När jag blir vi och så går jag vilse…

personligt_ansvar

Hej på er i sommarvärmen. Detta inlägg hade jag först tänkt skulle handla enbart om det goda och härliga med att just saker sprids på nätet och hur denna plats med oss människor skapar oanade möjligheter. Men… jag kommer att lägga sordin rätt snabbt, sorry. Jag börjar dock med det jag tänkte skriva om.

I måndags var jag och min kära fru och minstingen i Göteborg. Alfons önskelista såg ut så här.

-  Gå på Liseberg
- Besöka Klubbhuset
- Köpa utländskt godis.
- Träffa Per Arne.

 

Denna lista är inte skapad ur rang kring mest önskad, utan detta var min sons önskningar helt enkelt. Alla gick i uppfyllelse. På Liseberg fick han nu åka allt, till och med Helix, han är nu lite längre än 140 cm. Utländskt godis..haha…han vill ha udda godis för att göra filmer om de på YouTube. Vi hittade en japansk affär. Per Arne, min goe vän träffade vi och så sist men inte minst Klubbhuset. Jag förstod först inte varför Alfons var så så så taggad inför denna grej. En vanlig Innebandyaffär!?
Men nu förstår jag. Det är deras närvaro på Youtube som gör skillnaden. Här smittar personalen, som nu är mer eller mindre är kändisar, av sig med sin passion kring bandy. De testar klubbor, ger tips, gör roliga målvideos mm. Man får lära känna deras butik, med testplan osv. Så vi stod nu utanför affären, 30 minuter innan öppningsdags. Alfons kunde redan nu berätta hur affären såg ut, hur han hoppades att vissa ur personalen jobbade där osv. När vi väl kom in så kändes samma lust irl bland personalen. De tog Alfons på fullaste allvar, de förstod att han hade följt de på nätet. De såg inte honom som en potentiell kund, de såg honom som ett fan. De orkade svara på hans miljoner frågor, han testade klubbor och till slut erbjöd de sig t.o.m att kapa klubban till honom så den skulle passa perfekt, dessutom byta grepp. Det spelar ingen roll om inte Alfons tränar bandy eller inte, de behandlade honom som en kung. Jag tycker det är så häftigt att en vanlig butik kan få denna status. Att tusentals människor följer de på webben. Och hur de tar sin närvaro från det digitala och så in i det personliga besöket i affären. Förutom detta tänker jag även på all ny kunskap Alfons fixat sig just om bandy. Och det är här just det vackra kommer med att vi delar goda saker till varandra. Vi sprider klippen vi älskar och vi delar statusar för att smitta av oss av exempelvis klokheter eller humor.

Men nu kommer sordinen.
Mycket av det vi sprider och väljer att dela tror jag sker utav den anledningen att vi inte gör det själva, ensamma. Vi ser att andra delar, kommenterar, lajkar och då, då vågar jag också. Jag blir en i gruppen. Men samtidigt så vill jag påstå att det är även enklare att snacka skit om andra om jag slipper vara själv. Eller hur? Mitt ego behöver stöd och näring. Så det är i gruppen på fiket, på jobbet, i skolan, på nätet som det sker och ännu enklare.
Men vi får aldrig glömma att det personliga ansvaret slutar inte bara för att vi är i en grupp! Inte en chans. Jag önskar verkligen att du och jag reflekterar över detta ofta i våra liv. Det är så enkelt att dras med och så vipps så skriver vi saker som vi aldrig hade gjort ensamma. Det är som om vissa trådar på ex nätet öppnar upp vår lilla ”egoblåsa” i våra magar och så sipprar vi ut till fullo. Vi är en bland alla de andra.
Det är inte jag, det är vi.
Jag kan ibland läsa saker på bloggar och i kommentarer på Facebook som verkligen gör mig ledsen. Jag säger inte vad som är rätt eller fel, men jag kan se hur just personer lämnar sig själva och skriver så elaka och nedvärderande saker som inte är för att få annat att växa utan bara för att skada. Detta är så synd. Och detta kanske är en del av det kollektiva på nätet som vi var och en behöver reflektera över än mer. Vilket ansvar tar jag? Vilka ord och tankar väljer jag att sprida och varför? Vill jag vara en bland de andra, har jag dragits med…vad föder min energi?
Vi kan agera impulsivt, på caféet, i skolan, på jobbet, via nätet…
- Har du hört!?
- Har du sett!?

