver dessa rader.

Någon säger, vad är det med våra ungar?
Jag kontrar, vad är det med oss vuxna?

Hur mår vi?

Träffade elever i veckan som beskrev pressen, att lyckas, nå sina drömmar, betygen, framtiden, belöningarna hemifrån. Hmm…låter ju fantastiskt…men om man inte orkar längre?

Har vi haft tiden och modet som vuxna att stanna upp och fundera en minut på vad det är vi jagar? Och vad det är vi vill att våra barn ska jaga? Kan det vara så att just nu så är det svårare att sia om tiden som komma skall, jämför hur det var för min farfar? Han hade nog en liten aning om hur det skulle kunna se ut för min pappa, jobb, samhällsbild, man skulle ingen stans direkt, vårt land…

Är det så att i vår egna ängslan som vuxna, vår egen otrygghet blir mer måna om att det ska gå bra för våra barn. Är det så att vår egen stress förs ner till våra barn? Och så är jakten igång?
Vi blir så rädda att vi till och med tittar ner på de stackarna som tittar upp. De som kämpar varje dag för att verkligen överleva. Är vi på väg att gå vilse?

Det är som om vi just nu på ett sätt tror vi är odödliga, men å andra sidan, helt tvärtom, en tro att vi ska dö NU!

På ett sätt tror vi  att kroppen både psykiskt och fysiskt ska tåla hur mycket som helst. Vi kör på. Vi är odödliga. Men kanske är det så att all denna stress handlar om att vi tror vi ska dö NU?
Vi kämpar för en överlevnad som inte är sann. Många av oss har tak överhuvudet, de flesta jag pratar om behöver inte sitta utanför ICA med en burk, men ändå verkar vi slita som om vi var på ruinens brant.
Självklart handlar det inte bara om ekonomi. Jag tror det handlar lika mycket om självkänsla, behovet av bekräftelse, att få vara någon. Många ungdomar hamnar helt utanför samhället tidigt. Känner sig inte delaktiga. Känner sig inte behövda. Vi kallar det ex ungdomsarbetslöshet, men det handlar ju om så mycket annat.

I veckan hörde jag hur två ungdomar själva valt att ställa sina datorer i sina garderober. De skulle inte ta fram de på en månad. De kände att de orkade inte med att hela tiden vara på.

Jag tror inte att det är för intet att meditation, yoga, retreats, mindfullness, go slow, ökar. Vi människor har nog alltid försökt balansera oss fram.

En del kan vi kanske inte påverka, men mycket är möjligt. Jag tänker idag på olika beslutsfattare när det kommer till våra barn och unga. Har vi satt oss ner och funderat just över detta. Vår hälsa. Vi talar om hållbar utveckling. Hmm…hur tänker vi där? Vår jakt verkar ju fortsätta, vi talar i skolan om betyg ner i 4:an!!?? Varför? Jag menar egentligen…varför?

Jag har erfarit utbrändhet. Och jag får varje dag jobba med mina sviter. Jag är glad att jag fick chansen att gå igenom det för jag insåg att jag behövde möta mig själv på så många nya vis. Jag kan idag känna signalerna på ett tydligare sätt. Just nu i mitt liv har det varit mycket förändringar både på det privata och jobb planet. Vi ska flytta, barn ska börja ny skola, jobb…ni vet.

I går skrev jag ner ett antal ord på ett papper åt mig själv. Jag skulle vilja be dig läsa och sjunka in en smula i dessa ord. Vad händer i dig när du läser dom? Hade jag läst de för 10 år sedan hade jag fattat NOLL! Vaddå!!?? Hade jag läst de för 6 år sedan hade jag nog börjat gråta. Igår när jag läste de kände jag saknad. Och omedelbart en tanke om vad jag behöver just nu. Och sätt för att just tillgodose dom, mina behov.

Jag önskar er en fin vecka mina läsarvänner, ta hand om er. Jag menar även du 16 åring som läser detta, du 42 åring, 79 åring. Det är lugnt. Så lugnt. Bakom allt. Alla dessa ridåer vi bygger upp. Det är lugnt.

