Snälla lärare, att redovisa inför klassen kan handla om ett liv!

micke_web_14_b2

Jag har nu föreläst i vårt land i faktiskt 17 år! Förra året gick jag upp på scen 150 gånger. Tidigare i mitt liv stod jag även ofta på scen när jag jobbade på Teater. Trots detta så är jag inför varje ny föreläsning jättenervös. Det kan till och med vara så att jag har svårt at sova natten innan.
Att stå inför folk och tala är banne mig ingen lek. Det finns undersökningar som visar att just stå inför människor att tala är av större skräck än att dö hos de flesta människor.

Tänk dig själv här och nu att om en timme väntar 200 personer på dig i publiken och du ska tala i en timme. Känns det ok, pirrar det eller blir du rädd?

I skolan så får många barn uppleva att stå inför klassen och tala. Vi anser att det är viktigt att lära sig framställan just från en scen, inför grupp. Det är viktig träning att göra detta. I många fall har eleverna inget val, de blir tvingade till det. Annars kommer detta att märkas på betygen. I vissa fall får de även en bestämd tid hur länge de måste stå där och tala.
Jag håller med skolan om att det är bra att kunna känna sig trygg inför andra. Att träna sitt mod att stå inför människor att tala. Att kunna dela med sig av en historia eller ett ämne. Att träna på att trollbinda en publik. Detta kommer flera av oss att få göra i livet, är det inte i jobbet så kanske då det är dags att tala på någons bröllop. Jag är säker på att vi kommer vara nervösa då också. Men visst lite träning kanske inte kan skada. Eller kan de det?

Jag vet att det kan det!

Jag har träffat många ungdomar och vuxna med för den delen, som efter att ha känt sig utsatta just i skolan då man ska redovisa, vägrar att gå upp på en scen igen. Ångesten som de känner är för dom ohanterbar.

Det som oftast har varit det stora problemet är att man inte känner sig trygg i gruppen. Man har inte tillit till att gruppen stöttar en, tvärtom.

Tänk dig själv att du ska gå upp på en scen där du redan innan vet att människor kommer att skratta åt dig, reta dig, göra roliga tecken och kanske kommentera. Jag hade inte önskat någon människa på jorden detta helvete. Det finns inget som får en människa att växa på något vis i denna situation. Vi som är vana talare vet att det räcker om en person av 400 ger oss dåligt på utvärderingen så berörs vi. Ärligt!
Vi kan snacka om att bygga självkänsla och självförtroende men om inte förutsättningarna finns så måste vi göra på annat vis. Annars så kommer detta att direkt skada individen. I dessa fall skapar vi situationer som jag skulle kalla kollektiv mobbing.

En annan viktig sak, inte lika viktig dock, är att vi har kunskap om just tekniken och fenomenet att tala inför grupp. Ofta lägger vi fokus på innehål, orden, ämnet men glömmer det andra, det viktigaste. Upplevelsen, historien, dramaturgin, tryggheten etc Det handlar inte så mycket om hur du står, vart du har händerna, inte ha nycklar i fickan om ni frågar mig, utan snarare om du lever det du vill förmedla. Får eleverna rätt förutsättningar för att klara detta? Hur känner de kring det som ska förmedlas. Är det deras val eller är det ett måste.

Men tillbaka till det jag tycker är viktigast. Gruppen. Om du som lärare redan vet på förhand att du har en klass som inte fixar detta. Och det är helt ok om du har det, så kan det vara, så fundera på hur du tänker lösa detta. Annars kan det skapa men för livet, jag lovar! Det räcker inte med att du förmanar innan att alla ska sitta tysta och respektera den som är på scen om du ändå vet att de inte kommer att ske i praktiken. Du måste nog innan jobba på djupet inför det som komma skall. Jobba med gruppen hur de tycker detta ska riggas. Vad är viktigt för varandra? Hur känner vi inför att stå och tala? Fram med känslorna på bordet. Oftast är det ju vår egen rädsla och osäkerhet som spills över till skratt och förlöjligande. Hur kan vi hjälpa varandra att växa, hur ska vi tänka då någon stammar, skakar med papperna eller kommer av sig?

Att stå inför klassen är ingen lek. Vi måsta som vuxna ta detta på största möjliga allvar och inte bara se det som en övning vi kan bocka av ur bedömningskritierier. Jag menar att det står ett liv på spel!

Kanske kan man inte redovisa inför vissa klasser. Då kanske vi får hitta en annan publik. En där man kan känna sig trygg. Kanske för ett äldreboende, andra vuxna, branschen…vad vet jag.

Min uppmaning denna Fredag är att om du som vuxen har som tanke att hjälpa unga människor att tala inför grupp, ta det på 100% allvar. Detta är banne mig ingen lek, detta kan handla om ett liv.