Och efter ett par munnar kaffe är vi igång. Den kollektiva kraften har tagit över.
Så med detta inlägg vill jag verkligen uppmana oss var och en att fundera kring vårt eget ansvar. Delar jag min energi i form av ord, texter, sånger osv för att få saker att växa eller för att skada. Gömmer jag mig lättare bland dom andra…eller vågar jag stå pall själv? Och oavsett om saker jag hör verkar vara galna, dumma, taskiga….på vilket sätt gör det världen bättre att jag går in med samma energi. Det vi fokuserar på växer.

 

Kram/Micke

Låt mig få presentera en trogen vän!

20140718-104105-38465273.jpg

Har du tänkt på en sak?
Det har du. Hur mycket som helst. Haha…våra tankar är med oss överallt, vart vi än går, när vi vaknar, när vi lagar mat, när vi älskar, när vi kör till jobbet, när vi leker med barnen. Vi är aldrig ensamma!
Så om du någon gång skulle känna obehag eller rädsla för just att vara ensam så är det inte ensamheten som skrämmer dig utan dina tankar. Jag lovar! Hade du älskat dina tankar och känt dig trygg med dem skulle du hur enkelt som helst kunnat vara ensam.
Igår fick jag ett sms från en okänd person ( alltid lika kul när det händer). Hen sa att just tankarna var så jobbiga och att det var svårt att kontrollera dom. Jag svarade då att det kanske inte handlar om att försöka kontrollera dom. De är liksom lite som magneter. De är omöjliga att hålls i handen, de glider bara iväg. Det kanske snarare handlar om att få syn på tankarna. Att se på de likt moln som kommer och hår på himlen. Att se lite extra på de tankar som skrämmer oss, gör oss oroliga eller ledsna. Att möta de med frågor som gör att vi kan lära känna de lite mer. Är de verkligen verkligen sanna? Vart kommer de ifrån? Vad hade jag varit utan denna tanke osv. Det blev en spännande sms-kontakt!

Det som slår mig denna morgon är just vilken makt vi ändå har kring att använda och skapa våra tankar. Ngn har sagt att de tankar jag tänker idag är 90% av de tankar jag tänkte igår! Hahaha! Snacka om att det finns plats för utveckling!

Hur använder du dina tankar?
Har du ens tänkt den tanken?

När jag går och lägger mig för natten eller om min yngsta som vill att jag ska ligga hos honom när han ska sova så brukar jag fundera ett tag på vilken tanke ska jag låta mig mysa med till sömns i kväll då? Jag och Alfons brukar spåna tillsammans kring vilken godsak till tanke som ska få följa med in i sömnen. Det är underbart! Testa!
I dina tankar finns inga begränsningar. Kanske dyker tankar upp som du känner dig lite obekväm med, pinsamma, erotiska, busiga, för stora, filmstjärnestatus osv. Skit i det! Gör det! Bli kompis med din ständiga följeslagare! Herr och Fru Tanke!

Så om du vill testa, gör denna lilla övning.

Sätt dig eller lägg dig ner bekvämt.
Låt dina händer vila någonstans på din kropp där det känns bekvämt
Ställ din klocka på 3 min.
Börja med att ta tre sköna långa andetag. Behöver du pusta ut så gör det. Ett pust är ett tecken på att din kropp just behöver andas:)

Skicka nu en beställning till dina tankar att de ska spana efter härliga grejer, saker som du mår bra av. Det kan vara minnen, fantasier, bilder osv.
Känn ingen press om det inte händer något. Det är helt normalt;) Bara avvakta, vänta och se om något dyker upp. Känn känslan i ditt samarbete med just dina tankar.
Känslor kan komma, det är helt ok, låt de komma oavsett nyans.

