En utbränds sökande efter aska.

utbränd

Denna text kan säkert upplevas till viss del stötande och provocerande. Jag skriver denna från mitt hjärta med syfte att dels dela med mig av mina egna erfarenheter och dels för att kanske erbjuda nya perspektiv. Jag kommer att ta mig själv och situationen som utbränd som exempel, men jag påstår att denna text handlar om oss människor i stort oavsett tillstånd :-)

När jag föreläser så erbjuder jag då och då publiken att göra en övning. Den handlar om fokus. Att det vi fokuserar på växer. Jag ber samtliga att på 5 sekunder försöka se så många saker som möjligt som har färgen blå. 5,4,3,2,1…klart!
Sedan frågan jag hur många som sett minst 6 saker som var röda?
De brukar då klaga på att:

– DU sa ju BLÅ!
Många har sett 10 saker som är blå, men röda saker har ingen sett, inte ens de 400 röda stolarna i salongen.
Självklart inte! Fokus var på blå saker.

Jag älskar denna lilla övning för den visar så enkelt på att det vi väljer mycket att se, det får vi se. Om jag väljer att stå kvar i en sjö då jag inte längre vill bli blöt så blir det svårt….hahaha.

Min underbara son frågade mig för ett tag sedan om jag träffade många ”puckon”?
– Vaddå puckon? Undrade jag.
– Jo pappa, alltså träffar du många människor som är taskiga mot dig, gör elaka saker, sabbar i bilkön, tränger sig före…
Jag funderade ett tag och svarade sedan:
– Nej du! Jag måste vara ärlig och säga att det gör jag nog aldrig…faktiskt! Gör du det??
– Nej, pappa. Det gör faktiskt inte jag heller. Men visst är det märkligt. För jag måste ju säga att jag tror både du och jag träffar personer då och då som BARA verkar träffa puckon!!
Jag skrattade högt. Han hade rätt. Visst stöter vi på dom ibland som bara verkar ha ett elände. Han tittade upp på mig och frågade:
– Pappa tror du det bara har med otur att göra?
Jag funderade lite och sa sedan:
– Nej det tror jag inte. Jag tror att det vi fokuserar på växer.
– Haha…pappa så kan det nog vara. Dom kanske till och med letar efter problem, fast de inte vet om det!

Jag älskar detta möte vi hade, han och jag. Så vackert och så lärorikt.

Jag vill växla över denna tanke till tiden då jag ”gick i väggen”. Det är ju ett jäkla uttryck i sig. Vilken vägg? Jag gick snarare i en riktning som inte längre funkade för mig på en massa olika plan. Jag gjorde det inte med mening, jag trodde att detta var det bästa för mig fram tills det inte funkade längre. Jag behövde sedan inte förändra ”väggen” (vilket jag försökte med en tid efteråt, skyllde mitt illamående på en massa yttre faktorer, vilket jag tror är helt naturligt), utan behövde snarare titta inåt och förändra mig själv. Vad var det som gjorde att jag behövde fortsätta att gå så långt som jag hade gjort? I den frågan upptäckte jag att det fanns en massa spännande svar efter ett visst hårt och jobbigt detektivarbete.

Nåväl. Vad har då fokus med min tidigare s.k utbrändhet (snarare innebränd) att göra?
Jo…jag behövde prata mycket. Mycket!! Jag pratade med min fru, vänner, barn…om just mitt mående. Hur eländigt det var. Ångesten. Andningen. Paniken. Oron. Försäkringskassan. Jobbet. Jag behövde älta. Jag hittade även andra som mådde som jag. I tidningar, på forum, på stan. Plötsligt var de hur många som helst. Tack alla ni som orkade med mitt prat. Jag behövde det. En stund. Men bara en stund.
Ni var ett par stycken vänner som visade detta tydligt. Ni sa ifrån. Ni orkade inte höra mer. TACK!! Denna markering tror jag har haft större inverkan på min utveckling än många andra terapeut-timmar…faktiskt. Jag behövde komma ur sjön. MEN det var så skönt att vara där. Ni tyckte synd om mig. Ni brydde er. Jag träffade likasinnade. Människor med samma helvete och så pratade vi och pratade. Jag menar inte att detta är fel, men jag vill ändå sträcka ut en varningens hand att vi kan gå vilse. Vi kan fastna. Jag har sett hur människor tillslut inte kunnat leva utan sin ”sjukdom”. Hade jag friskförklarat dom hade de dött med en gång, för vem skulle de vara utan alla sina krämpor.
Sjukdomen blir till en identitet snarare än ett symtom på något som inte är helt ok.
Jag blir den utbrände. Jag blir därför ibland ledsen när jag ser att man trycker upp allt ifrån tröjor, smycken, muggar mm med just sin nya identitet. I mina ögon kan du aldrig bli din sjukdom och så fort du börjar identifiera dig med den så kommer vägen att bli längre att komma till den plats du hellre önskar.