Här kommer mina små ord:

Ro

Vila

Andas

Stillhet

Tystnad
Kram/Micke

(Ps! Stort tack till Petra / Pezibear för den underbara bilden.)
(DS. Tack även du fantastiska Trine Grönlund! Tack för din mission GO SLOW.)

 

Tack för påminnelsen Alfons!!

IMG_5145

Dags att dela ut presenter denna vackra Fredag!

För ett par dagar sedan frågade min yngsta son vem som blev Barnatro hjälten?
Först fattade jag ingenting, men sedan slog det ju mig. Jag har ju glömt!! I höstas så bad jag ju läsare att nominera människor som de tyckte skulle få något Barnatro- Hjälte pris. Någon som betytt extra mycket för dom på något sätt. Men jag hade ju glömt. Så nedan kan ni n läsa de nomineringar jag fått lov att visa på bloggen och längst ner ser ni vilka som får pris. Jag kunde inte välja ut så jag lottade helt enkelt. Men jag hoppas oavsett vinst eller inte, att dessa vackra ord når de berörda. Så vackert. Jag ska göra vad jag kan för att kontakta er alla. Tänk så vackert det är att verkligen säga det man känner till varandra!

Sedan så lovade jag ju även för ett par veckor sedan att jag skulle dela ut ett gäng #OKMEDKEPS – kepsar till några av er som kommenterade mitt inlägg eller på Facebook just kring varför vissa skolor fortfarande förbjuder kepsar 2015. Jag fick en mängd olika svar, så även här får lotten avgöra. 6 st kepsar blir det till att börja med. Jag ber er kontakta mig så jag vet vart jag ska skicka den fina kepsen. Även här ska jag göra allt vad jag kan för att nå er helt enkelt.

Så denna veckan har jag förmånen att få sitta här och läsa allt klokt och vackert ni delar. och jag får äran att dela vidare till er.

Njut!

barnatro_hjalte

Annika Karlsson nominerar:

Mamma såklart! Men även Maria Losell Svenska kyrkan!

”Ens mamma är alltid den bästa hjälten som finns på alla sätt och vis!
Men en hjälte för alla barn/ungdomar/osv. runt om i kommunen och säkert mer än så, är Maria Losell som jobbar i Svenska kyrkan! En fantastisk förebild för alla på alla sätt och vis!! Stort hjärta för allt å alla har denna fantastiska människa! Hon accepterar och tycker om alla för den man är!”

——————

Jeanette Olsson nominerar:

Lisa Blomdahl

Lisa är en av många fantastiska förskolepedagoger vi har träffat under våra barns tid på förskolan. Hon har något ”visst” som gör att man med glädje lämnar det käraste man har i hennes händer. Hon är livlig, energisk, lekfull, kreativ, varm, kärleksfull, intresserad, lyssnande, intelligent, spontan, kunnig, leende och ger allt varje dag. Det är nu några år sen vi hade barn i förskolan men Lisa har för alltid en plats i våra och våra barns hjärtan! Hon är något ”visst”.

——————

Cissi nominerar:

Gunilla och Louise klassföreståndare i klass 3 på Kallingeskolan

Dessa två fantastiska pedagoger får alla barn att känna sig värdefulla och speciella. Även vi som föräldrar känner oss värdefulla och viktiga. De har en förmåga att få oss alla att känna oss så. Jag är så glad att vår dotter fått gå i deras klass. De är fantastiska!! De är våra hjältar!

——————

Linda Stopar nominerar:

Ingrid Nilsson, lärare, Johannishus skolan

”En helt fantastisk människa! En kramgo fröken som trots över 30 år i skolan alltid ser så glad och positiv ut:) Ser varje elevs behov och gör allt för att eleven ska nå sitt mål. Även noga med att hålla oss föräldrar uppdaterade.”

——————

Jonas Olsson nominerar:

Heléne Wahlquist

”När bägge våra barn tagit de där första stegen in i skolan, när de börjat i förskoleklass, har Heléne funnits där och erbjudit det finaste man kan.Trygghet. En glädjerik, nyfiken trygghet. Hennes förmåga att se och möta dessa unga människor och lotsa dem i denna känsliga ålder och samtidigt väcka stolthet som en lärandehunger har inneburit så mycket för våra barn och oss alla.