När klockan plingar till, stanna upp och känn efter vad som hände.
Vill du testa igen…,gör det…denna gång kanske 10 min. Hur länge du vill ge dig denna lyx avgör du själv.

Jag vet att de flesta av er som läser detta kommer antagligen att tänka…ja ja…jag gör den övningen sedan…någon gång…eller aldrig. Helt ok det med…men det är när vi gör saker, det verkligen händer. Roligare att göra saker vi drömmer om än att drömma om det vi vill göra.

Avslutar med ett fantastiskt citat av Byron Katie:

”Din mest intima relation är den du har med dina tankar.”

En stor sommarkram!
/Micke

Att bli knuffad från bryggan.

altan

För ett par dagar sedan då jag och familjen var och badade i havet så uppmärksammade jag en liten grej. Jag har ganska så lätt att hoppa i vattnet så jag dök i, men för Alfons skulle det ta lite längre tid. Han stog där på bryggan och huttrade. Tvekade. Jag stod nedanför redo att bada. Han räknade till tre, men ångrade sig. Han kompisar anslöt och hoppade i. De tjoade och ropade på honom. Till slut gick en av hans vänner upp på bryggan och sprang emot honom. Alfons skrattade och sa att han inte fick knuffas.
- Nej då, svarade hans vän.

Två sekunder senare puttade han i Alfons.

Alfons tjöt av skratt. Ärligt.

Jag följde hela scenariot och kunde verkligen känna att Alfons njöt trots allt, annars hade jag försökt avbryta det hela. Men just nu så menar jag att Alfons behövde den lilla knuffen.

Galet?

Jag tror på ett sätt att Alfons ville få den där extra lilla hjälpen :)

Som jag berättat tidigare så kollapsade jag för drygt sex år sedan. Man kallade det utmattningsdepression, utbrändhet….för mig var det snarare en gåva att få chansen att vakna till ett snäpp till, nu några år senare. Ett tillfälle jag aldrig kommer att glömma var då vi var med några vänner på Barnens Lekland i Blekinge. Jag och min fina vän och Jenny satt och fikade. Plötsligt säger båda till mig (ungefär så här):
- Nu får du sluta upp med ditt gnäll. Vi orkar inte lyssna mer på allt ditt prat. Förlåt men allt detta ältande är inte kul. Snälla sluta!

Jag fick en smärre chock. Där sitter mina fina vänner och så sågar de mig jäms med fotknölarna. Jag som var så dålig.
Men faktum är att denna knuff fick mig att faktiskt börja fundera på vad jag la energi på. Jag märkte inte hur jag hela tiden ältade min situation med allt och alla. Jag hade fått erbjudande från min vän flera gånger om olika platser och alternativ hjälp men jag hade tackat nej. Jag inser nu att jag hade kört fast i en slags loop. En loop där jag satte mig själv som offer och hur jag såg till att mata mig själv med andras medlidande för att på ett sätt må bra. Men det skulle ju inte funka i längden.
Jag satt där och gapade åt mina vänner på Leklandet, blev tyst.
Men jag är ganska så säker på att just denna knuff fick mig att korrigera min riktning.

Jag tackade jag till min väns erbjudande om att exempelvis besöka Baravara. Denna plats kom till att bli en av de viktigaste platser i mitt liv kan jag ärligt säga. Har varit där flera gånger och fått hjälp och stöd att titta inåt. Stöd att utvecklas i en riktning jag längtat efter men som jag kanske inte visste om ..hahaha.