Jag menar inte att raljera eller förenkla, men jag vill ändå skriva detta av kärlek.
Jag fick till slut hjälp och slet skithårt för att ”komma på bättre tankar.”
Jag behövde ta mig ur sjön och börja fokusera på det friska. Det som gav mig den näring jag längtade efter. Det som gav mig tro, glädje och kärlek. Jag inser att jag inte kan vara emot saker som jag vill ska sluta, jag måste se till att bli FÖR det jag vill ska starta. En helt annan energi! Du kan inte kriga mot krig, inte slåss mot cancer, inte kämpa mot mobbing…vi måste vända på steken…Vi måste arbeta för fred, vi måste samlas för bättre hälsa och forskning, vi måste utveckla rum för empati och medmänsklighet.

Jag tror att internet hjälpt många människor att finna stöd och råd i olika situationer. Men jag tror även att internet kan skapa många sjöar och hav som erbjuder möjligheten att få blöta fötterna. Hoppa i dessa sjöar! Men bara om du vill bli blöt. Och det kanske vi vill en stund….men jag tror att innerst inne så sökte vi upp sjön för att finna en väg ur.
Eller hur? Oklokt att stå kvar i sjön om jag inte längre vill bli blöt.

Så mitt tips till mig och dig som befinner oss i en situation i livet vi inte längre önskar, fundera på ditt fokus. Vilken färg är det du vill se? Och hur kan du göra för att se denna? Vi har alla 24 timmar om dygnet, rättvist som tusan…vad lägger du tiden på? Tiden läker inga sår, det är vad du gör under tiden som avgör.

Så nästa gång du är på väg att ringa din vän, logga in på Facebook, läsa en bok, se på Tv….vad är det du söker?

Vill avsluta med att återigen säga att detta inte handlar om att förenkla eller raljera tvärtom. Jag har själv legat som en fisk på land och kippat efter andan. Min resa är inte din resa. Alla är vi unika i unika situationer. Men jag önskar ändå oss alla att vi investerar vår tid på ett smart sätt och för vårt eget riktiga bästa.

Kram/Micke

 

Ps. Vill du läsa andra inlägg där jag skriver om just utbrändhet, klicka här.

Vem tar emot mig då jag släpper taget?

Trapeze_artists_1890

Min fina vän Kajsa, som bland annat var med och grundade Cirkus Cirkör sa så klokt till mig en gång att balansen kan man bara hålla om man går in och ut ur den. Om man är i ständig rörelse. Ibland tror vi att hålla balansen är att stå helt stilla, men tvärtom. Studerar man en lindansare så rör hen sig hela tiden, in och ur balans. Spännande.

Att vara i balans handlar om att vara i rörelse.

Idag då jag skjutsade mina barn till skolorna så kom en annan cirkusliknelse upp i min skalle. Tror jag behövde den särskilt nu. Det handlar om trygghet och dess koppling till oro. Och oro vet jag i hela mig handlar om att inte befinna sig här och nu utan att jag snarare fokuserar på vad som har hänt eller vad som kanske kommer att hända, dvs tidpunkter som aldrig kan existera i livet, men här och nu kan aldrig oro finnas. Men ändå. Den här otryggheten, ovissheten, kan gnaga på en rejält ibland.

