Ät nu unge! Den som väntar på något gott….

havregryn

– Kom nu! Du måste äta frukost.
– Pappa!! Det finns ju inget gott till frukost!
– Men herregud! Det finns ju fil, yoggi, smörgås, musli…
– Bara det vanliga! Det jag ätit i 100 år!
– Haha…du har inte levt så länge…något gott hittar du. Du måste äta frukost nu.
– Men jag är inte hungrig och det finns inget gott!! Bara äckligt!
– Så säger man inte. Vaddå äckligt! Du åt ju musli i går!
– Men idag vill jag inte. Finns inget gott. Aldrig köper ni något man tycker om.
– Ska jag koka ett ägg?

– Nä.
– Men du måste äta så är det bara!
– Vill inte. Jag hatar frukost!
– Ok. Om du nu själv skulle få köpa mat, vad skulle du då fixat till frukost.
– Något annat!

Paus

– Hmm…ok. Vi struntar i frukosten nu. Jag tror du överlever ett tag till. Kanske ska vi reda ut lite hur du tänker med dina kompisar idag. Är det mycket att liksom bestämma?
– Mmm…
– Hur tänker du just nu?
– Det är ju liksom flera som ringt samtidigt…
– Kan du börja att ringa och bestämma med en i taget.
– Jepp. Jag ringer Lisa först och se hur vi kan göra.

Paus

– Pappa! Kan jag leka med Lisa i morgon?
– Absolut.
– Kan jag bestämma med Lukas att vi ses en stund idag då och leker. Kan vi bada i poolen.
– Självklart. Känns det bättre nu?
– Mmm…

…..pappa….kan du göra havregrynsgröt till mig?

– Gröt? Oj, det var inte i går!
– Nä…blev liksom sugen på det.
– Jag fixar det. Vill du se hur enkelt det är att fixa själv i micron.
– Ja!

En situation, en morgon då man har semester och sommarlov. Då rutinerna med all rätt är satta ur spel. Frukosten sker inte alltid gemensamt utan lite på tu man hand efter behov.
Ibland kan en liknande situation spåra ut helt. Skulle kunna ha slutat med två skrikande människor och en smäll i en dörr. Och det kan det väl göra ibland. Men samtidigt kan det vara skönt när det inte gör det. När vi har tid att stanna upp och lyssna på vad som verkligen sägs och vad som även sägs mellan raderna. Det är detta som är så spännande med att vara förälder och samtidigt sketajobbigt…hahah!

Det är också en morgon då jag tar mig tiden att reflektera en stund kring likavärde. Sällan varken tvingar jag någon annan människa att äta eller ännu mer sällan, att äta något man inte vill äta.
Självklart måste våra barn äta….men ofta så tror jag att vi skulle kunna lyssna på vad de egentligen vill än att ”tvinga” eller ”muta ” dom. Kanske är man inte hungrig, kanske är man trött på smörgås med ost, kanske är det något annat som stör hungern?
Hur skulle du vilja ha det min vän just nu.
Vad behöver du för att kunna ta ett beslut?

Att vara nyfiken på.

Men barn måste väl lära sig hyfs!? Ska man skämma bort de så att de får äta pizza till frukost och godis till middag? Sluta curla!!

Nej det handlar inte om gränslöshet, tvärtom, det handlar om att förstå varandras gränser och samtidigt ha modet att ifrågasätta mina egna.
Måste mitt barn egentligen exakt äta just just nu?
Ärligt?
Vad vill jag egentligen med hela den här situationen?
Möter jag mitt barn med den respekt jag vill att hen ska möta mig med?
Gör jag ett oavsiktligt övertramp då jag kanske istället börjar förnedra en annan människa:

– Hur gammal är du egentligen!!?? Bete dig som en barnunge , stå där och böla för att du inte vill ha yoggi!! Skärp dig!

Ett övertramp enligt mig. MEN en situation som händer då och då i vår vardag. Det är inte ok, men samtidigt ok. Ungefär som med nolltollerans kring alkohol med ens barn. Jag kan inte hänga med på alla fester….saker händer. Det jag får göra är att värna om relationen och att vi kan behålla den kärlek och tillit som föds ur den.