I skrivandets stund sitter jag på vår nya altan med våra nya möbler. Jag tittar på vår lilla nya uppblåsbara bubbelpool. För drygt en månad sedan satte jag klackarna i backen och tyckte det hela lät, bara för mycket. Inte kan väl vi unna oss detta. Även om vi sparat. Det är inte konstigt att jag reagerar så här. Jag är uppväxt med tankar på extrapris, att man först kollar priserna på menyn, sedan väljer man vad man vill äta osv.
Men med stöd av min livskamrat Jenny så knuffar hon mig igen..haha. Och när jag väl fått knuffen så är jag verkligen en ”görare”.
Så nu sitter jag här ute med en kopp te, lyssnar på vacker musik i en härlig mix av fågelkvitter, har gjort morgonyoga på trägolvet. Jag är så evigt tacksam. Tacksam för att vi kan men framförallt för att vi vågar.  Att vi alltid stöttar varandra i kraften som finns bortom alla våra fiktiva rädslor. Livet vill aldrig skrämma oss, livet vill inte att vi ska gå runt i rädsla eller att vi ska lämna in sista dagen som människor och säga:
- Jag levde ju i alla fall trygga!

Jag och du kära läsare vi har några dagar kvar här i solen. Vart tänker du skjuta upp till i morgon? Har du också fastnat i en loop?

Kanske behöver vi alla en liten knuff, precis som jag, precis som Alfons. Så länge knuffen består av äkta kärlek så är jag säker på att den kommer att göra oss gott, på ett eller annat sätt.

Knuff på dig!

Kram/Micke

Jag har vunnit på triss!!

triss

Har du någon gång köpt en trisslott och innan du skrapat den varit så säker på att vinna storvinsten att du gått och köpt dig en ny bil, lagt bud på ett nytt hus, bjudit släkten på resa till Dubai och dessutom sagt upp dig på jobbet?

Inte?

Trodde väl det. Att göra som ovan låter faktiskt ganska så idiotiskt. Men kanske är det ändå så att det ibland finns en sådan liten ”idiot” inom oss då och då. Ibland tror vi så mycket att vi väljer att se det som sanning och så är karusellen igång. Detta sker oftast på två sätt tänker jag.

Först ut är vår tro om andra. Vårt egna egos behov av att sprida ”sanningar” om andra.
Berättelser om grannen, skitsnacket om personalen som inte gör det du önskar, pratet om kvinnan i byn… Allt för ofta så funkar dessa berättelser som viskleken vi lekte som barn. Vi har egentligen ingen aning. Jag brukar säga att prata skit och gnälla på andra är som att hälla gift i sig själv och hoppas att alla andra ska dö, det funkar inte. Jag önskar att vi var betydligt mer på vår vakt innan vi tror vi vet någonting. Vad är sant? Och då menar jag till 100%. Vad vet vi egentligen? Och framförallt ställa mig frågan:
- På vilket sätt tjänar det världen gott genom att jag sprider dessa ord och tankar vidare?
Om du behöver klaga, eller rättare sagt berätta om något som du skulle vilja se en förändring kring, så tala då med en den person som verkligen kan göra skillnaden.
Om soppan är för salt på restaurangen, tala med personalen och se om de kan hjälpa dig, ring inte din kompis och spy galla över restaurangen och hur de suger! Vilken slags vattenspridare vill du vara för världen?

Den andra tanken jag tänker på kopplat till trisslottsfenomenet är nog än värre. Det är när vi riktar våra osanningar mot oss själva. När vi börjar gissa och tro saker som direkt är till vår egen nackdel eller direkt skada. När vi börjar få för oss att någon ser snett på oss, att kollegan ger oss blickar som betyder att jag har gått upp i vikt, när jag känner på mig att min vän är sur på mig och tycker jag misslyckats, när jag vet att min vän inte ringer så ofta längre för att jag svikit honom, när jag vet att jag är så dum på att göra saker bra….kan riktigt se hur andra är besvikna på mig.
Är du säker? 100% säker?
När frågade du dina vänner senast om dina tankar verkligen är sanna?
Jag har märkt att detta händer ganska så sällan. Istället så gör vi våra tankar till sanningar och lurar oss själva. Det blir som ovanstående fall, vi köper en ny bil, ett nytt hus…sakta börjar vi anpassa våra liv till våra nya ”sanningar”. Vi går runt och gissar.