Kram
Micke

Världspremiär i Ronneby! Med fokus på barns lärande & utveckling.

liggbanner

Känns återigen så galet kul att kunna arrangera en helkväll i barnens tecken, i vårt Ronneby! Det är nog banne mig världspremiär för våra båda föreläsare att vara i Ronneby samma kväll :-) Jenny och jag hade förmånen att i somras få lyssna på inspiratören och högstadieläraren Lotta Karlsson ”Fröken Flipp”. Hennes sätt att beröra och delge sina erfarenheter som lärare gav oss så mycket energi och eftertanke. Hur hon med sina tankar kring flippat klassrum, facebook, bloggar, engagerar sina elever både under och efter skoltid.

”Lotta Karlsson, mer känd som ”Fröken Flipp” är en inspirationskick utan dess like. Hon har flera års erfarenhet av det flippade klassrummet, hon integrerar Facebook, bloggar och Tweets tillsammans med sina elever. Hon undervisar idag i SO och Eng på Östergårdsskolan i Halmstad. Med tusentals följare på nätet, får vi nu träffa henne livs levande i Ronneby.
www.mittflippadeklassrum.wordpress.com

I höstas så fick jag (Micke) äran att tala på en stor skolkonferens i Finland. Där stötte jag på nästa föreläsare, Anna. Hon avslutade hela konferensen och hennes sätt att tala om barns lärande var både rörande och samtidigt så fantastiskt roligt. Jag fick aha-upplevelser hela tiden. Hur man med så enkla knep kan förstå sina barns/elevers lärande så mycket bättre.

”Lär dig mer om hur inlärning fungerar av Anna Tebelius Bodin, pedagog med examen i inlärningspsykologi från Harvard och 10 års  erfarenhet av skolan. Hon kommer att utgå från hjärnan och hur vi bearbetar information – med kopplingar till undervisningen i skolan. Tipsen är konkreta och enkla, men likväl grundade i forskningen om hur vi lär. Det handlar om uppmärksamhet, koncentration, hormoner och aktivitet. Det landar i hur lärare kan underlätta för elever att ta in, förstå, analysera och minnas. Tempot är högt och du kommer lämna föreläsningen med många nya idéer och insikter som hjälper dig öka elevernas måluppfyllelse.
www.hjarnautbildning.se

När jag och Jenny satte oss ner innan jul och funderade på ännu en drömkväll, (inte lätt att toppa Petra Krantz Lindgren, Lou Rossling och Lars h Gustafsson) så kom just dessa två tjejer/kvinnor upp. Vilken dröm det skulle vara att få erbjuda regionens pedagoger/lärare , men även föräldrar  till en helkväll med just fokus på mitt barns utveckling och lärande. Vi vill bidra till en kväll då vuxna som arbetar med barn och ungdomar kan få konkreta tips och en mängd inspiration som vi kan använda i lärande miljöer. Vi vill också ge föräldrar möjligheten att hitta vägar att stötta sina barn i sitt lärande i skolan, läxor, mm.
Till slut så kontaktade dom båda….och vipps!

Jag vill påminna om att vi har begränsat antal biljetter, så först till kvarn. Om ni som skola inte kan betala biljetter oinline utan önskar att kunna få faktureras funkar detta utmärkt.
Maila då info@barnatro.se

BOKA BILJETTER HÄR!

Datum: Tis 28/4
Plats: Knut Hahnskolans Aula Ronneby
Tid: 18.00 – 21.00 (Insläpp från 17.30)
Övrigt: Böcker kommer att säljas i paus och efter föreläsningarna.
Biljetter: 195 kr finns på www.mickegunnarsson.com eller mot faktura, maila då antal till info@barnatro.se (vid faktura är priset exkl. moms.)

Kram Micke & Jenny

Naturliga möten med våra barn funkar nog bäst?

mat

Den senaste tiden har ett antal inlägg på min FB-sida fått stor spridning. Gemensamt för dessa tycker jag har handlat om att just naturliga möten med våra barn blir bäst.
Vad menar jag då med naturliga möten?

Hmm…jag tror jag menar äkta och respektfulla möten. Då vi inte hanterar barn annorlunda någon annan människa trots ålder eller storlek. Att barn ska mötas på samma naturliga respektfulla vis.
Ett av inläggen löd så här:

”Ser en mamma som går med en liten bebis i vagnen och så en dotter på kanske knappa fyra år som går bredvid. Vi kan se hur trötta de här, framförallt den lilla flickan. Mamman stannar och säger:

- Kära vän är du trött? Är det jobbigt att gå med mig i alla affärer?

- Ja, säger flickan.

- Jag förstår det. Du, ska du sätta dig en stund på bänken här och vila en stund. Sedan när du känner dig redo så tar vi de sista krafterna och åker hem.

- Ja, mamma.

Så vackert. Så enkelt. 

Blir så rörd när jag just stöter på alla dessa kärleksfulla och närvarande föräldrar som just inser att vi alla är människor med våra behov oavsett storlek. Hur enkelt det är i vår stress och vardagshets att vi glömmer bort varandra.”

Så enkelt på något sätt, men ändå så svårt. Hur många gånger har man inte själv sagt helt andra saker i stil med:

– Kom igen nu då, hur gammal är du egentligen!
– Hallå, nu sa du att du skulle med så nu får du banns mig orka gå!
– Du som har så starka ben, jag trodde inte du var en klenis?