Vi behöver träna vårt medvetande och andas. Stanna upp och se så nyktert vi kan på det vi säger och väljer att göra. Jag tror inte barn dör av övertramp, men självklart gör det ont. Sätt dig själv in i samma situation. Men livet är som livet är. Det finns inga perfekta föräldrar, därför finns det ingen perfekt barndom heller. Barn behöver inte perfekta människor, utan människor som våga vara de fel och brister vi själva samlat på oss. Det viktigaste är väl att vi inser vårt ansvar att just vara vuxen och förälder. Det är vi som bär ansvaret, inte barnen. Och då kan just ett extra andetag då och då vara på sin plats. Och så en spegel på det. För återigen, oftast handlar det mer om mig själv som pappa, än om mina barn.

Kram/Micke

Betygen krymper våra barn och oss själva!

frivolt

Har bloggat om betyg många gånger förut och ibland känner jag mig riktigt gnällig. Men ärligt, jag känner i hela mitt hjärta att vi måste se till att växa ur detta system. 2015 borde vi inte fortsätta ha system som förminskar människor, stora som små. Vi borde verkligen lyfta vårt ”tänk” långt bortom denna form. Att vi idag till och med talar om att ha betyg i 4:e klass är pinsamt.

Varför betyg?

Jag läser igenom betygskriterierna för gymnastik gällande barn som är 12-13 år.

Jag säger det igen, barn som är 12-13 år!! Barn som ännu inte på lång väg är kroppsligt färdigutvecklade, barn som är sköra och som i grunden ska vara nyfikna, lekfulla, busiga och spralliga. Här tar vi vuxna makten och börja jämföra deras sätt att kunna hålla takten, simma 200 meter oavsett vattenskräck, vi börjar bedöma de utifrån, viss del, relativt väl och väl. Jag vet att många menar på att vi idag inte jämför, att vi idag inte har ett antal 5:or och 4:or att dela ut, att bedömningen ska vara formativ….lägg av!!
Varför ska barn överhuvudtaget behöva bedömas och ”fackas in” på detta vis. Det handlar ju inte om kvalitetssäkring, tvärtom…vi raserar snarare livskvalitén.

Jag är precis hemkommen från Åhuscupen i fotboll med min grabb och hans lag. De är mellan 16-18 år. Jag vet hur ledarna och klubben just nu kämpar med att försöka hålla ihop laget. Hur de vet att det snart vankas seniorfotboll. Men hur de in i det sista vill att alla ska kunna hänga med. Att alla ska kunna få spela fotboll och pyssla med det de älskar. De vill att alla ska finna sina styrkor och inte jämföra sig med varandra. Spelarna vet redan själva vem som kickar bäst, är snabbast, bäst nick, bra spelförståelse….detta reder de själva ut. Detta vet säkert tränarna också men för deras del vore det förödande om det skulle börja utvecklas en intern tävlan och som hade slutat med att man öppet retade varandra för att vara bättre straffläggare, att någon var sämst på hörnor…ledarna och spelarna vill ha laganda med individuella kompetenser som alla värnar om.
Men i skolan är det ju helt tvärtom. Där är det till och med ledarna själva som börjar rangordna, och det ska börjas tidigt. Gärna ner i 4:an. Barn som inte har en chans att förstå vad vi menar då vi försöker förklara att Lisa har usel taktkänsla och därför får sämre betyg en Jonas som dansar så bra. Trots att Lisa hoppar en meter längre i längd och kan gå på styltor. Och vad hände med kompisen Mia som inte fick betyg alls hon som vet typ allt om kroppen, skador och springer snabbats i klassen men som inte klarar av att simma 200 meter. När jag skriver dessa exempel så känner jag än mer hur galet systemet är. Skulle detta system använts i fotboll är jag rädd för att sporten dött ut snabbt.