——————

YoXx Martinsson nominerar:

Karin Danielsson Bång

”Karin är min teaterlärare som alltid finns där för oss elever. När man möter henne i korridoren så har hon alltid ett leende på läpparna och man känner att hon tycker om en. Karin ställer upp för oss elever i vått och torrt. Hon ger bort kramar om man behöver det. Hon lyssnar på en om man behöver prata med någon. Det finns så många människor som Karin har berört och hjälpt genom svåra tider. Karin är inte bara en lärare, hon är även en otroligt bra vän. Hennes underbara skratt som alltid smittar av sig, hennes sätt att ibland spela över för att lätta på stämningen och hennes otroligt stora hjärta är det som gör att jag tycker att Karin ska bli utsedd till Årets Barnatro-hjälte. För hon är min hjälte året om varje dag.”

——————

Alfons nominerar:

Anna Söderberg

Hon är snäll. Bra pappa kompis. Anna är bara helt enkelt bäst

——————

Linda nominerar:

Mina 3 kollegor på avd lillskogen uteförskola Jessica, Agnetha o Lillan

”Allt engagemang och nyfikenhet och framförallt intresset ni utstrålar till de barn vi har på förskolan gör mig varm i hjärtat. Många förskolor har det tufft idag men att vara barn på lillskogen är den bästa gåvan ett  barn kan få. Barn är som guldklimpar- men det är ni som får dem att glimmra !

——————

Hanna Wejnering nominerar:

Frida

”Som polis ser du ofta ‘Sveriges baksida’. Du styr inte vilka ärenden du får åka på. Men att göra ett bra jobb på just det ärendet, det styr DU över. Därför vill jag nominera min kollega Frida som gör varje ärende hon är på som involverar barn till ett så bra möte HON kan. Hon lägger tid, känslor, empati.. ja.. allt hon behöver och kan för att hennes del i arbetet ska vara så bra HON kan göra det! Heder och tacksamhet till henne som är den polis (och människa under uniformen) som hon är!! ”

——————

Anna Söderberg nominerar:

Magnus Göransson

Magnus har ett brinnande engagemang för barns nyfikenhet, digitala möjligheter och pedagogers betydelse. Med fokus på framtid och medskapande går han från ord till handling och bjuder både på sig själv och sin kompetens.

——————

Förskoleklassen på Karlskrona Språkskola nominerar:

Linda Holmberg

Vi vill nominera vår fröken Linda för att hon låter oss vara precis de busiga 6-åringar vi är! Med äkta glädje, stort engagemang men framför allt med ett oändligt tålamod möter hon oss varje dag i skolan. Tillsammans lär och utforskar vi på ett lekfullt sätt, på vår nivå, där bus och skoj är en av huvudingredienserna.

——————

Helen Jönsson nominerar:

Eva Sandor Jönsson
”Världens bästa mormor ( och mamma) som alltid ger 110 %. Med en livsgläde som är få förunnat är hon en sann inspiratör! Att hon även jobbar som kurator och verkar älska sitt jobb är såklart bara en bonus. En riktig barnahjälte! ( vars senaste ryggskott berodde på att hon rullade ner för en hel pulkabacke i syfte att demonstrera för barnbarnet Frank att folk gör olika, men kommer fram ändå:)!

——————

Therese Ericson nominerar:

Heléne Ericson
Mina barn har förärats med en fantastisk farmor. En farmor som hämtar på dagis. Som passar när de är sjuka. Som brottas på studsmattan. Som springer och jagar dem. Som spelar fotboll. Som bakar pannkakor. Som skämmer bort med choklad. Som orkar läsa tusen sagor. Som är alldeles alldeles fantastisk.

——————

Jeanette nominerar:

Hjältarna på CoderDojo

Dessa eldsjälar erbjuder barn en alternativ fritidsaktivitet helt frivilligt och på ideel basis. Deras driv smittar och inspirerar både stora och små till att utveckla och programmera spel, program och robotar. Lekfullt samtidigt som barnens intresse tas på största allvar.