Men tänk er samma situation med ens farmor på 79 år! Självklart hade vi frågat eller kanske till och med uppmanat henne att sitta ner då och då och vila. Det naturliga här är att vi är nog närvarande så vi kan möta den lilla människan och se till hennes behov, inget annat. Och därefter försöka finna bästa lösning.
Jag skrev även några rader om min grabb Alfons då han en kväll undrade om vi kunde se filmen Big Hero 6, men då jag svarade att han skulle gå och lägga sig! Inget naturligt svar alls på den frågan. Hade ju inte med saken att göra. Ungefär som om någon skulle fråga mig:

– Ska du med ut på lunch idag?
Och jag svarade:
– Rosor måste snittas innan man sätter de i vatten!

Ni kan läsa hur det hela löser sig sedan på min FB sida.

Nu till en den saken jag egentligen ville skriva om just kring naturliga möten. Jag kom på en idé i veckan om att man skulle kunna införa likt tysta tåg kupéer, tysta matrum i skolan. Ett tyst rum som man kan välja att äta i på matrasten. Jag fick jättemånga kloka erfarenheter om detta, olika lösningar osv. En som många skrivit till mig är att man har som metod att tvinga barnen att vara knäpptysta i 5 minuter innan de får börja äta. Hur detta rent kollektivt funkar vet jag inte. Men jag antar att man sätter sig ner stilla och tyst tills det gått 5 minuter. I vilket fall så menar man att detta funkar bra.
Och det är ju kul tänker jag…men så skruvar det sig i mig. Jag känner att detta är inte naturligt för mig.

Jag tänker mig själv sitta på en lunch på en konferens eller med mina arbetskamrater och vi skulle vara tvingade att sitta tysta i 5 minuter, Det är ju aplång tid!! Testa själv nu, sätt klockan på 5 minuter. Wow. Det hade börjat klia i min bak, jag hade nog inte ens vetat vad jag skulle kolla, skulle jag titta på mina kompisar? Tänk om maten kallnar? Vi hade nog inte kunnat hålla oss för skratt. Kan tänka mig att min chef hade fått gå runt rätt mycket och försöka tysta oss. Scchhhsssss!!!! Tänk då en matsal med 200 pers!! Så mycket man vill prata om liksom när man väl har rast. Så vad funkar? Att barnen lyder? Att barnen blir lugnare resten av rasten? Vad vill vi med våra regler?
Det är liksom svårt för mig att se det ”naturliga” att be människor att sitta tysta i det sammanhanget.

Däremot kan jag verkligen tänka mig att man skulle kunna som skola bestämma sig för att alla lektioner innan lunch avslutas med någon slags avslappning. Kanske mindfullness, meditation, yoga, massage,…vad vet jag., men att man då sätter just denna aktivitet i fokus och förklarar tillsammans med barnen. Då tänker jag att den får en mer naturlig plats. Då är avslappningen i fokus, inte matätningen. Likaväl som att engelskan börjar nio, gympan 13.00. Så kör man ett mindfullnesspass.

Min tanke om ett tyst matrum skulle vara att man kan välja själv. Det finns säkert elever som skulle kunna uppskatta detta. kanske blir resultatet inte att alla sitter helt knäpptysta, men kanske blir det viskande som gäller….vad vet jag. Det viktiga är inte vad jag tycker, utan vad som passar barnen i så stor utsträckning som möjligt

Det är möjligt att jag tänker helt galet nu och kom gärna med feedback. Kul att fundera kring.

Generellt så menar jag att vi ska försöka hålla oss vakna nog i våra liv att vi kan ta den där extra sekunden och möta varandra med klokhet. Jag vet att detta inte alltid funkar. Jag har gjort så många konstiga saker i mitt pappa liv och flera lär det bli. Skrev ett inlägg om detta för ett tag sedan som uppskattades :-)

Men ändå…ju mer vi tänker på det…ju mer kommer vi att se…tänker jag.

Riispekt.

Kram/Micke

Micke, har du problem med drickat?

micke_problem

I och med att jag får frågan så ofta tänker jag nu vara ärlig.

För ganska så exakt 6 år sedan så bestämde jag mig för att inte längre dricka alkohol. Det var ett ganska så enkelt beslut egentligen. Jag hade i en intensiv resa i mig själv insett att det inte längre platsade i det liv jag önskade leva. Jag har märkt under dessa år att mitt beslut i många fall varit rent provocerande hos människor runt omkring mig, faktiskt. Man har på flera fester ändå försökt truga på mig en whiskey :-)

– Va fan, en whiskey, kan väl fan inte skada.
– Va fan har du blivit ett helgon eller?
– Va fan var du alkis?

Självklart är det betydligt flera som respekterar mig i mitt beslut och vissa har till och med tyckt att det varit grymt starkt. Men det är nog så att just vår kultur kring alkohol är så självklar att man tycker det näst intill är märkvärdigt om man väljer bort den.