Jag tror att det finns en mängd lärare i skolan som sitter med en klump i magen när det är dags att bedöma barnen. Betygssättning. Kämpar med att inte se Lisa, Ola, Mia, Ashmed, Vendela utan professionellt bara se krasst deras kompetenser och utveckling inte barnet i sig….lycka till. Jag förstår om det gör ont. För det gör ont att bedöma barn. Särskilt efter ett system vi har vuxit ur för länge sedan.
Jag vet att det gör ont när föräldrarna ringer hem och vill få svaret på varför? Varför bara E?
Och hur svårt det blir att svara. Men återigen får vi luta oss mot vår proffessionalitet och svara enligt paragraferna och de tydligt uppsatta kriterierna som föräldrarna själva enkelt kan hitta på nätet. Det är bara att läsa. Det är inte enkelt!
Den dagen vi menar på att bedömande av barn är enkelt har vi slutat att se barnen. Då handlar det snarare om robotar och det är inte robotar vi arbetar med i skolan.

Vissa menar att betygen ska kunna vara en morot. Elever som jag träffat kan ofta säga att de tycker betyg är bra. Att det är ju därför man pluggar liksom.
Men då tänker jag, stackars barn, som vi vuxna har lyckats lura er! Förlåt!!
Lärande handlar inte om poäng utan att bli rik i konsten att leva. Det handlar inte om att beta av prov och uppgifter som vuxna redan bestämt hur frågorna och även svaren ska vara. Det handlar inte om att någon fick A och någon fick F. Det handlar inte om att fuska sig till kunskap, den kan inte fuskas fram. Det handlar inte om tårar då man inte fixade geografiprovet och antagligen kommer att sänka sitt betyg. Det handlar inte om ”störda” lärare som inte fattar någonting och alltid har sina gullegrisar till elever som alltid får högre betyg än oss andra. Det handlar inte om att lärandet som du från början älskade helt naturligt som barn skulle bli en tävlan där det plötsligt fanns vinnare och förlorare. Det var inte meningen att skolan skulle bli en plats där barn börjar må psykiskt dåligt på grund av press och kunskapsmobbing. Förlåt kära barn vi har lurat er.
Ni har egentligen rätt på alla punkter. Det är vi vuxna som har fel. Vi hade kanske rätt en gång då vi införde skola och betyg, men nu har vi banne mig inte det längre.

Och så sitter vi här 2015 och kliar oss i huvudet.
Bara tanken att slopa betygsystemet gör att många av oss och makthavare svettas i hjärnan. Hur ska man kunna göra det? Då måste ju hela skiten ändras! Intagen till högskolan, lärarutbildningar, internationella jämförelser…det är ju omöjligt! Det kan aldrig funka. Vart börjar man???

Mitt svar är enkelt.

Jag har ingen aning! Ingen aning alls. Noll aning! Men en sak vet jag. Det fanns en tid då några galningar började sluddra om att jorden inte var platt,. Utan snarare att den såg ut som en gigantiskt boll. Vissa av dessa galningar blev avrättade för dessa tankar. Att vända denna skuta, hela synen på världen, universum…allt….gick till slut. Att slopa betygen i skolan och fokusera på barns naturliga lust till lärande borde vara som en liten fis i rymden. MEN jag anser att vikten av att göra denna förändring är banne mig lika viktig som att sluta tro att jorden är platt.

Så snälla politiker, lärare, rektorer, föräldrar , barn och alla andra som värnar om en än bättre värld….kan vi inte åtminstone börja ta frågan på allvar?

Barn kan aldrig vara något annat än A, 5:or eller MVG:n….aldrig någonsin. Låt oss våga fokusera på våra barn fullt ut. Låt oss fokusera på deras livsglädje. Låt oss fokusera på alla lärares passion att bidra till barns sanna utveckling. Låt oss fokusera på att låta pedagoger jobba med det de en gång drömde om. Låt oss anpassa systemet efter våra barn och eldsjälar, snarare än tvärtom.

Kram/Micke

(Tack Ilana Bressler för en fantastisk bild och din generositet att gå under creativecommons!)

 

 

Pappa på livstid.

solstol

Sitter i morgonsolen i Åhus och skänker en tanke till mina tre barn. Verkligen bestämmer mig för att tänka på de en stund. Vår gemensamma resa hittills. Hur en av de nu är myndig och är inte längre med på vår semester utan vill vara hemma själv med vänner. Hur allting har sin tid och hur den minste inte längre är liten. Ibland kan jag få en stor fet klump i magen då jag inser att det liksom inte blir fler små barn. Inte som vi tänkt i alla fall. Plötsligt kan jag få en känsla av meningslöshet…vad ska man nu göra liksom? Men sedan så kan jag i samma andetag njuta av att få spendera än mer tid med min fina fru Jenny och tillsammans stötta våra stora barn vidare.

