Tror ni jag är Tomten eller!? (kanske i huvudet på en tonåring)

tonåring2

Fan vad ni verkar önska er mycket av mig. Visst gör ni?

Ni sneglar på mig under utvecklingssamtalet då min mentor berättar att det blir E i biologi. Ni tittar på varandra och jag kan se hur din blick flackar och hur ni önskade något annat.
– Vi vet ju att du kan så mycket bättre! Nu blir det till att kämpa på om du ska få den där 500 hundringen för varje A. Ni skrattar. Sedan blir det tyst.
Vi tittar på ett nytt papper, jag har nu 5 små röda streck i min kvartalsrapport när det gäller att komma i tid. Ni tittar på mig. Jag tittar ner. Vet inte ens när jag kommit för sent? Ärligt! Totalt handlar det om 11 minuter på en hel jävla vår!!

Bra jobbat gubben!
Vi vet båda att det inte var bra. Inte bra. För jag är inte bra. Jag fattar väl att ni önskar att jag kunde dribbla med bollen lika snyggt som Olof gör, eller att jag kunde skjuta lika hårt som Mårten. Jag fattar att ni blir lika oroliga som jag varje gång jag får bollen. Det är lugnt…var ärliga istället.

Det kommer gå bra för dig!
Sedan känner jag ändå att ni önskade att jag var mer framåt, att jag tog för mig mer. Att jag var mer driven, att jag lätt snackade med vuxna och var så jävla trevlig på släktkalasen. Jag hatar dessa middagar. Och om ni hade vågat vara ärliga och sagt allt det ni säger timmen innan vi kommer fram så hade det sett annorlunda ut! Era coola klappar på axeln och snack om mig inför andra hjälper inte.

Du som är så snygg!!
Jag hör era vackra ord när jag står och drar i den förbannade tröjan som knappt täcker magen längre. Jämte står du svettig efter ännu ett träningspass och vrider och vänder på dig framför spegeln. Du springer bort till vågen och kollar av. Du säger att jag är fin som jag är och att det alltid är insidan som räknas. Stick och brinn och förklara varför du vill bjuda mig på ett gymkort! Förklara det fina då kanten på mina underkläder viker sig hela tiden! Jag vet och du vet.

– Sitt inte där med mobilen och slösa bort ditt liv!
Är du säker på att vi talar om mitt liv, eller är det ditt? Vad har ni för planer för mig? Vad är det ni vill? Får jag se er önskelista. Fram med den!

Just nu vill jag bara lägga mig under ett täcke. Få ta av mig tomtedräkten en stund. Bort med det vita skägget och luvan. Kan tänka mig att ligga en stund helt naken. En stund då jag bara får vara den jag är. Och längst inne i mig finns en längtan, att du, just du, skulle vilja krypa ner jämte mig, lika jävla naken….och låta oss bara mötas som barn och vuxen med en känsla av att allt redan är ok. Inga mer önskningar från någon av oss. Utan bara vila i din stora famn och känna att jag är älskad redan nu och precis som jag är.

Chilla

(OBS denna text är inte till för att sänka oss vuxna, eller ge sken av hur förskräckligt det är att vara tonåring. Detta är snarare en text jag önskar ska uppmuntra oss än mer att försöka förstå varandra och mötet med oss själva. Att livet inte alltid är en dans på rosor utan kan kännas riktigt törnigt och taggit med. Och då behöver vi varandra än mer.)

Kram/Micke

En fräsande katt kan skänka en insikter!

katt_fräsande

Hej på er vänner! Haha…har egentligen så mycket jag skulle vilja skriva om just nu men jag hinner banne mig inte med. Efter det att jag berättade om den lilla stora pixiboken har just packningen av böcker varit i fokus. Helt galet så många som är nyfikna!!
Har även nu efter julledigheten kommit igång med mina föreläsningar igen. Nu väntar en vår med en massa möten med ungdomar, föräldrar och pedagoger! Jag är så jäkla tacksam.

Men nu till en tanke som uppstod för ett par morgnar sedan. Jag skulle gå ut med vår hund ”Lillebror”. När jag kom ut så hör jag vår katt Signe skrika helt vilt. Hon sitter och stirrar en annan katt i ögonen som just i ögonblicket klöser tag i Signe och sedan ställer sig några meter längre bort och fräser. Jag börjar skrika åt den okända katten. Ni vet typ:
– Schas!! Stick!! Bläää!! Grrr!