Så stoppa dig själv snabbt som tusan då detta fenomen dyker upp. Sätt stopp för dig själv och dina tankar. Kanske inte direkt stopp men ifrågasätt de snabbt som tusan! Är detta sant, kan jag verkligen vara säker. Om svaret blir nej…hmm…då är jag ganska säker på att det är annat som lurar bakom kulisserna.

Jag vill verkligen tipsa dig som läser detta om en fantastisk kvinna i mina ögon. Byron Katie har under många år använt sig av ett sätt hon kallar ”The Work”. Ett enkelt litet sätt att just ifrågasätta sina egna tankar. För du är inte dina tankar, du tänker bara

dom :-) Vill verkligen rekommendera dig att ta några minuter i sommarledigheten och se några klipp där hon vägleder människor som kört fast i sina liv. Jag blir alltid så fantastiskt rörd när jag lyssnar på henne eller ser hennes klipp. Såg henne live förra året i Stockholm och det gav mig så mycket.
Så…fortsätt ha en ärlig och härlig sommar!

Ps.

”Om du nu tänker ”tro” saker om folk och kanske även tala om dom, snarare än med dom, så lova mig då för guds skull att du väljer goda tankar, annars gör du både dig själv och alla andra illa. /Micke”

Kram/Micke

Förlåt kära barn, du vet ju att jag har så kort stubin.

kort_stubin

Har du hört talas om begreppet ”kort stubin”?
Har du kanske hört någon säga:
-       Åhh…förlåt, jag har så kort stubin.

Kanske tycker du att du själv tillhör de som anser sig ha det.
Kort stubin.

Ibland hör jag föräldrar som säger just detta. Att när det kommer till sina barn så kan de bli tokförbannade just utav den anledningen. Att de lider av kort stubin. Och faktiskt så verkar det som att detta fenomen accepteras rätt så mycket i vårt samhälle. Vi kan säga till barnen att de ska vara lugnare och lyssna bättre, de vet ju att pappa eller mamma har så kort stubin.
Pang, boom, krasch.

Jag blir faktiskt lite bekymrad över detta. Jag tror att just kort stubin handlar om något helt annat. Jag ser det snarare som att en kastrull redan är näst intill full och då behövs det banne mig inte mycket vatten till för att bägaren ska rinna över. Är däremot kastrullen tom så får det plats med mycket vatten.

När jag hör barn berätta om att deras föräldrar har kort stubin så skulle jag faktiskt kunna tycka att många föräldrar smiter ifrån sitt vuxenansvar. Ansvar mot sina barn men framför allt sitt eget ansvar som livs levande människa.

Jag vet att i många fall av de personer jag pratat om kring detta så har det funnits en massa annan anspänning i deras liv och kroppar. Det har gått åt en massa kraft att hålla ihop allt. Man har valt att knyta handen i fickan och bita ihop. Och då till slut så är det ju helt naturligt att man får kort stubin. Men det blir knasigt då andra runtomkring ska behöva tassa omkring på tå för att inte väcka den björn som sover.
Jag önskar att många fler av oss funderade lite mer kring vad det är för underliggande behov som inte kommer till sin rätt då vi känner att vi har kort stubin. Vi vill ju slippa detta utbrott, dessa situationer som oftast leder till dåligt samvete och en massa förlåt till exempelvis sina barn.

- Det var inte meningen.
- Förlåt att jag blev så arg.
- Jag menade inte att skrika så högt.
- Jag menade inte att kasta boken i golvet.
- Förlåt om jag skrämde dig….

…..jag har ju så kort stubin.

Jag önskade att vi vågade tala mer med varandra och kanske ta hjälp när vi kör fast. När vi inte känner oss sedda, när chefen klagar, när sexlivet är paj, när småbarnen inte sover, när orken tryter, när gamla minnen plågar oss…
Självklart måste vi få reagera på händelser som sker i våra liv. Men att reagera och att ursäkta sig med kort stubin och se det som en förklaring och ett försvar…när vi gör som vi inte önskar göra…är inte sunt. Varken för dig, din partner eller dina barn.