Och så sms:ar den äldsta och säger att han kanske ska komma och hälsa på oss på campingen.

Man blir liksom lite rörd trots allt.
Jag inser att oavsett hur gamma jag blir så kommer jag alltid vara deras pappa. Det är liksom ett naturligt avtal. Och ett avtal jag mer än gärna tar på mig ansvaret för.

Jag tänker en stund på min egen pappa. Min fina far. Hur mycket han betyder för mig fortfarande. Hur jag ringer honom när det kört ihop sig. Då det är mysigt att ha han vid min sida när jag har behov av att få känna mig liten. Då jag inser att jag fortfarande är ett barn för honom.

Jag tänker på sms:et från min son och inser hur glad och viktigt det är för mig som pappa att ibland få höra ifrån dom, ibland få bekräftelsen på att det funkar ju rätt så bra det här. Vår relation i stort.

Då inser jag också hur viktigt och vackert det är när jag gör detsamma till min pappa. Är så lätt att glömma att sätta ord på sina tankar. Att ge varandra dessa små gåvor.

Jag sitter just nu i morgonsolen på en camping, Alla andra i husvagnen sover.
Jag tänker på mina barn och jag som pappa.
Jag är en stolt pappa på livstid.

Kram/Micke

Jobbiga ungar eller oroliga vuxna?

lekandebarn

Tänk dig följande händelse på jobbet eller i en vardaglig situation med din partner. Du sitter vid bordet och bestämmer dig för att gå och fixa en kopp kaffe. Vad ska du??

– Ehh…jag ska gå och fixa mig en kopp kaffe…

– Varför då!?

– Ehh..va? För att jag är sugen på kaffe..

– Måste du göra det just nu?

– Ja men jag är ju sugen på kaffe nu liksom…är det ett problem?

– Nej, men det var ju inte så länge sedan du drack kaffe och vi kanske ska fika senare idag?

– Ursäkta mig, men nu får du ge dig! Nu ska jag fixa mig lite kaffe.

– Ok. Men då får du banne mig vara försiktig så du inte spiller. Du vet hur det kan gå. Du måste tänka på vad du gör!

– Tack för din omtanke, men jag ska nog fixa det.

– Nej vänta! Jag fixar kaffet åt dig. Jag vill inte att du sölar ner.

– Men lägg av jag kan själv!

– Nu slutar du att bråka! Ska du ha kaffe eller inte, tänk om du bränner dig.

– SLUTA!!!

– Ja ha, ska det vara på det viset så blir det banne mig inget kaffe! Se du nu hur det går, alltid ska du bråka. JG BLIR SÅ TRÖTT!

Erkänn att man hade fått panik. Hjälp vad jobbigt.
Nu förstår du säkert vart jag vill komma :-)

Under semestertider så kommer många av oss att umgås med folk vi både känner och ej. Vi är på campingar, kalas, caféer, restauranger, grillkvällar osv..
Vi upplever alltså en hel del nya miljöer och situationer som vi kanske inte gör till vardags. För våra barn är detta utmanande och samtidigt spännande. Jag tror att i många lägen skulle vi göra våra barn en tjänst genom att låta de vara lite mer. Faktiskt! Jag menar inte gränslöshet och skita i vilket men att vi själva som vuxna lugnar ner oss en smula. För jag skulle våga påstå att det oftare är vår egna oro och känsla av att göra bort oss som är större än barnets egna tanke. Oftast har de själv en idé om vart de vill, behöver eller vad de vill undersöka och är nyfikna på. Men självklart blir vi nervösa om vi hela tiden hör en röst som ska uppmärksamma oss på alla faror som kan hända här i världen. Akta nu kakorna, akta vattenpölarna, häll försiktigt, vart ska du nu, hälsa nu på faster Rut, måste du hela tiden…osv

(Nu vet jag hur det var när ens barn var i åldern 2-4 år och alltid skulle upptäcka saker på alla kalas. Jag och Jenny fick turas om och gå runt med grabbarna. Det finns några år då denna övning krävs av oss, även om den är jobbig. Bara att bita ihop.)