——————

Annevi Hellström nominerar:

Yvonne Nilsson

Jag vill motivera min fantastiska mamma mina barns fantastiska mormor som är trofast, varm, trygg, lekfull, busig och en otroligt fin människa! Hon sätter alltid alla barn i det främsta rummet och ser dom som ljuset i framtiden. Barnen är inte här för våran skull, vi är här för barnens!!!! Tack min fina fina mamma för att du finns för att du finns för oss!!!!

————————-

AND NOW THE RESULT!

De som blev lottade att bli Barnatro- Hjältar och som får välja mellan ett bok paket från mig eller två fribiljetter till valfritt arrangemang vi anordnar under 2015 (ex nu den 28/4) är:
Karin Danielsson Bång
Lisa Blomdahl

kepsbanner_alva

De sex personer som kommer att få varsin keps är:

Fredrik Blomster

Rebecka Koritz

Marie Linder

Erika Åberg

Jill Lagerqvist

Andreas Nyberg

KRAM på er alla som varit med och visat engagemang när det kommer till Kepsar och Barnatro!

PS. Hjälp mig gärna att hitta personerna i fråga :-)

Ha en fin helg!
/Micke

Öppna din dörr.

frihet

Jag minns hur konstigt det kändes. Hur märkligt det var. Onödigt. Vi stog ett gäng kompisar och tittade på hur ett par gubbar meckade med vår dörr in till trappen. Nu skulle vi visst inte kunna springa ute och leka utan att ha nyckel eller behöva skrika som en galning på mamma nedanför fönstret. Hon skulle liksom behöva gå ner alla 45 trappsteg och öppna för oss.
Men så var det. Vår dörr till vår trappuppgång skulle nu låsas 21.00

Kanske var det i samband med detta som även vår egna lägenhetsdörr började låsas. Så var det liksom inte tidigare. Rätt som det var knackade det på, dörren for upp och där stog mina kompisar i hallen.
Kanske var det nu kommunen även erbjöd pappa och mamma ett titthål i dörren. Kommer ihåg hur vi stog på en stol och kikade ut. Hur vi sprang in och ut för att kolla på varandra i det där ögat. Man såg helt galen ut…hahaha!

Några år senare erbjöds vi även ett extra lås med kedja, men vi köpte aldrig något sådant.

Förra veckan då jag hälsade på min vän i Göteborg så stängdes inte dörren klockan 21.00, den var stängd hela tiden. Man måste kunna en kod eller ringa på en knapp-panel till honom, då kan han öppna för mig.

Vad har hänt med oss människor på detta vackra klot? Någon förklarar för mig att världen är mycket farligare nu. Men är den det? Och om den blivit det, vart kommer allt detta ifrån?
Jag tror i de flesta lägen då farligheter uppstår emellan oss så bottnar de i rädsla. Har vi kanske snarare blivit räddare för varandra och på så sätt skapat distans, som i sin tur leder till utanförskap och som gör oss rädda och farliga för varandra?

Vad har madia för ansvar? När jag var liten så hade vi inte en chans i världen att bli uppdaterade varje sekund på vad som hände i världen. Tidningarna levererade alltid gårdagens nyheter och på tv kunde man se nyheterna 1-2 gånger per dygn. Idag uppdateras vi nu,nu,nu,nu. Vi matas med hur världen ser ut. Och här kan man verkligen fundera kring vilket ansvar vi tar jämt emot varandra. Att tro att 20 minuters nyheter på tv speglar en hel värld är så galet. Att sedan 99% vinklas åt elände är ännu knasigare. Och farligt. Vi ger varandra hela tiden 24/7 bilden av att världen är mycket farligare nu. Medans forskningen visar tvärtom. Aldrig förr har det dött så få människor när det kommer till krig.
Självklart ska vi inte blunda åt att det händer otäcka saker i vår värld av människor som mår dåligt. (Det måste de göra annars kan man inte skada någon medvetet tänker jag.) Men vad kan vi göra åt det här och nu? I det lilla. Du och jag?