Jag ser framför mig en partrapets. Ni vet två människor i varsin gunga på hög höjd.
Vid en given tidpunkt ska jag släppa min gunga för att tas emot av min partner i den andra gungan. För att detta ska funka så måste jag lita på min partner till minst 100% annars kommer jag att falla. Garanterat. Det jag kände idag då jag satt i min bil var det där mellanrummet. Det rum av total ovisshet som måste uppstå då jag släppt min trapets och väntar på att känna hur min partner fångar mig. Den sekund då jag vet att jag släppt taget och bara kan invänta nästa steg i livet som helt är beroende av någon annan.

Detta mellanrum har jag känt flera gånger i mitt liv.

Minuterna av väntan på svaret på mitt sms från min son en fredagsnatt.
Mellan två jobb.
Du jag var sjukskriven för utbrändhet.
Då vi sålt vårt hus och inte funnit något nytt.
Då min yngsta son ska gå hem själv från bussen.
Då vänner ryckts hastigt bort ifrån livet.
Sekunderna innan jag går upp på scen.
När jag inser att min ena son snart ska fylla 18.

Mängder av mellanrum av ovisshet.

För mig har arbetet med att just acceptera denna ovisshet varit så viktig. Att på djupet hitta ett lugn kring situationer i livet jag inte kan påverka. Just när man släppt taget och får lita på att det bär. Att istället för att ge oron energi och på något konstigt sätt ge sig på att tro att ju mer jag tänker på alla möjliga scenarier så kommer det att gå bättre, istället fokusera på det jag gör här och nu. Diskar, lagar mat, cyklar, leker med barnen…

Jag inser nu att jag valt livet som min partner i trapetsen i mångt och mycket. Att jag litar på att de händer som behövs kommer att fånga mig. När och hur vet jag inte, men att livet bär mig, tvekar jag inte på en sekund.
Och jag inser också idag att det är just i mellanrummet, då jag är viktlös och svävande, då jag får fjärilar i magen, kanske ångest, panik….det är antagligen då jag utvecklar min tillit som mest.

Ibland kan jag känna mig på gränsen till nonchalant. Min kära Jenny kan fråga mig om jag inte bryr mig om jag har förlorat min empati. Haha….jag förstår henne. Jag tränar mig. Inte i att bli empatilös utan snarare att inte lägga energi på saker jag ändå inte kan påverka. Min kära sons resa på mopeden 01.13 hem på lördagsnatten blir varken säkrare eller osäkrare på grund utav att jag sms:ar, inte sover, går fram och tillbaka, inte ser färdigt på filmen, känner mig illamående etc. Han kommer att komma hem när han kommer. Inte vet jag. Det jag vet är att jag likt trapetskonstnären till slut måste släppa taget…annars blir det liksom ingen show….och det är väl det livet handlar om….en scen för upplevelser i ett par akter. Varken mer eller mindre :-)

Så har du hittat din trapetspartner?

Kram/Micke

PS. Vill verkligen tipsa om Kajsa och hennes samarbete just nu med skapandet av Tillitsverket. Ni kunde se hennes syster i veckan i TV4. Här vill jag vara med!

Ds. Vill du mera löpande ta del av mina tankar och funderingar kring livet, skola, föräldraroll, barn, lek och allt annat som drabbar oss…följ min FB sida :-)

När stressen slår till!

stressbild

Det är fredag idag vänner! Fredagsmys. Men för alla är det inte mys. För många kan det likväl handla om stress, skynda och hinna. Jag vet hur det är, sanna mina ord. Så idag tänkte jag bara dela med mig kort av tre tips som jag själv använder ofta då jag känner att stressen slår på. Men som alla tips här i världen, de funkar bara om man GÖR dom, det räcker inte att tänka på att man borde eller ska göra dom :-)

FOKUS
Det du fokuserar på växer. När det börjar snurra runt i mina tankar och i huvudet och jag känner att det snurrar så brukar jag använda mig av denna lilla grej. Ofta har jag försökt fly från alla tankar som bombarderar mig men med denna övning så gör jag tvärtom. Jag stannar upp. Fokusera på ngt i en minut. Bara en minut. Och då menar jag verkligen fokus. Titta på din hand, ratten i bilen, ett äpple, ett löv, ett träd,…vad du än har nära dig. Sjunk ner och bara titta på objektet i en minut. Försök att låsa din tanke till just den saken och så fort den skenar iväg, fokus igen.