Men annars skulle jag önska att flera av oss föräldrar testade att vara lite mera tysta och kanske snarare betrakta och se vad det verkligen är våra barn vill och tänker göra när de gör som de gör. Vi bör träna vårt tålamod, dvs konsten att tåla någons mod.

Jag tror att en anledning till att vi vuxna är så trötta efter dessa olika sammankomster och där vi ibland skyller på att våra barn har varit jobbiga, handlar snarare att vi själva inte vågat släppa taget och själva sett till att ha kul på festen.

Kram/Micke

(PS. Tack moonalong för lånet av ditt vackra foto!)

 

Sommartider hej, hej! 7 tips för en härlig semester.

sommarbarn

Nu är det sommar nu är det sol! Dags att ta lite ledigt och njuta av annat man inte hunnit med i vår. Härligt! Även om det varit en hel del moln i vägen för solen så vet ju både du och jag att bakom molnen lyser alltid solen lika klart. Bra att komma ihåg :-)

Jag tänkte ge mig på att presentera 7 tips inför sommaren både till mig själv och till er som väljer att läsa. Ni vet, vi gillar ju tips! Vi gillar ju listor :-)
Så här kommer min sommar-lista med tips för oss familjer! Kopplar även på lite passande schysst musik, som soundtracks.

1. Små bus kan ge minnen för livet.
(https://open.spotify.com/track/2bJvI42r8EF3wxjOuDav4r)

Jag glömmer aldrig då vi var små och satt i baksätet i bilen på väg ut till sommarstället med mamma och pappa. Vi visste exakt när det skulle ske. Då vi barn skulle kikna av skratt och killet i magen. En krök till höger, sedan raksträckan. Pappa gasade på. Snabbare och snabbare. Vi skrek i bilen:
– Snabbare!
Sedan kom guppet och så blev allt helt tyst. Vi kiknade över den lilla bulan på vägen. Alltid samma sak. Alltid lika magiskt. Skrattet och pappa som mös bakom ratten.
Så hur ser dina små bus ut i sommar med dina barn? Vad kan du bestämma dig för ska kunna bli potentiella minnen för livet? En bula i marken? Kanske ett vattenkrig? Tälta på tomten hela familjen? Vad vet jag? Jo en sak vet jag, det finns hur många möjligheter som helst där ute denna sommar.

2. Spela mera dator!
(https://open.spotify.com/track/12wUcNDTvPOmS0lK3bHK3h)

Jag är säker på att det kommer att vara som upplagt för konflikter i sommar gällande sittandet vid datorn. Många sladdar kommer att bli utdragna, paddor blir gömda och mobiler inlåsta i lådor.
Ut och lek!
– Men pappa det regnar och ingen annan är ute?
– UT OCH LEK!!
– Men pappa alla mina vänner är ju i mitt rum, fast du kan liksom inte se dom!
– UT OCH LEK!!

Hahaha….självklart ska vi vara ute och leka i sommar men vi vuxna får inte gå bananas. Vi har denna sommar chansen att bekanta oss mera med våra barn och vad de faktiskt gör med hjälp av tekniken. Så kanske ska du bestämma dig för att någon gång när du är på väg att be de stänga av, istället sätta dig bredvid och fråga:
– Vad gör du?
Jag är helt säker på att ju finare relation vi bygger med våra barn utifrån respekt och likavärde, och med en djupare kunskap och förståelse kring vad det är de älskar så mycket att pyssla med ju lättare är det att även prata gränser, rörelse etc. Så go go!! Let us parenthack!

3. Ät glass innan maten!
(https://open.spotify.com/track/1vxw6aYJls2oq3gW0DujAo)

Sommaren är en bra tid för att släppa lite på kontrollen, det lär bli höst ändå. Tanken är ju att vi ska koppla av, vila, njuta och umgås. Så gör det då! Koppla av. Koppla ner. Släpp på lite måsten och ”så här är det” fasoner. Det är kanske ok att det kommer in lite gräs i husvagnen, det kanske är ok att hoppa över tandborstningen en kväll, det kanske är ok att någon gång få äta glass innan maten. Det kanske är ok att hoppa i vattenpölarna. Ta grillkrydda på en banan. Släpp kontrollen och bara se saker hända. Vila lite för tusan :-)
Du vet….livet är på tok för viktigt för att ta på fullaste allvar.