Var jag alkis?
Hmm…hur definierar man alkis. Var jag sjuk? Nej…jag vill nog påstå att det inte hann gå så långt. Jag vet med mig att jag har en slags beroendepersonlighet i mig. Jag var tidig med att bli beroende av rökning. Även detta gjorde jag upp med senare i livet. Jag vet att jag finns i riskzonen. Men alkoholist. ..Nej det tror jag inte. Men jag var FESTPRISSE! Det var jag. Det kan ni fråga alla mina vänner. Jag spottade banne mig inte i glaset och jag slutade sällan dricka förens sista droppen var slut. Antingen höll jag ut längst på festerna eller så missbedömde jag läget och somnade vid 21.00…hahaha. Jag blev sällan otrevlig på festerna men jag blev så gott som alltid riktigt full.

När det inte var fester så drack jag lite varje helg. Ni vet, delade en flaska vin. Eller kanske 3-4 starköl. Ni vet koppla av. Fredagsmys. Kunde faktiskt hända även ngn gång mitt i veckan. Ni vet ett glas.

En fråga jag får ofta är:
– Fan Micke har du problem med drickat?

Inte nu längre. För jag dricker inte. Men innan hade jag det. Inte jag, dock. Frågade ni mig så förnekade jag hela tiden. Fan, alla andra dricker ju. Vaddå ett glas. Vaddå det är ju fest. Alla kan väl missberäkna någon gång. Nä jag hade inte problem.

Men andra hade det….

Bästa sättet att få reda på om du har problem med alkoholen är att fråga din familj eller vänner. Och så ber du dom vara ärliga och så lyssnar du. Och så TROR du på det dom säger.

Jag behövde inte fråga min familj. Inför varje fest bad min fina Jenny mig att ta det lugnt med drickat. Mina barn tyckte jag var pinsam. De tyckte inte det var roligt att se pappa vingla och dra dåliga skämt. Många morgnar, dagen efter, så ångrade jag mig, ångest, ibland tårar och lovade att jag skulle skärpa mig. Jag förstår nu även hur vänner och arbetskamrater många gånger tyckte det var svårt just inför fester. De visste ju till 99 % att jag inte skulle klara det. Jag poängterar igen, jag blev inte otrevlig, arg..inte alls…men jag blev bra onykter. Och blev jag bjuden på fester där jag skulle vara nykter, kanske köra hem…då ville jag hem tidigt :-)

I min resa i mig själv så har jag insett att vissa saker är bra för mig på min resa andra inte. När jag började ta mig själv på allvar och min familj så blev valet enkelt. Och jag ångrar det inte en sekund. Jag skrev i början att beslutet var enkelt. Det var det till slut.

Men kan du inte bara ta ett glas vin?

Klart jag kan, men jag vill inte. Det är möjligt att jag har ett bättre ”ölsinne” idag. Men jag har under dessa år upplevt ett så mycket större värde och så mycket roligare festande att jag inte ens vill. Jag älskar fortfarande öl så jag dricker lättöl till maten och även 2,8%. Men där går gränsen. Jag vill vara nykter, vaken….då festar jag som bäst. Nu kan jag dansa längst på festerna, aldrig behöva vara orolig att jag gör eller säger något jag ångrar och så kan jag hjälpa andra, kanske med skjuts eller vad det nu kan vara.
Jag skriver inte detta inlägg för att verka moralpolis. Du väljer själv vad som är bäst för dig. Det vet bara du. För mig är det bäst just nu i mitt liv utan alkohol. För dig kanske det bästa är ett glas vin till middagen, ett sex pack på festen…vad vet jag. Gör det du älskar. Ta hand om dig! Njut!

Men glöm inte bort, som jag gjorde, att ibland kanske vi inte längre vet vårt eget bästa. Eller så vill vi inte erkänna. Och då kan det vara bra att just ställa den där frågan till de man älskar som mest:

– Har jag problem?

Skål & Kram/Micke

PS. Vill verkligen hylla olika initiativ som poppar upp i vårt land just nu på resan kring nykterhet. Dels hur systembolagets utbud av alkoholfria alternativ ökar men också sådana exempel som klubb Sober i Sthlm på initiativ av Mårten Andersson. Gillar även Karin Adelskölds mission i frågan och modet att prata om just alkohol!

När abborrar landar på land.

aborre

- Man blir ju bara så trött! Har du sett på hans Facebook hur han varit på Spa idag! Hela dagen!! Och så plockar han ut pengar från försäkringskassan!!
- Eller hur! Och såg du inte i går, då låg han i solen och gassade med en fruktdrink efter att ha gått och strosat i skogen halva dagen. Hört rykte om att han ska resa med familjen till Sälen på sportlovet….och han ska kallas sjukskriven……Man blir ju förbannad!