ANDAS
När du är stressad åker dina axlar upp, huvudet ner och så andas du uppe i bröstet, inte i magen. En naturlig andning sker i magen och magen sväller när du andas in och blir tom när du andas ut. Detta är rätt andning. Men vid stress blir det tvärtom. SÅ….ta ett djupt andetag och fokusera på 5-10 andetag som är rätt. Ner med luften i magen. Ner med axlarna. Upp med huvudet.

SLOW MOTION
Gör allt långsammare i 5 minuter. Gå lite långsammare. Prata lite långsammare. Andas långsammare. Du kommer snabbt märka hur pulsen sjunker.

Detta var tre små tips från mig till dig denna fredag!
Kram!
/Micke

Pappa vet du varför jag älskar skolan?

fika_finland

Min son och jag sitter och fikar. Han tar en klunk på juicen och säger:

- Pappa vet du vad jag älskar med skolan?

- Nä..men jag är nyfiken på att få veta..berätta…

- Jo…liksom…varje dag så får jag vara med mina kompisar, vi får leka, busa och hitta på en massa saker. En massa vuxna finns där hela tiden och hjälper oss att trivas och ha kul. Hela tiden känner jag att de finns där för mig och mina drömmar! De påminner mig ständigt om att jag redan är allt och att de vill att jag ska ha världens bästa dag varje dag. Jag blir helt galet nyfiken på allt jag vill göra när jag blir stor. Jag känner sådan kärlek överallt, alla vill mig väl liksom. Alla mina tankar och idéer får plats och de vuxna hjälper mig att utforska dom med allt de liksom kan. Jag känner mig fri! Skolan är liksom som en drömfabrik för oss barn. Vem kom på en sådan bra ide pappa?? Att liksom medans du är på jobbet så får jag lyxen att vara på ett ställe där jag känner mig som en mästare! Alla finns där för mig och jag för alla andra med ett enda sikte…att jag ska skapa en bättre värld!! Jag vill aldrig sluta skolan pappa! Måste man det? 

Pappa! Pappa!

Jag tittar upp, vaknar upp ur mina tankar och kollar upp på min pojk.

- Pappa…jag vill inte springa 60 meter i morgon. Jag vet ju att jag kommer att komma sist. Det gör jag alltid och så skrattar dom åt mig. Jag vill inte. Jag är sjuk idag. Pappa. Jag har ont i magen. Får jag vara hemma idag? Jag skiter i om jag inte får ngt betyg. Jag vill inte bli godkänd, jag fixar det inte. Pappa snälla….

Båda mina tankar är bara tankar och fantasier, båda exemplen är lika sanna eller osanna…inte vet jag…Vet bara vad vi antagligen strävar efter. 

Påminner mig själv på ngt sätt…

Blev själv rörd då just generaldirektören på Skolverket, Anna Ekström (@Anna_Ekstrom) berättade för oss på #lust14 hur hon ofta var ledsen på gympan som liten för hon alltid var sist. 

Lärande ska väl inte vara en tävling?

anna_lustLyssnade i går på fantastiska Anna Tebelius Bodin (@annateb) i Helsingfors. Hon beskrev hur motivation skapas utifrån självständighet, utveckling och syfte enligt forskningen. Inte belöning, det är snarare kontraproduktivt när det just kommer till motivation till lärande. Elever fokuserar snarare på hur man ska göra för att få belöningen i sig, hur man ska ”fixa” läraren, snarare än att reflektera över sitt egna lärande. (Tipsar verkligen att ni besöker hennes webb om du är pedagog eller förälder, hjälper oss så mkt när det kommer till inlärning..  http://www.hjarnautbildning.se/ )

Viken dröm väljer vi att bygga när det gäller dagens skola och med riktning mot morgondagen?