4. Livet är en fest!
(https://open.spotify.com/track/7rMGBorMCIjr623laBD1a4)

Så många roliga fester vi alla hoppas på! Med grannen, på campingen, i sommarstugan…
Jag vill inte moralpredika, men ta en stund och fundera och kanske gör ett litet avtal med dig själv och kanske tillsammans med din partner hur ni ska förhålla er till alkohol denna sommar. Har ni barn? Då är det ännu viktigare. Hur är läget i er familj gällande alkohol. Är alla nöjda med läget? Risken är stor att det bli ganska så mycket alkohol utan att man ens märker det under sommaren. Det blir liksom bara ett glas vin i handen, mest hela tiden…upps! Tänk att du som vuxen har just ett vuxet ansvar jämt emot dina och andras barn. Du kan tycka du är sketakul på kvällen, med några pilleknarkare innanför rocken,  att lattja lite boll med ungarna, men sannolikheten är sååå mycket större att barnen somnar med en skämskudde i fejjan. Det är så jobbigt att se sina föräldrar förändras. När man inte längre riktigt kan känna tillit. Det är inte kul. Och ärligt…våra barn är helt maktlösa i denna frågan. Så festa och ha kul i sommar, men med stor makt vilar ett ännu större ansvar…

5. Handla själv.
(https://open.spotify.com/track/3nnG7AM9QopHVPEuLX3Khk)

Ge bort lite extra ansvar till dina barn. Även om det inte blir som DU hade tänkt dig, så låt barnet växa med uppgiften. Det kan väl vara helt ok att låta det gå två femkronor i campingduschen om nu lilla Lisa vill prova att tvätta håret helt själv. Det kan säkert vara helt ok för lilla Olle att testa att handla frallorna själv. Det kan vara helt ok att testa en kväll vad som händer om vi överlåter själva sängläggandet till våra barn. Låta de själva fundera när det är läge att sova. Kanske åxå helt ok att lilla Mimmi får tända grillen under uppsyn. Så fundera en smula på hur du skulle kunna öka möjligheten för ditt barn att växa lite extra i sommar.

6. Älska lite mer.
(https://open.spotify.com/track/3yWycSgVhOm1PUwTHryhcB)

Har du en partner. Ta er lite extra tid för er själva. Lämna bort barnen om ni kan. Rigga extratid bara för varandras njutning. Har du ingen partner, skit samma, gör det själv. Skiva upp lite god frukt, ta ett glas nypressad juice, sätt på lite stillsam musik, fyll ett badkar med varmt vatten, olivolja och skum. Njut. Du är värd det. Och om inte du/ni gör slag i saken så kommer ju ingen annan att ordna det för er. Döden och sex verkar vara två ämnen vi näst intill förnekar i våra liv men ändå är det två saker vi knappt kan leva utan…hahaha. Fasiken, vad är det för fel att bli lite ”småkåt”. haha…bara att skriva det ordet gör ju en nästan generad. Nä, det får vara nog nu. Klart vi ska njuta här i livet. Så busa i sommar. Du har en 20 åring inom dig….hahaha.

7. Gör dina barn sura!
(https://open.spotify.com/track/5aWBYsjAwvjnVN7xGNv90Y)

Denna semester är lika mycket din som förälder som för dina barn. Det vore inte rättvist om barnen fick bestämma allt eller få allt kul. Vi vill och ska åxå ha vår del! Det är viktigt att vi visar vad våra gränser går för att barnen ska lära sig finna sina egna. Så när du ligger där i hängmattan med en god bok och hör tjatet:
– Maaaaammmaaaaa…..kom!!!!
Så behöver du inte alltid komma. (Om det nu inte brinner i huset)
Ibland är det ju helt ok att svara:
– Jag hör dig älskling! Men jag vill inte komma just nu. Ska läsa 10 minuter till i min bok och dricka upp min juicedrink.
– NEEEEEEJ!!! Dumma mamma, du bryr dig aldrig om mig!! Kom nu!!!!
– Jag förstår att du vill att jag ska komma nu. Men du får vänta. Eller så får du komma ut till mig och berätta vad som är så viktigt. Nu ska jag läsa vidare.