Så….nästa gång du är på väg att säga de där orden…fråga dig snabbt…vad har jag nu missat att ta hand om när det gäller mig själv och mitt välmående, vad är det jag egentligen behöver?

Kram/Micke

OBS!
Tips på andra texter som berör ämnet:

Förbannade unge, klart jag måste få bli arg! (Nu över 18000 delningar på FB!)

Få ett lydigt barn på 3 dagar!

Vill du ta del av flera funderingar och inspiration, följ mig på min FB-sida!

Jag är en orättvis och inkonsekvent pappa.

åhusträd

Tänkte dela med mig av lite tankar så här inför semestertider. Tänkte själv försöka ta lite ledigt från bloggen och vissa nyhetsbrev nu i juli. Vi får väl se hur det går med det…jag älskar ju att tänka högt :-)

Jag insåg för ett par dagar sedan att jag ibland är en orättvis och inkonsekvent pappa. Och grejen är att jag vill nog vara det. Kanske tycker du detta låter galet och det är helt ok. Jag har ingen aning om jag tänker rätt eller fel enligt expertis, men för mig känns det bra…hahahaha. Jag är ingen spågumma som kan se in i framtiden, för framtiden enligt mig finns inte…vi är alltid nu. MEN två saker är jag säker på vad det gäller några NU framåt, det är att allt handlar om förändring, varje sekund och så vet jag att du som läser denna text har ett gäng dagar kvar sedan ska du dö. Jag med! Kanske att lägga lite sordin på semesterstarten men det är ju sant och därför blir det än mer viktigt för mig att leva livet, just nu när jag kan, dvs nu. Detta vill jag även att mina barn ska göra. Att känna tillit till livet.

Det är här min orättvisa och inkonsekvens – tanke kommer in.
Jag tror att ju mer rigid och fast i planering jag väljer att vara, ju tuffare blir det för mig att kunna just ta livet som det kommer. Jag menar inte att detta handlar om att bara skita i allt, frånta sig sitt ansvar som förälder osv. Jag vet av egen erfarenhet att vissa barn mår bra av mer struktur andra av mindre. Helt ok. Men jag upplever att det ändå finns de som fastnar och har bestämt att det vi bestämt har vi bestämt och det ändras inte…oavsett vad som händer fram till den dagen. Ibland får mina grabbar en glass när jag sagt att det egentligen inte skulle fått, ibland får Alfons vara uppe mycket senare än det var sagt då det var final i Fotboll på Tv, ibland så orkar vi inte borsta tänderna på kvällen, ibland får storebror en peng men ingen annan, ibland får Alfons styra bilen på gården, ibland är det helt ok att äta i soffan, ibland är får man vara ute senare än vi sa från början, ibland går vi in med skorna osv osv

Jag tror att ibland behöver vi ifrågasätta våra egna ”regler”. Vart kommer de ifrån, är de alltid livsviktiga, vad vill jag lära mina barn genom att strängt hålla i dem oavsett vad?

De träd som klarar sig bäst i hårda stormar är palmerna för de är mjuka och böjliga.
De kan lägga sig plana med marken om så behövs. Detta kan inte den stora starka eken, därför ryker den bland de första träden. Jag älskar även liknelsen med vatten, som oavsett stenar, hinder, tar sig fram genom sin smidighet.

Jag tror att många av oss skulle behöva smittas en aning av vattnet och av palmen. Som jag sa innan, detta handlar inte om att släppa ansvaret för sina barn eller att bry sig om andra. Att inte borsta tänderna på ett år är inte bra…ni förstår vad jag menar.
Sedan så tycker jag att det är viktigt viktigt att låta barn faktiskt säga vad de tycker i olika beslut. Att involvera barn i saker som ska ske. Jag menar att ju mer vi vuxna bara beslutar över huvudena på våra barn, är inte förhandlingsbara och vet vad som är ”rätt”, ju fler konflikter garanterar jag i våra hem. Och det blir liksom onaturligt om man ser till livets natur. Allt handlar om förändring och det är ju en gåva om vi lär oss att navigera och hantera den. Eller som Petra Krantz Lindgren så finns skriver ”Ju mer barn vet att de har möjlighet att påverka vuxnas beslut, desto mindre blir viljan att utmana och ifrågasätta.