Kram/Micke (Sitter och funderar på en flygplats i Helsinki…har tid att tänka ….lyx…)

PS. Jag vet att flera gett mig feedback om att jag börjar bli lite gnällig :-) Inte min mening egentligen…jag behöver snarare se saker själv i ljuset. Jag är inte så neggo, egentligen tvärtom…jag vill alltid att saker ska bli bättre. Men jag är inte nöjd med hur vissa saker sker idag, det kan jag lova. Men jag lovar…att snart kommer än mer riktad glädje att få liv på bloggen…hahaha.

Det bästa sättet att själv slippa ta ansvar är att skylla på andra.

vuxenfight

Tänker extra mycket på den föräldrar vs lärar-ansvarsstriden som seglat upp i pressen de senaste dagarna. Ex:
Annika Hedås Falk i SVT opinion och Jennie Bengtsson i sin text på Sydsvenskans nätupplaga.

Ibland verkar vi vuxna när det kommer till våra barn hitta väldigt enkla sätt att hantera ansvar. Vi ställer oss i varsin skyttegrav och så skriker vi högt och kastar saker på varandra. Det vi missar är de barnen som står i mitten och får ducka. Jag vill påstå att som lärare idag måste vi möta och se våra barn långt utanför skolvärlden och som förälder måste jag se långt bortom mina egna barn.
Vi har ett betydligt öppnare klimat idag och mer relationsbaserat möte oss människor emellan. Idag kan exempelvis elever behöva prata med sin lärare på måndagsmorgonen om den oro hen känner kring de sexupplevelser man haft i helgen, det hade jag aldrig gjort när jag gick i skolan. Min mamma hade också ett större avstånd till att ringa min lärare när jag mådde dåligt i 5:an, idag kontaktar jag direkt skolan om det är ngt jag funderar över. Jag önskar att vi värnar om denna öppenhet och utveckling. Att vi inte ser varandra som bataljoner utan snarare att vi alla delar vårdnaden över alla de barn vi möter om dagarna. Det är genom öppenhet vi skapar trygghet, inte tvärtom! 

Men många av oss blir idag uppväxta med rädsla för öppenhet. När vi hade inbrott i vårt hus för sex år sedan så ringde larmförsäljarna på dörren redan dagen efter. Ville sälja larm, titthål, abonnemang. Vi sa tack men NEJ tack! Våra barn hade redan blivit skrämda för vad som kunde finnas under sängen så att mera skapa en borg där vi skulle stänga alla faror ute och sluta oss än mer trodde vi inte på. Jag vet inte om det var rätt eller fel, men idag känns det klokt.

Jag vill inte ge synen av att vi lever i en farlig värld där vi ska alla vara på vår vakt, hålla hårt i det som är vårt, bygga murar och tro att trygghet byggs i små gropar med lock, tvärtom.

Detta kanske var en liten utsvävning från ämnet, men kanske ändå inte. För att vi ska kunna se våra barn som delar av helheter snarare än små fragment, för att vi ska kunna se skolan som en del av en helhet, snarare än sin egen borg och för att vi ska se familjelivet som även den bara en del av en större helhet så måste vi nog ifrågasätta vårt egna ansvar kring hur vi ser på oss själva och andra. Är vi rädda i grunden? Och vad är vi rädda för? Kan jag uppleva mig attackerad om jag står med en öppen famn?

När jag läser Jennie Bengtssons text i Sydsvenskans nätupplaga tänker jag på de barn som kanske skulle läst denna text. Jag upplever hårda ord och hade jag varit barn är risken att jag mer känt mig som en del av en boskap som man ska göra något åt i olika läger och som ägs olika tider, snarare än ett barn omfamnad av en massa vuxna med en gemensam tro på just mig.

Dina barn är mina barn, mina barn är dina. Ibland orkar vi inte hela vägen ut och då önskar jag stöd istället för slag och hårda ord. Trots allt vi är bara människor som gör vårt bästa, och det är inte så lite det!

Kram/Micke

Ps. Vill du ha löpande inspiration eller tankar som poppar ur mitt hjärta då och då, följ mig på :
Instagram, Facebook , Twitter eller prenumerera gratis på mitt inspirationsbrev som kommer en gång i månaden.