Hahah….det är helt ok! Och självklart tvärtom. Ibland måste vi vuxna vänta lite på våra barn när de är mitt uppe i något livsviktigt.

Med dessa små tips så vill jag önska er alla en fin sommar. Jag är ganska säker på att jag inte kommer att kunna hålla mig borta från min Facebooksida, Instagram eller blogg denna sommar. Så vi hörs och syns. Annars så hoppas jag att kanske just du finns i någon publik i höst när jag kommer och tänker högt :-)

Kram, på er!

PS. Jag veeeet att jag borde skriva med tipset om att logga ur, stänga av Facebook, skippa Instagram, mobilvila….men jag skiter i det. Vi får lita på den goda balansen :-)

Tack JonKline för en vacker bild!

1988, spår 5 och ett krossat hjärta.

micke_tonår

Jag stog där i mitt rum och handen skakade. Jag tittade ner på den svarta vinylen som började snurra. Jag kan fortfarande minnas doften av LP:skivan när den togs ur det nya konvolutet. Året var 1988 och jag hade precis sommarjobbat för andra året på pappas jobb. Nokia i Bräkne-Hoby. Jag hade återigen stått och packat ner 5 1/4 tums disketter i plastfodral. Mina vänner undrade om jag inte ville resa för pengarna, Tosia Bonaden eller gå på bio. Men inte jag. Jag hade nu lagt varenda sparade krona på att köpa den stereo jag hade drömt om. En stereo i ett svart rack. Min pappas kompis Leif hade hjälp mig att plocka ihop den del för del. Separat förstärkare, dubbeltkassettdäck, radio del och två så stora högtalare att de nådda mig nästan till bröstet.
Jag minns hur basen fick min spegelvägg i rummet att skaka. Jag minns också hur mina föräldrar oftast inte klagade på ljudet, de lät mig vara. De visste hur mycket det betydde för mig.

Så stog jag där nu med skakig hand, premiären för min stereo. Jag borde varit lycklig men det var jag inte. Jag lät stiftet landa på spår 5. Jag hörde hur låten startade utan ett endaste rasp. Jag höjde volymen till steg tolv. Sedan gick jag bort till min säng och kröp ihop längs väggen. Jag kunde höra hur Laura Branigans röst tog vid. Hennes version av The Power Of Love. Hennes lejonliknande röst som efter 3.02 in i låten började sin resa mot klimax. Det var då mina tårar kom. Det var då mitt hjärta skars i bitar samtidigt som hon gick upp en oktav och vrålade.
Hur kunde jag varit så dum och gjort slut med den jag var så kär i. Vi som hade varit ihop i en evighet…säkert nästan ett år!! Hur kunde jag göra slut med henne bara för att jag fått reda på att skolan mest poppis tjej antagligen var intresserad av mig. Hur min flickvän inte fattade någonting då jag ringde henne och gjorde slut. Hur jag sedan fick en kväll med drömtjejen innan hon gjorde slut med mig dagen efter.
Nu låg jag där pressad mot väggen tätt intill de nya tapeterna med fiskmåsmotiv och blundade och grät.

Jag tar mig tillbaka till nu 27 år senare och funderar på alla de ungdomar som inte får uppleva eller ens kan förstå just känslan av att plocka ur en vinyl ur sitt fodral , heller inte få känna känslan av pic-uppen då den når rätt spår. Men å andra sidan så kommer de berätta för sina barn som lyssnar med störa ögon och öron hur det satt där i rummet och lät fingret fara fram och tillbaka på en glas-skärm. Hur se scrollade fram till låten och samtidigt skickade en snapp på sig själva med tårar o ögonen till sin numera före detta.
Varje dag så krossas fortfarande ett ungt hjärta och känslan är garanterat den samma, med eller utan vinyl.

Kärleken är bland det vackraste som finns och den visar sig som störst när vi saknar den som mest.