Vi drömmer många av oss om frihet. Att känna sig fri. Men ändå så börjar våra hem mer och mer bli till fängelsen. Vi sitter trygga där inne och tittar ut. Vi isolerar oss, börjar tro och fantisera om hur världen ser ut där ute med hjälp det som vi kan läsa i media och det skvaller vi hör på kafét eller fikarasten. Vi köper inte bara titthål och kedjor, vi fixar larm som kan kollas av 24/7 från mobilen.

Kanske är det så att vi börjar bli så rädda och uppskrämda att vi själva till slut bli farliga. Till slut står vi över en medmänniska som sitter på gatan och ber om hjälp och skriker och spottar. Kanske blir vi så rädda att vi själva börjar rapportera på internet om allt det hat vi känner för varandra. Hur patetiska vissa är som vill gott och hur naiva och godtrogna människor det finns idag.

För min del är ordet ”godtrogen” ett ytterst vackert ord. Jag har bestämt mig att tro gott om dig. Jag har bestämt mig att ha en beundrande attityd till allt och alla. Att försöka se kärleken om jag bara orkar zooma ut en bit.  Jag vet inte annars varför jag ska stiga upp ur sängen i morgon och känna lust, hopp och förväntan. Jag vill inte överleva mina dagar, jag vill leva dom. Jag vill ge mina barn en känsla av frihet och mod att våga älska. Jag vill ha en dörr öppen för dig och dina vänner.
Jag vill välkomna dig in i mitt liv. För jag har inget. Livet bara pågår i det oändliga, livet är varken ditt eller mitt, men du och jag ha fått en möjlighet att vara med en stund. Låt oss då för guds skull ta vara på dessa sekunder.

Jag säger som Tommy Nilsson gjorde 1994….

Öppna din dörr.

Kram/Micke

Föräldramöte på Internet kan såra våra barn.

IMG_0299

Jag har många gånger tidigare skrivit om vårt ansvar som vuxna att engagera oss i våra barn och självklart även deras närvaro på nätet. Att vi likväl kan krama om de när de lyckats bra i en match på LoL, som att krama om de när något tråkigt har hänt. Hur det inte duger att säga till sina barn:

–  Sluta vara på nätet då,  om de är taskiga!!
När alla deras andra vänner är där. Internet är en fantastiskt gåva till oss människor.

Jag har även skrivit flera gånger tidigare hur viktigt det är att vi fortsätter att vara vuxna när det gäller vår roll som föräldrar när det kommer till nätet. Att vi inte ex publicerar bilder på våra barn mot sin vilja bara för att få några extra likes.
Det är komplext det här med nätet och alla nya utmaningar vi ställs inför.

Ofta får jag frågan om jag kan komma till skolor och tala med barn om etik på nätet, om hur man ska vara och vad man ska tänka på. Jag menar att i grunden handlar det inte om nätet i sig utan snarare hur vl väljer att vara som människor och tillsammans med andra. Hur vi tar hand om oss själv och vårt mående. Självklart kan internet öppna upp vägar som inte är möjliga fysiskt, men det kan jag skriva om i ett annat inlägg.

Det jag vill ta upp här och nu, som jag mer än någonsin tycker är viktigt är vårt ansvar att just vi vuxna är vuxna på nätet. Det är lätt att klandra våra barn, men vi då!??

Varje dag umgås vi hela familjer, släktingar , vänner och ovänner på samma yta. Som på ett öppet torg. Det vi skriver i våra statusar, säger vi rakt ut på torget. Detta är ju i många fall fantastiskt. Våra egna barn kanske inte följer oss föräldrar på nätet, men de är vänner med grannens barn. Våra barn har en pojkvän vars farbror är arbetskompis med mammas syster. Vi sitter alla ihop.