Kram igen :-)

HO HO! Säg HEJ till Fredsugglan!

ugglecollage

Under två års tid så drev jag projektet Fredsuppdraget.se En helt under tid då barn och vuxna i vårt avlånga land utförde uppdrag tillsammans med mig för att göra världen än lite vackrare. Jag pausade sedan det hela och kände att jag behövde någon ny tanke kring det hela. När jag sedan stötte på energiknippet och den underbara Linda Åkesson på Adniil Interiör och såg den konst hon skapade med hjälp utav QR koder smälte jag. Vi satte oss ner och funderade ihop. Hon lanserade olika tavlor för barn baserade på koder som tog de vidare till godnattsagor och annat kul på internet.
Linda i sin tur träffade sedan Anders på Svensk TalTeknologi som liksom jag brinner för våra barn i skolan. De spånade på om man kunde gjort något ”på riktigt” för att ge barnen chans att utveckla empati, självkänsla och upplevelsen att vi alla kan göra skillnad.

Efter att vi tre sedan tog en fika så kände vi hur tankarna sprutade ut skallarna på oss. Och så till slut sa vi att tänk om vi kunde göra ett slags Fredsuppdragsprojekt 2.0 där vi verkligen når våra barn och unga.

Så det vi presenterar stolt idag är allas vår Fredsuggla! En underbart vacker tavla designad av Linda. I Fredugglan gömmer sig 99 st uppdrag för att göra världen än lite vackrare. Uppdrag som elever skulle kunna göra en dag i veckan, varje dag, skapa teman etc. Bara fantasin sätter gränser. Uppdragen kan enkelt kopplas till LGR11. Min dröm är att tavlan ska finnas bland barnen i skolan och varför inte även i våra hem. Att vi sedan via vår FB sida kan dela med oss vad vi hittar på. Hur vi genomför uppdragen. Jag har också en dröm om att under nästa år överraska de som har Fredsugglan genom att kunna göra vissa events i vissa specifika koder. Det kan vara livesändningar, nya uppdrag och annat bus.

När jag fick vara med att packa upp den första Fredsugglan för ett par veckor sedan kände jag ungefär samma känsla om när jag öppnade asken till min första iPhone. Känslan och just formgivningen som Linda fått till är så galet bra. Anders och hans idéer, nätverk och hjälp med distributionen är vi så tacksamma över. Också ett megatack och kram till Emma Larsson som stöttar Fredsugglan på sin digitala resa på nätet :-)

Tänk vad en fika med tre eldsjälar kan leda till.  Jag är verkligen nyfiken över att se hur Fredsugglan kommer att kunna flyga runt i vårt avlånga land. Känns som att detta är en liten början på något större på något sätt. Vi har inga direkta klara planer mer än att vi vill vara med att utveckla detta tillsammans mer er!

Fred på jorden börjar med fred i dig och mig!

Kram/Micke

 

Vill du läsa mer besök www.fredsugglan.se (kommer att fyllas på efter hand)
Vill du beställa , klicka här! (OBS just nu begränsad upplaga)
Följ Fredsugglan på Facebook och Instagram.

Gårdagens skola för framtidens barn?

baby-72695_1280

2 miljoner minuter det är den tid vi ungefär vistas i vad vi idag kallar skola. Från att du som litet barn säger hej till förskolan tills den dag du sjunger ”Vi har tagit studenten!” Till detta kommer en hel del läxläsning ovanpå det. 2 miljoner minuter.

Det är mycket tid.

Skolan skapades i mångt och mycket för att fostra och lära barn att passa in i ett industrisamhälle. Detta system byggde på en hierarkisk struktur. Det var viktigt att kunna lyda order, lärarna var levande uppslagsverk och du var en kugge i ett kugghjul som skulle passa in längre fram och även enkelt kunna bytas ut. Synen på barn var även den auktoritär. Barn skulle fostras, lyda och se upp till oss vuxna.
Kunskapen var absolut störst innanför skolan, inte utanför.