Jag har skrivit om detta tidigare. Om min tid då jag kraschade. Eller kanske var det ”landade” jag gjorde. Jag minns hur jag tillbringade dagar i min säng, stirrandes på trädet utanför fönstret och bara fokuserade på ett andetag i taget. Som en abborre på land. Jag minns hur mitt minne svek. Hur jag hade svårt att få fram vissa ord. Hur lukter försvann.Hur smaken i min mun kändes annorlunda. Hur trött jag var. Hur jag grät för ingenting. Hur jag kände mig bakfull dagen efter att jag varit tvungen att somna in med hjälp av piller.
Jag minns särskilt en gång då min fina pappa skulle köra mig in till stan. Tror det var ett läkarbesök som väntade. Jag minns hur jag satt där tyst med min pappa i bilen. Plötsligt slog rädslan till med frågan:
- Tänk om jag aldrig mer blir frisk? Tänk om det alltid ska vara så här?
Jag inser att idag var nog min pappa lika rädd och chockad som jag. Jag som mådde så bra bara för några veckor sedan. Vad hände?
 Kanske var det just en landning jag gjorde.
Tyvärr fick jag ingen stor hjälp från traditionell psykiatri då det enda det gjorde var att ordinera mig antidepressiva tabletter utan att ens vilja träffa mig. Detta på grund av att jag svarade JA på en fråga om jag funderat på att inte vilja leva mer.
 Kanske blev vården räddare än mig och min pappa?
Jag bad då läkaren om tid. Och jag fick tid. Sedan började min egna kamp och resa. Detta tillsammans med stöd från vissa vänner som jag kommer att vara evigt tacksam över resten av mitt liv.
Jag testade olika terapeuter men det funkade inte. Jag hade två önskningar.
 – Jag är trött på Micke Gunnarsson
 – Jag vill kunna lämna en scen med 1000 personer utan applåder och ändå känna mig ok.
De terapeuter jag mest mötte tyckte det lät knasigt och självklart är det väl kul med applåder.
Dessa människor var säkert bra för andra men inte för mig.
Det som blev vändpunkten för mig var baravara.se och så en bok med Eckhart Tolle, The Power Of Now. Efter detta började jag min egna behandling. Jag började inse att jag inte skulle tillbaka. Jag skulle framåt. Mot något nytt och viktigare. Ett helt liv. Jag började gå ut i naturen. Detta hade jag aldrig gjort tidigare. Jag hade aldrig sett den tidigare. Hade inte hunnit med. Nu kunde jag gå i timmar. Jag stannade och luktade på bladen. Jag lyssnade på fåglarna. Kunde sitta på en stubbe och studera myrornas arbete i timmar. Jag kommer ihåg hur jag började gråta då en fågel landade nedanför mina fötter då jag satt på en nersågad stam.
Jag började umgås med vatten. Insåg hur varmt vatten och bad läkte mig. En kompis sponsrade mig med ett årskort på SPA. Jag gick dit flera gånger varje vecka. Badade, sov, grät i smyg under vattnet. Jag började läsa böcker. Böcker jag inte visste fanns. Lyssnade på podcasts. Det handlade om livet, andlighet, filosofi, kärlek, mental träning…Jag började träna yoga. Åkte till baravara flera gånger. Tittade inåt, skrek, slogs, grät, skrattade, dansade, svettades, krampade…kändes som att jag tillät mig att födas på nytt. Så mycket svett, skratt och tårar.
Idag är jag så evigt tacksam över hur min fina och underbara jenny stog kvar vid min sida. Hur mina barn hade tålamodet och även de vågade visa sina känslor när de såg hur jag kämpade men samtidigt förändrades. Jag slutade röka, jag slutade dricka alkohol. Jag slutade nog inte. Jag valde bara annat som var viktigare för mig. Jag förundras över min frus mod och kärlek.
Kommer aldrig glömma då jag kom hem första gången från baravara. Jag stog i dörren i mitt hus och bara grät. Tårarna strömmade av lycka men också av utmattning. Hon tog mig i famnen och efter ett tag säger denna människa:
- Micke, jag ser att du varit med om något stort och något som varit viktigt för dig. För att jag ska förstå och kunna följa dig på denna resa måste jag uppleva det samma. Vi måste boka så jag också kan åka dit.
Jag förstår om ni inte förstår storheten i detta, Men än idag kan mina tårar komma då jag tänker tillbaka på denna dag. Ni kan ju förstå varför jag varit nära denna kvinna i 24 år och tänker vara det i minst lika många år till :-)
Idag har flera av mina finaste medmänniskor hamnat i samma situation. Inte exakt samma, alla är vi unika. Men just när livet som det är inte funkar längre. När vi kraschlandar. Flera av dessa har just uttryckt den skam och skuld de känner just i känslan av att vara sjuk men inte sjuk enligt samhället. Hur lättare det hade varit om de brutit ett ben eller en nacke. Hur de skulle önska att de vore mer ”sjukare”. Så istället för att verkligen börja göra det de anar är det bästa för de, glädje, bada, leka, resa, läsa böcker, äta gott, dansa…så har de isolerat sig. Svårt att gå ut. Svårt att prata. Isolering skulle jag vilja säga är det farligaste av allt. När samhället stöter bort.
En annan del av resan som jag upplevde svår var just när livet började ta fart i mig igen. En ny version liksom. Hur detta kunde provocera människor runt om mig. Folk som tyckte man spårat ut. Börjar bli flummig. Vaddå nykterist!!? Lägg av. Har du blivit frälst. Kom ner på jorden.
De flesta resonerade inte så…men det fanns en del. Synd.
Idag inser jag att om frisk var tiden innan jag blev sjuk vill jag aldrig mer bli frisk.
Jag önskar så mycket av alla medmänniskor därute att vi funderar ett varv till innan vi dömer andra på deras resa. Gläds åt andras utveckling snarare än kräks. Jag vet att för mig och många andra som tagit sig från landning till att sakta lyfta igen har just saker som promenader, spa, yoga, resor, fester, dans, tivoli, saker som skänkt de livsglädje, varit helt livsavgörande.
Så alla vi medmänniskor låt oss stötta varandra på alla de vis vi förmår. Låt oss gå bakom våra egna rädslor så vi kan vara de storartade människor vi alla egentligen är. Dela med dig av ditt hjärta , det räcker till alla.