När jag läser vissa statusrader från föräldrar/vuxna så vet jag att i samma stund riskerar deras barn att bli väldigt sårat. Plötsligt dras ens barn in i en tråd där deras polare får svårt att prata på festen då de vet om att farsan kränkt en polares släkting. Jag tror ibland att vi glömmer bort vad vi pysslar med när vi slänger oss med ord som leder till personangrepp. Eller när vi svär över jobbet, då jobbet kanske handlar om att ta hand om ens barn om dagarna.

Jag vill absolut inte med detta inlägg be folk sluta skriva elaka saker på nätet, precis som om det är där problemet ligger. Nej, jag vill be oss själva, vi föräldrar, vi vuxna att fråga oss hur vi mår och vad som gör att jag väljer att göra som jag gör. Hur ser mina behov ut? Vad vill jag uppnå? Och har jag ens tänk på hur ”nätverkade” vi alla är och framförallt på våra egna barn i dessa tider?
Skulle jag säga samma ord som jag gör på nätet då jag äter kvällsmat med min familj. Kan jag stå för det jag säger inför mina barn? Kan ju vara bra att fundera på ibland tänker jag…

Ha en fin Söndag!
/Micke

Rör inte min keps! (Du får en egen!)

kepsbanner_alva

OBS. Jag menar inte med detta mail att vara en gnällig jäkel var det gäller just skolan. Jag älskar våra barn och att de varje dag får möjligheten att umgås bland vuxna i det vi kallar skola. Jag vill tala om respekt, likavärde och relationer!

Nu kanske ni tycker att jag börjar bli tjatig, kanske känner ni att det måste ju finnas viktigare saker att tala om gällande skolan och barns lärande än kepsarnas vara eller icke vara. Ni kanske tycker att jag ska växa upp. Hmm…säkert sant…men jag ger mig banne mig inte! När jag nu återigen fick ett mail där föräldrar berättar om hur sin son blivit avtagen kepsen inför sina kompisar av en vuxen person i skolan och hur kränkt han känt sig så blir jag upprörd. Faktiskt. DET ÄR INTE OK!

När rektorn berättar för mig att ”Det passar sig bara inte” så funderar jag på vem skolan är till för?
Vad är det som gör att vi inte vågar möta våra ungdomar här och nu? Vad är det som gör att vi i arbetet med unga vet att relationsbyggande är A och O och ändå tycker oss veta bättre vad det gäller barns identitet, klädsel och val? Snälla hjälp mig att förstå?

Jag vädjar nu till alla er rektorer, lärare, föräldrar och elever i vårt avlånga land att öppna upp era tankar. Både ni som tillåter keps och ni som inte gör det. Även matbespisningspersonal som tycker det är bra med keps på ur hälsoskäl och ni som säger tvärtom. Det handlar INTE om att vi ska slå på varandra, tycka och tänka, utan snarare våga delge varandra tankar som kan få oss och växa i det vi gör.

I det stora handlar det ändå inte om oss utan det handlar om varenda unge i vårt land som önskar att få gå klädd på ett visst sätt för sin egen självkänsla och livsstil, att bli accepterad så som hen är och inte som vi önskar att hen vore. Skolan är trots allt primärt till för våra barn och unga.

Jag vill verkligen lyfta frågan på högsta nivå. Vill ni vara med och fundera kring detta, delge erfarenheter, så använd #okmedkeps via era olika kanaler.

Jag kommer att fixa 5 kepsar (som på bilden) och dela ut till er som delar med er av era tankar genom att skriva kommentarer här på bloggen eller på min Facebooksida. Till er som hjälper mig att verkligen förstå. Jag kommer att lotta ut de i fall kommentarerna blir fler än fem.
Låt oss se vad vi kan komma fram till.

För er som vill läsa mitt tidigare inlägg just om kepsar i skolan som nu delats 1.9k gånger via Facebook, klicka här!

Kram/Micke

Snälla lärare, att redovisa inför klassen kan handla om ett liv!

micke_web_14_b2

Jag har nu föreläst i vårt land i faktiskt 17 år! Förra året gick jag upp på scen 150 gånger. Tidigare i mitt liv stod jag även ofta på scen när jag jobbade på Teater. Trots detta så är jag inför varje ny föreläsning jättenervös. Det kan till och med vara så att jag har svårt at sova natten innan.
Att stå inför folk och tala är banne mig ingen lek. Det finns undersökningar som visar att just stå inför människor att tala är av större skräck än att dö hos de flesta människor.