Så kanske är det så….att även du har lite mer utrymme i ditt liv för en gnutta mer bus, lek, bryta en och annan gammal regel…kanske är det dags för dig att släppa taget lite lite mer….se vad som händer, släppa in livet. För vet du vad…det ska kännas att man lever..i varenda jäkla cell. Passa på i din ledighet denna sommar att ta några minuter i vila och känns efter i din kropp….känns ditt liv mest som palmen eller eken. Vatten eller is. Och du som förälder, vad väljer du att fokusera på när det kommer till dina barn?

Ha en underbar sommar!

Kram/Micke

Föräldrar, ni är ett märkligt folkslag!

fötter

Hej på er alla mammor och pappor. Jag måste få säga en sak. Ni är konstiga.
När jag var riktigt liten så hejade ni på mig. Fantastiska supportrar! Att jag skulle prata, sitta, krypa, gå och springa. Ni satt där på golvet med utsträckta armar och ropade:

- Kom då! Du kan! Jag tar emot dig!

Ni uppmuntrade mig att prova med olika klossar, rita med kritorna, göra grimaser, sjunga och leka affär.
Sedan så blev jag lite äldre. Jag fortsatte på det spåret ni ledde in mig på. Jag tog tag i saftkannan och tänkte hälla, jag satte mig ner och tittade spännande på skosnörena, jag satte upp min fot på första grenen på äppelträdet, jag drog ut byrålådan för att spana in vilka kläder som skulle kunna passa…

Men då tystnade era hejarop. Istället blev det nästan tvärtom. Akta! Tyst! Jag häller åt dig! Jag knyter, vi har bråttom. Inte den klänningen.
Först blev jag riktigt arg på er! Riktigt sur! Så här kan det ju inte få vara. Jag ville och kunde ju själv. Låt mig försöka. Men när jag försökte förklara för er så sa ni bara att ni var så trötta på denna ”Trotsålder”. För mig handlade det inte om en särskild ålder.

För mig handlade det om att testa själv och ta eget ansvar. Precis så som ni sa från början. Jag tror alla år i livet kan bli till en ”Trotsålder” om man blir fråntagen sig egen vilja och lust att få växa!

Så efter ett tag så gav jag upp. Jag lät er hälla upp saften. Verkade vara lugnast för er. Ni spillde ju inte. Jag lät er välja skjorta till kalaset. Verkade lugnast för er. Då kunde ni ta åt er åt de fina kommentarerna på festen ibland andra vuxna. Vilken fin skjorta.
Jag satte mig på stolen och tittade på mina skor, bad sedan dig pappa att knyta. Du knöt. Tack. Nu kommer vi säkert i tid.
Nu var jag inte längre i ”Trotsåldern”. Den hade gått över. Jag hade blivit mycket lydigare, lugnare och en riktigt skötsam filur. Duktig pojke, duktig flicka.

Vakna!! Du är helt otrolig! Hur länge ska du egentligen sova. Kolla som ditt rum ser ut. Hur mycket ska vi behöva förklara för dig att du måste ta ditt ansvar. Hur ska detta sluta när du snart ska flytta hemifrån. Har du gjort läxorna?
Du måste ju vara så pass stark att du kan säga ja och nej. Inte falla för grupptrycket! Du måste ju följa din egen röst och känna vad som är bäst för dig.

Tja..så nu ligger jag här med täcket över huvudet och bara känner mig förvirrad. Hur ska jag nu göra för att ni ska känna er nöjda. Önskar ibland att ni hade lite mer tålamod. Det vill säga…att ni skulle tåla lite mera mod från min sida. Det var väl så det hela började?

Kram

Ps. Thanks Oteo for sharing this beautiful pic.
Bilden lyder under CC-licens