Stor extra kram idag denna hjärtans helg till min familj, Jamal, Danne och baravara.

Kram/Micke

Fan, det handlar ju inte om kepsen!

keps_i_skolan

Uppdaterat! Nu går det att läsa hela blogginlägget här direkt.

Igår kunde jag läsa följande på en väns Facebook status:
”Idag steg min son, snart 16 år,upp tidigt för att representera sin skola då de har ”Öppet hus”….. Wow tänkte jag …..han måste känna en viss stolthet över sin skola när han gör detta…..han brukar sova ganska länge på helgen!!! Han gav sig iväg…..MEN kom till vår stora förvåning hem igen efter ca en halvtimme Då visar det sig att han hade blivit åtsidoplockad av en lärare på skolan som hade undrat ”Är du dum? Här har vi vår stora dag då vi vill visa att här använder vi inte keps….och så har du keps på dig!!!! Du kan gå hem!!!”Sagt och gjort. ….han gick hem!!!! Nu är min fråga…..Vilket år är det nu igen? Överreagerar jag när jag blir vansinnig, besviken och oerhört ledsen för min sons skull?”
Detta gjorde mig så så ledsen. Först trodde jag arg, men efter en stunds andning, ledsen.
Jag tänker nu fundera ur två perspektiv.

KEPSEN
Jag vill först bara fundera kring just kepsen i sig, som jag inte anser är det största problemet men ändå. Den verkar ju ha en stor inverkan på många skolor i landet.
Jag tänker skriva ett antal argument varför jag tycker att det är ok att ha keps, sedan tänker jag att de som inte håller med kan fylla på med sina argument under ”kommentarer”.

– Ungdomar köper inte kepsar för hundratals kronor för att jävlas med vuxen världen.
– Kepsen är idag ett smycke eller en accessoar likt en brosch, sjal, ring, halsband.
– Kepsen handlar om en del i ens identitet.
– Kepsen handlar om ens kultur och ens mode. Ett sätt att känna sig fin.
– Kepsen kombineras ofta med en ”kepsfrilla” likt som vi vuxna kan matcha hår och diadem.
– Kepsen kan vara ett sätt för många unga att känna sig trygg. Ett skönt ställe att söka skydd om man behöver. Det kan vara skönt att inte behöva titta någon in i ögonen när det gör för ont. Och detta vet vi vuxna att vi aldrig få tvinga barn att göra. Det är ytterst kränkande.
– Kepsen är inte så pass tjock av tyg att det kan hindra mina ord att nå ungdomars öron eller hjärna.
– Kepsen är idag ett språk, ett sätt för människor att kommunicera om det de tycker är viktigt.
Många ungdomar trivs bra i keps och har hellre den på än utan.
Anledningen till att vi bar huvudbonad för 100 år sedan har utvecklats och är inte riktigt den samma idag.

Så här var några av de argument jag känner kring just huvudbonaden, keps. För min del då jag föreläst för säkert 10 000 ungdomar och kanske 100 000 vuxna har jag ALDRIG sett en keps, mössa, slöja….men jag är säker på att många av de hade de på. Det vi fokuserar på växer.

NU till det jag tycker är mångt mycket allvarligare när det gäller kepsförbud och till den situation min vän skrev i ovanstående exempel är..