Tänk dig själv här och nu att om en timme väntar 200 personer på dig i publiken och du ska tala i en timme. Känns det ok, pirrar det eller blir du rädd?

I skolan så får många barn uppleva att stå inför klassen och tala. Vi anser att det är viktigt att lära sig framställan just från en scen, inför grupp. Det är viktig träning att göra detta. I många fall har eleverna inget val, de blir tvingade till det. Annars kommer detta att märkas på betygen. I vissa fall får de även en bestämd tid hur länge de måste stå där och tala.
Jag håller med skolan om att det är bra att kunna känna sig trygg inför andra. Att träna sitt mod att stå inför människor att tala. Att kunna dela med sig av en historia eller ett ämne. Att träna på att trollbinda en publik. Detta kommer flera av oss att få göra i livet, är det inte i jobbet så kanske då det är dags att tala på någons bröllop. Jag är säker på att vi kommer vara nervösa då också. Men visst lite träning kanske inte kan skada. Eller kan de det?

Jag vet att det kan det!

Jag har träffat många ungdomar och vuxna med för den delen, som efter att ha känt sig utsatta just i skolan då man ska redovisa, vägrar att gå upp på en scen igen. Ångesten som de känner är för dom ohanterbar.

Det som oftast har varit det stora problemet är att man inte känner sig trygg i gruppen. Man har inte tillit till att gruppen stöttar en, tvärtom.

Tänk dig själv att du ska gå upp på en scen där du redan innan vet att människor kommer att skratta åt dig, reta dig, göra roliga tecken och kanske kommentera. Jag hade inte önskat någon människa på jorden detta helvete. Det finns inget som får en människa att växa på något vis i denna situation. Vi som är vana talare vet att det räcker om en person av 400 ger oss dåligt på utvärderingen så berörs vi. Ärligt!
Vi kan snacka om att bygga självkänsla och självförtroende men om inte förutsättningarna finns så måste vi göra på annat vis. Annars så kommer detta att direkt skada individen. I dessa fall skapar vi situationer som jag skulle kalla kollektiv mobbing.

En annan viktig sak, inte lika viktig dock, är att vi har kunskap om just tekniken och fenomenet att tala inför grupp. Ofta lägger vi fokus på innehål, orden, ämnet men glömmer det andra, det viktigaste. Upplevelsen, historien, dramaturgin, tryggheten etc Det handlar inte så mycket om hur du står, vart du har händerna, inte ha nycklar i fickan om ni frågar mig, utan snarare om du lever det du vill förmedla. Får eleverna rätt förutsättningar för att klara detta? Hur känner de kring det som ska förmedlas. Är det deras val eller är det ett måste.

Men tillbaka till det jag tycker är viktigast. Gruppen. Om du som lärare redan vet på förhand att du har en klass som inte fixar detta. Och det är helt ok om du har det, så kan det vara, så fundera på hur du tänker lösa detta. Annars kan det skapa men för livet, jag lovar! Det räcker inte med att du förmanar innan att alla ska sitta tysta och respektera den som är på scen om du ändå vet att de inte kommer att ske i praktiken. Du måste nog innan jobba på djupet inför det som komma skall. Jobba med gruppen hur de tycker detta ska riggas. Vad är viktigt för varandra? Hur känner vi inför att stå och tala? Fram med känslorna på bordet. Oftast är det ju vår egen rädsla och osäkerhet som spills över till skratt och förlöjligande. Hur kan vi hjälpa varandra att växa, hur ska vi tänka då någon stammar, skakar med papperna eller kommer av sig?

Att stå inför klassen är ingen lek. Vi måsta som vuxna ta detta på största möjliga allvar och inte bara se det som en övning vi kan bocka av ur bedömningskritierier. Jag menar att det står ett liv på spel!

Kanske kan man inte redovisa inför vissa klasser. Då kanske vi får hitta en annan publik. En där man kan känna sig trygg. Kanske för ett äldreboende, andra vuxna, branschen…vad vet jag.