Kram/Micke

Beslut i din riktning.

göra

Med detta inlägg skulle jag bara vilja dela med mig av en liten tanke och några enkla fraser för att kanske kunna hantera större saker. Som jag brukar nämna på mina föreläsningar så har via alla, du och jag, kanske i bästa fall 85 år på en liten boll mitt ute i rymden. Snurr, snurr….plopp. Det är allt vi har. Och det är å andra sidan inte så lite!

Det jag menar är att vi inte får glömma bort att leva en smula medan vi ändå är här.

Australienskan Bonnie Ware har arbetat mängder av år inom palliativ vård, det vill säga, mött många människor som ”dragit vidare”. I en studie så intervjuade hon sina patienter för att ta reda på om de ångrade något i sitt liv. Detta skapade en tydlig topp 5 lista.

1. Jag önskar att jag hade haft modet att leva ett liv sant mot mig själv, inte livet som andra förväntade sig av mig.

2. Jag önskar att jag inte hade arbetat så hårt.

3. Jag önskar att jag hade haft mod att uttrycka mina känslor.

4. Jag önskar att jag hade hållit kontakt med mina vänner.

5. Jag önskar att jag låtit mig själv vara lyckligare.

Vi läser listan snabbt och kanske säger ,ja ja….ganska så självklart och så låter vi vardagen ta över igen. Men kanske är det så att vi borde ta dessa punkter på större allvar. Kanske borde vi gör de till en viktigare del i våra liv. Kanske borde vi ställa oss frågan:

– Är jag nöjd med livet som det är nu?
– Har jag behov som idag inte blir tillgodosedda?
– Finns det något som skaver extra mycket i min vardag?

Jag vill dock betona att jag inte vill skapa stress eller prestationsångest genom mina tankar, tvärtom. Jag tror många av oss borde stanna upp och faktiskt tillåta oss känna oss nöjda, allt oftare. Sluta jaga efter saker vi egentligen inte behöver. MEN självklart önskar jag ju att alla människor på den här planeten ska få leva och dö så lyckliga och nöjda det någonsin går…så därför bör det vara intressant att ta de fem punkterna på allvar.

Topp 1 handlar för mig om att just tillgodose sina egna behov, drömmar och intressen. Att få vara den unika person man är. Att inte kika på grannen eller släkten för att få tillåtelse att gå klädd som man vill, sjunga om man vill, resa om man vill, kyssa den man vill osv. Punkt 1 tycker jag att vi som vuxna är duktiga på att stötta våra barn i. I alla fall de första åren. Att de liksom bara få vara den de är. Barn som har tillåtelsen att sitta när hen vill, krypa eller gå. Men ju längre upp i åldrarna vi kommer ju svårare verkar det vara att just stötta varandra utefter våra egna behov och drömmar. Kanske är det så att barnen börjar bli äldre och genom våra egna rädslor börjar vi själva tveka. Allvaret börjar. Eller kanske är det snarare rädslorna som startar. Livets allvar kan man verkligen ifrågasätta :-)

Så självklart smittar våra egna rädslor vår omgivning, våra barn.

Jag försöker ofta påminna mig att se lekfullheten i mitt liv. Att verkligen inte ta allt på för stort allvar. Jag vill testa, leka, smaka, lukta, busa, dansa, upptäcka…och jag tjatar på mig själv…kom igen Micke…bara gör det!! Ibland frågar jag mig även frågan om det hade varit ok att dö idag? Bara för att checka av att jag inte skjuter upp allt jag vill. Och det behöver absolut inte vara att resa jorden runt, köpa en Ferrari, åka till månen…NEJ…tvärtom…små saker. Ex…jag har verkligen kommit på att jag älskar att dansa. Men jag dansar ju inte!!! Så nästa vecka har jag anmält mig på ett Zumba pass. Jag vet att många kan tycka det låter fjantigt. Gubbe på 42 bast som går på Zumbapass. Men till alla er….hahahahah……jag bara skrattar!

Så jag vill ge er ett tips som jag själv brukar använda.

När jag säger meningar som börjar med:
– Åhh vad jag skulle vilja…..
– Åhh man skulle verkligen…..

Då fortsätter jag direkt med följande mening:

Därför beslutar jag nu att….

Det funkar kanske inte alltid, men den hjälper mig att går från tanke till handling. Och det är när vi GÖR…det händer :-)

Kram och ha en fin Söndag!

/Micke