VÄRDEGRUND
För mig är det otroligt viktigt att om ska vi arbeta med barn så måste vi våga utgå ifrån deras perspektiv. Vi måste våga försöka se världen utifrån deras perspektiv. Bara för att de inte gillar dansband kan jag liksom inte tvinga de att bara lyssna på dansband. Och jag kan inte förbjuda Avicci bara för att jag inte gillar honom. JO! Jag kan absoluta göra detta, förbjuda och tvinga…men det är inte bra i min relationsutveckling med min vän. Och jag får inte heller göra så om jag arbetar som pedagog, tänker jag. Jag vet att detta är kränkande och strider mot ex barnkonventionen. Några exempel:

Paragraf 2: Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras.
Paragraf 3: Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.
Paragraf 8: Varje barn har rätt att behålla sin identitet.
Paragraf 13: Varje barn har rätt till yttrandefrihet, att tänka, tycka och uttrycka sina åsikter.
Paragraf 16: Varje barns rätt till privatliv ska respekteras.
Paragraf 19: Varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller annan som har hand om barnet.
Paragraf 29: Skolan ska hjälpa barnet att utvecklas och lära sig om mänskliga rättigheter.Paragraf 37: Inget barn får utsättas för tortyr, annan grym behandling eller bestraffning eller dödsstraff. Frihetsberövande av ett barn ska ske i enlighet med lag och får endast användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid.

När det gäller skolan så är vi som arbetar där till för elevernas skull, inte vår egen. Vi måste på allvar som ledare och personal våga tala om just vår gemensamma värdegrund och vår syn på barn. Hur ser vi på fostran, straff och regler. Hur jobbar vi på riktigt med elevers delaktighet och inflytande. Detta är inget unikt med skolan, detta gäller alla arbetsplatser och även i våra hem och hus. I fallet ovan så handlar det inte för mig om kepsen i sig utan hur vi vuxna gått vilse i vår egen historia. Hur svårt vi har för att släppa vår egen trygghetszon till fördel för andra. För det är ju det vi vill vara, en fördel för våra elever. Exemplet visar också sorgligt nog på hur vi ibland, särskilt som vuxna, kan ta oss rätten att kränka ett barn. Denna situation hade aldrig skett vuxen till vuxen.
Jag vill inte hänga ut någon eller peka på någon särskild pedagog. Detta exempel har hänt mer än en gång i vårt land. Jag vill mera lyfta fram vikten av att vi stannar upp och funderar på vad vi håller på med.

Kepsar är inget skolfenomen, huvudbonader och andra smycken tillåts på en mängd arbetsplatser i vårt land. Självklart blir det svårt att som pilot, kirurg, formel1 förare, hockeyproffs…knöla på sig en keps, men det tror jag vi människor förstår när vi väl står där. Och det är ju det pedagogik handlar om…inte att jag ska förmedla sanningar, utan snarare hur jag på bästa sätt kan stötta barn med verktyg och frågor som hjälper dom att finna sin egen.

PS. Jag kan tycka att det nu vore på sin plats att man 2015 lagstiftade att det är ok att de barn som vill ha keps på sig i skolan får ha det. Har man däremot tryck och texter på kepsen som strider mot sveriges rikes lag, får man byta keps

Kram/Micke

Sedan innan går det även att läsa texten i sin helhet här.
LÄS INLÄGGET HÄR!

”Tiggarna” är livsviktiga för vår samhällsutveckling och vår HC!

IMG_4795

Idag kändes det i hela hjärteroten, det blev så tydligt. All denna debatt om ”tiggarna” på våra gator. Jag kunde idag förstå med hela mitt väsen hur livsviktiga de är för vårt samhälle här och nu. På riktigt, detta är absolut inte ett skämt, jag lovar. Innan jag fortsätter vill jag återigen be oss fundera kring vad vi vill med ordet ”tiggare”. Jag vill bestämt föreslå att vi slutar upp med denna etikett. Om ni undrar varför så har jag skrivit om detta tidigare, lär här.
Jag använder dock ordet tiggare i min rubrik, bara så att ni förstår vad det handlar om. Men från och med nu kommer jag använda det ordet som känns bäst för mig, medmänniska.
Och i detta fall en medmänniska som behöver extra stöd och hjälp, precis likt min mamma som behöver stöd från andra vuxna på det äldreboende hon lever i nu, precis som det barn som behöver min hjälp då den tappat bort sin mössa i snön.

Innan jag går vidare så vill jag snabbt delge en händelse som gav rubriker både i press och på nätet. Det handlade om då jag under julhandeln inte hade något mynt då jag skulle använda en kundvagn på Citygross. Jag frågade då en kvinna som satt på en filt utanför entrén om jag kunde få låna en femma av henne. Hur hon då sken upp som en sol och sa YES. När jag sedan kom ut och betalade tillbaka och även följe livsregeln, den dom ger får mångfalt tillbaka, så sken hon upp som en sol, och skänkte mig så mycket kärleksord att jag flög hem.
I går hände samma sak. Haha..helt galet. Denna gång utanför Maxi i Ronneby. Jag står där utan växel och ska handla. Återigen har jag turen att se en vacker kvinna sitta och be om hjälp hon har även ett bord fullt av vackra saker hon ger bort. Jag frågar henne om jag får låna ett mynt. Hon förstår efter ett tag och säger:
– Yes yes mister!!
Hon skiner som en sol, sträcker fram hela sin kopp och börjar leta efter en femma bland enkronorna.