Min uppmaning denna Fredag är att om du som vuxen har som tanke att hjälpa unga människor att tala inför grupp, ta det på 100% allvar. Detta är banne mig ingen lek, detta kan handla om ett liv.

Kram
Micke

Världspremiär i Ronneby! Med fokus på barns lärande & utveckling.

liggbanner

Känns återigen så galet kul att kunna arrangera en helkväll i barnens tecken, i vårt Ronneby! Det är nog banne mig världspremiär för våra båda föreläsare att vara i Ronneby samma kväll :-) Jenny och jag hade förmånen att i somras få lyssna på inspiratören och högstadieläraren Lotta Karlsson ”Fröken Flipp”. Hennes sätt att beröra och delge sina erfarenheter som lärare gav oss så mycket energi och eftertanke. Hur hon med sina tankar kring flippat klassrum, facebook, bloggar, engagerar sina elever både under och efter skoltid.

”Lotta Karlsson, mer känd som ”Fröken Flipp” är en inspirationskick utan dess like. Hon har flera års erfarenhet av det flippade klassrummet, hon integrerar Facebook, bloggar och Tweets tillsammans med sina elever. Hon undervisar idag i SO och Eng på Östergårdsskolan i Halmstad. Med tusentals följare på nätet, får vi nu träffa henne livs levande i Ronneby.
www.mittflippadeklassrum.wordpress.com

I höstas så fick jag (Micke) äran att tala på en stor skolkonferens i Finland. Där stötte jag på nästa föreläsare, Anna. Hon avslutade hela konferensen och hennes sätt att tala om barns lärande var både rörande och samtidigt så fantastiskt roligt. Jag fick aha-upplevelser hela tiden. Hur man med så enkla knep kan förstå sina barns/elevers lärande så mycket bättre.

”Lär dig mer om hur inlärning fungerar av Anna Tebelius Bodin, pedagog med examen i inlärningspsykologi från Harvard och 10 års  erfarenhet av skolan. Hon kommer att utgå från hjärnan och hur vi bearbetar information – med kopplingar till undervisningen i skolan. Tipsen är konkreta och enkla, men likväl grundade i forskningen om hur vi lär. Det handlar om uppmärksamhet, koncentration, hormoner och aktivitet. Det landar i hur lärare kan underlätta för elever att ta in, förstå, analysera och minnas. Tempot är högt och du kommer lämna föreläsningen med många nya idéer och insikter som hjälper dig öka elevernas måluppfyllelse.
www.hjarnautbildning.se

När jag och Jenny satte oss ner innan jul och funderade på ännu en drömkväll, (inte lätt att toppa Petra Krantz Lindgren, Lou Rossling och Lars h Gustafsson) så kom just dessa två tjejer/kvinnor upp. Vilken dröm det skulle vara att få erbjuda regionens pedagoger/lärare , men även föräldrar  till en helkväll med just fokus på mitt barns utveckling och lärande. Vi vill bidra till en kväll då vuxna som arbetar med barn och ungdomar kan få konkreta tips och en mängd inspiration som vi kan använda i lärande miljöer. Vi vill också ge föräldrar möjligheten att hitta vägar att stötta sina barn i sitt lärande i skolan, läxor, mm.
Till slut så kontaktade dom båda….och vipps!

Jag vill påminna om att vi har begränsat antal biljetter, så först till kvarn. Om ni som skola inte kan betala biljetter oinline utan önskar att kunna få faktureras funkar detta utmärkt.
Maila då info@barnatro.se

BOKA BILJETTER HÄR!

Datum: Tis 28/4
Plats: Knut Hahnskolans Aula Ronneby
Tid: 18.00 – 21.00 (Insläpp från 17.30)
Övrigt: Böcker kommer att säljas i paus och efter föreläsningarna.
Biljetter: 195 kr finns på www.mickegunnarsson.com eller mot faktura, maila då antal till info@barnatro.se (vid faktura är priset exkl. moms.)

Kram Micke & Jenny