Idag är det precis tvärtom på alla fronter skulle jag vilja säga.
Med hjälp av digital teknik så är vi alla medvetna om att kunskapen, informationen och kontakterna är betydligt större och fler utanför skolan än innanför. Våra barn växer upp med denna teknik och vet inget annat, det är som att tala med fiskar om vatten.
Man ”kan” mycket mer i dag. När vi frågar barn om fakta idag så blir inte svaret, jag kan inte utan snarare…vänta så jag ska kolla ….
Med deras lust och nyfikenhet rattar de sitt lärande på ett sätt vi aldrig sätt förut. De är glokala. De mixar det globala med det lokala. De sitter med hela världen i sitt rum.
Det krävs inga ”manualer” för en 7 åring då han ska lära sig att bygga en privatserver i Minecraft…det bara ”löser” sig. Ordet IRL har förlorat sin innebörd och vi inser att det är verkligt allt vi gör. Vi möts oberoende av tid och rum när som helst.

Barn ska inte längre förberedas för ett industrisamhälle utan snarare till ett nätverkssamhälle som är komplext, ständigt i förändring, där kreativitet och entreprenörskap är viktigt oavsett vad du än kommer att jobba med. Din inre kraft, lust, ditt inre ledarskap och medvetande är a och o.
Du kommer aldrig mer bli en enkelt utbytbar kugge i ett linjärt system som varar för evigt. Guldklockornas tid är förbi. Och analytiker menar på att om bara 20 år så har hälften av våra ”riktiga” jobb försvunnit och ersatts av helt nya. Vi vet också att just nu har det fötts ett barn i världen som kommer att bli 150 år. Vad ska hen göra efter pension!!?? Hen har mer tid efter pensionen än innan! Som sagt var, vi har många utmaningar att se fram emot framöver och många problem som ska lösas…av exempelvis våra barn.

Så hur tar vi vara på den medfödda lust till lärande som vi redan har från födseln? Hur skyddar vi den motivation, inre ledarskap och medvetande som vi alla redan är födda med? Vi vet att vi är födda att lära, annars hade vi aldrig ens orkat lära oss att gå som barn. Detta är en inre drivkraft, utvecklas vi inte så dör vi! Men hur lär vi oss att gå? Inte ska detta kunnas vid specifik tidpunkt, fredagen den 26:e 13.20. Inte pressar vi våra små barn som faller och bestraffar de. Inte lämnar vi dom i sticket om de inte fixat det till fredag och önskar de lycka till och så går vi vidare med de små som lyckats själva ta sina staplande steg . Nej så funkar det självklart inte. VI bara är där och stöttar det som händer där och då. Vi uppmuntrar, står med famnen öppen, skrattar med, tröstar…för vi vet att när det ska hända så händer det. Plötsligt släpper hen taget och skiner upp som en sol…jag kan!! Jag kan själv!! Är det så att vi idag använder de 2 miljoner minuter vi har på bästa sätt? Anpassar vi våra system efter våra barn eller anpassar vi fortfarande våra barn efter ett system som en gång fanns?

Läxor, betyg, kvarsittning, bestraffning, kateder, klassrum, levande uppslagsverk, kepsförbud, mobilförbud…passade säkert perfekt för det samhälle som en gång var…men inte i det som vi lever i här och nu…
När vi idag har svårt att jobba ämnesövergripande, utifrån barns lust och drömmar, svårt att hinna vara utanför skolan, individanpassat och i synk med vår omvärld i realtid detta pga. av att det är svårt att få in i planeringen, vi ska läsa naturkatastrofer till hösten och inte nu när katastrofen sker, 40 min lektioner som krockar, lärare som behöver timmar etc…då måste vi våga ifrågasätta vår egna struktur på allvar.
När vi fortfarande tänker linjärt i form av löpande band princip där all barn ska samla mer och mer kunskap i sina huvud för att sedan tömma ut det vid given tid vid en test ett specifik datum för att vi då ska kunna mäta….missar vi vad som hänt i världen.