Jag går in och handlar. När jag kommer ut är hon borta. Kändes så jobbigt, jag ville verkligen visa min uppskattning tillbaka. Att som medmänniska ta de små slantar man äger och ändå låna ut den största pengen. Det är fan stort!

Idag åkte jag tillbaka på morgonen efter att ha lämnat grabben på innebandyläger.
Hon är inte där! Men jag känner på mig att hon kommer att komma dit. Jag går in och köper en kopp Te på Maxi. I kön till varmvattnet så står det en man och ska fylla två koppar kaffe. Efter att han har fyllt på en kopp så visar han fram mig och menar att jag ska gå emellan med min kopp. Jag söver först att han kan fixa sitt kaffe klart, men han insisterar. i skrattar åt varandra och jag går emellan. När även han är klar så följer jag honom med blicken. Då ser jag hur han går ut och sträcker fram den ena koppen till just min nya VÄN! Hon är tillbaka.

Jag dricker upp mitt te och går ut till henne. Hon börjar skratta. Hon minns mig. Vi hälsar och försöker småprata men hon får mest visa med sina händer. jag ger tillbaka samma 5:a som jag sparade sen i går. Jag ger henne även enligt livsregeln, mångfalt tillbaka. Sedan visar hon mig en massa små smycken, knappar, spiderman…hon vill att jag ska ta flera saker med tanke på sedeln jag gav henne. Men jag tar bara en knapp, den som känns så rätt i situationen och tackar henne.
Hon ropar:
– Thank you mister, love, love! Och så ger hon mig två slängpussar!!
Vilken morgon!!

Nu till min viktiga insikt. Våra medmänniskor som idag finns utanför våra butiker, på våra gator etc behövs mer än någonsin. Jag menar inte att jag önskar de fattigdom, men jag är så jäkla glad att de finns här bland oss. Dels så vi får chansen att hjälpa men framförallt så att vi får lov att utveckla vår HC! Jag hittade på begreppet idag, Heartfull Competence. Hjärtefull Kompetens. Likväl social, emotionell kompetens så är jag övertygad om att vi måste träna vår hjärtfulla kompetens. På engelskan förkortar man ofta med ordet Q istället, IQ, EQ etc…men då handlar det om ordet kvot. Jag menar att kompetens i detta fall är bättre. Vi har ALLA 100% Hjärtfullhet då vi föds. Vi är redan kärleksmässigt fullkomliga. MEN vi behöver praktisera för att öka vår kompetens och färdighet, att just vara hjärtfulla!

Innan våra kära medmänniskor kom till oss och bad om hjälp har vi kunnat ha en distans till ”eländet”. Vi kan sucka framför tv:n, i bästa fall ringa in på det dyra numret och skänka 9 kr till Rädda barnen. Men vi har liksom inte haft problemet i soffan, här hemma. Det har vi nu.
Nu sätts du och jag och våra hjärtan på prov. Nu har vi inget val. Ungefär som att gå till ett gym med en PT. Du kan inte smita och sitta hemma och bläddra i hälsotidningen. Samma sak gäller utanför maxi. Det blir verkligt och nära. Det skapar reaktioner, känslor, debatter, samtal och nya möten. Det är nu vi du och jag sätt spå prov om vi har förmågan att se bakom våra fördomar och idéer. Om vi har modet att möta en helt vanlig människa, en precis som du och jag, kött, hjärta och blod men med olika förutsättningar. Klarar vi att möta blickan. Vad händer i dig när du hör rösten.
Hello sir!
Dessa svar har bara du!
Hur tränar du din HC? Har du ens tänkt på att du kan ha en och i så fall, när använde du den medvetet senast?

Tänk om det är så, på vår resa mot en än bättre värld att allt är precis som det ska. Att det finns en mening. Jag känner i hela mitt hjärta efter dagens möte att så är fallet. Jag svävade på moln efter att hon log mot mig. Jag vet att hon blev göda för min hjälp och jag vet att ja´g blev glad för att jag valde att hjälpa.

Till alla er som menar att jag kan ju inte ge till alla. Vad spelar en 5:a för roll. Problematiken är större än så….
Jag förstår er alla!
Problematiken är större än så. Hela universum är allt för komplex för någon att förstå. Men kanske ska du då krympa ner det till här och nu. Kanske är det bättre att hjälpa lite än ingenting alls.
kanske är det så att det inte handlar så mycket om damen framför dig, utan kanske mycket mer om dig själv? Du som har möjligheten, chansen att just kunna bidra.
Kanske är det den resan som är viktigare än något annat?

Jag ber dig läsare. Om du är en som aldrig ha lagt en peng i muggen, och det är helt ok, ingen skam eller skuld. men om du aldrig gjort det, kan inte du bara för min och din skull göra det nästa gång. Testa och se vad som händer i mötet och i dig själv.

Jag lovar dig att om du gör detta och skriver sedan till mig i kommentarsfältet nedan om hur det kändes, samt kontaktuppgift, så ska jag behandla dig precis likadant som jag tänker kring mina andra medmänniskor….mångfalt tillbaka!

Kram/Micke