 

Jag tror att vi just nu vuxit ur skolan.
Vår egen tillgång till varandra, till information, till världen, till nya möten…ryms idag i våra fickor. Vi delar allt.
Ordet FUSK har snarare blivit en överlevnadsstrategi 2014 än ett övertramp i lärande värt bestraffning. Inget blir färdigt utan allt utvecklas ständigt. Detta allt ifrån ren fakta på wikipedia till nya features i Cash of Clans. Vi vet att kunskapen når långt längre bort än i vad vi har sparat i våra huvuden. Inget är fast utan snarare i ständig rörelse. Knowledge just in time har ersatt knowledge just in case.

När detta komplexa tänk möter det linjära, när skolans analoga strukturer och arbetssätt möter det digitala skapas friktion och frustration. Vi som inte är födda in i det digitala möter våra rädslor för förändring. Antingen utmanar vi oss eller så sticker vi huvudet i sanden och säger det var bättre förr. Men om allt var bättre förr, vad ska vi då med en morgondag till?
Jag möter frustration, press och oro bland många elever idag, barn som tror att livet hänger på ett matteprov, barn som tror att gymnasievalet är livsgörande, barn som inte kan sova om nätterna, barn som känner press gällande betygen. Jag möter även ungdomar som är uppgivna, motivationslösa, skoltrötta och som tänker ”hoppa av”.

Ett barn i 7:an ringde mig för ett tag sedan och berättade att han fått ”en uppenbarelse” efter min föreläsning. Han berättade hur han insåg att han är ju i skolan för sin egen skull, för att ha en bra tid här och nu, för att utveckla sig i konsten att leva , inte för att bli bra på att gå i skolan! Att det inte handlar om betygen, proven, pressen…utan det handlar ju om han själv och att bli bra på att leva.! När jag hörde detta blev jag på ett sätt ledsen.

Vi har kanske missat det viktigaste av allt. Risken är att vi ”skolifierat” våra barn och oss själva så pass att det inte längre blir verkligt. Klyftan mellan att vara inne i skolan och utanför skolan har blivit så stor att våra barn inte längre vet varför de är där. Även vi vuxna går vilse och anser att det finns ett innanför och ett utanför lärande och har svårt att se hur det skulle kunna gå hand i hand.

Just nu tycker jag att hela skoldebatten håller sig på en ”snuttifieringsnivå”. Vi vågar inte tala om förändring på riktigt och ifrågasätta på ett högre plan. Vi talar inte om visioner. Vi kan politiskt fortsätta att tala om lata barn, nationella prov, betyg i lägre åldrar, kvarsittning, mer tester, att barn ska stå ut med hela gymnasietiden, rutavdrag, mer läxor, lärarbehörighet.

Men ärligt…vad är det vi ska vara behöriga för….om inte just det FÖR längre är med. Om det FÖR inte längre VILL, om det FÖR inte längre orkar, om det FÖR inte längre har lust.
Då kan vi stå där i ekande tomma lokaler och hävda vår rätt, rätt, rätt medan våra barn, vår framtid, lämnat bygget och börjat inse det finns säkert annat som är bättre att investera sin tid i.

 

Det är dags att inse att ”SKOLA” handlar bara om en stund i livet då vi är en mängd brinnande vuxna tillsammans med unga människor för att ge de så goda möjligheter det går utifrån sin egen potential för att bygga vidare på denna värld. Vi har TID,
2 miljoner minuter, vi behöver Kärlek och så en Vision om en framtid som komma skall, men som vi alltid bygger tillsammans HÄR & NU!

Första ingrediensen för att detta arbete ska kunna börja, tror jag handlar om MOD.
Mod att inse, så som nu har det aldrig varit, så som nu kommer det aldrig mer bli.
Detta mod vet jag finns i de flesta av våra längtande pedagoger ute i vårt avlånga land.
Pedagoger som valde ett yrke därför att de älskade barn och älskade att kunna vara med att bidra till andra människors utveckling. Dessa pedagoger gör sitt bästa varje dag. Men risken är att de fortfarande behöver befinna sig i och verka i gårdagens skola men med framtidens barn.

Kram/Micke

Ps. en version av denna text finns att se på Youtube som en ”Pecha Kucha”.