Katten tittar bara på mig och fräser tillbaka.

Då springer jag fram emot den och försöker skrämma den rejält. Men icke sa nicke. Katten bara stirrar på mig. Fräääs!!
Jag blir lite skraj. Jag börjar sparka i luften mot katten och sedan ärligt talat sparkar jag upp lite singel mot den (förlåt alla djurvänner).

Den fortsätter bara att stirra och fräser.

Det är då det slår mig.

Signe!

Återigen har jag gjort klassikern jag så många gånger pratat om på mina föreläsningar då fokus har varit på mobbing och ledarskap. Jag glömde bort den som antagligen behövde mitt stöd som mest i stunden. Signe.

Detta skulle kunnat ha handlat om lille Pelle på skolgården som berättar om hur Stina och Olle har var taskiga mot honom och hur du drar på värsta arsenalen för att hitta de två busarna.

Det skulle kunna handla om dig som chef som senaste månaderna lagt all din tid på
Nej-sägarna i organisationen och helt glömt de som verkligen sagt JA och vill framåt.

Det kan handla om ett ditt ena barn som kommer springandes med tårar i ögonen och skriker att syrran är dum!

Denna lilla morgonkamp gav mig en viktig påminnelse. Det handlar inte om att kanske i första hand leta efter fel och rätt, att straffa eller att ställa saker till sin rätt. I första hand handlar det nog snarare om att se vad som behövs just nu och där de andra sakerna kan få vänta. Just nu var det Signe som behövde mig. Att jag tog upp henne i famnen. Att vi sedan gick in och gosade en stund.
Den andra katten har jag inte sett sedan dess och jag tänker inte leta upp den heller.

Kram

Micke

Premiär för vår lilla stora pixi, ”NÄR JAG GÖR SOM JAG GÖR.”

pixi_blogg

Under året har jag klurat på att skapa en liten barnbok för vuxna. En liten hälsning från ett barn till oss. Jag bestämde mig då för att skriva om min text ”barnatro” som jag skrev för många år sedan och som varit populär på min blogg. Jag fick sedan kontakt med underbara Maja som ville illustrera mina tankar. Hur denna lilla bok kommer att utvecklas vet jag inte, har dock redan fått en del spännande kommentarer från föräldrar och även de som arbetar som pedagoger/kuratorer att kanske utveckla ett handledningsmaterial i kombo med boken. Vi får se…helt enkelt.

Boken kostar 20kr/st och minsta beställningsantal är 5 st. Priset blir då 100 kr exkl. 6% moms och frakt.
Vid beställning av 50st eller flera utgår en rabatt på 20%. (Kan ju vara kul att ge bort eller kanske ge till personal/föräldrar.)

Om man väljer att köpa min andra bok ”Det är bara de som bestämt sig…..” så går det utmärkt att även beställa denna pixibok styckvis.
(Anledningen är att det blir för dyrt för både dig och mig om vi ska packa styckvis för 20 kr liksom plus frakt.)

Min dröm kring denna lilla stora bok är att alla som blir föräldrar för första gången ska få denna som present på BB. Hur detta ska kunna bli verklighet vet jag inte än, men jag har en tanke. Och kanske är det så att jag redan löst det för ett landsting. Återkommer om detta :-)

Klicka här för beställning av boken. Boken kommer att kunna levereras med start v 3.

Kram/Micke

 

 

 

Måste jag vara glad över de klapparna jag inte är glad över?

julrester

”Du ska vara glad att du fick julklappar, det finns de barn som inte får några alls!!”

Men ärligt, kan det inte vara ok att bli besviken då? Våra barn snurrar med oss i julklappshysterin och fokus på att överraska och ge bort har snarare bytts ut till inköpslistor, vill ha. Julhandeln börjar redan i oktober och förväntningarna hos våra små trissas upp. Denna situation ansvarar knappast våra barn över. Det blir inte heller lättare när man ena stunden tror att det är tomten som goofat och andra stunden mamma och pappa. Att som barn kura ihop sig i soffan och småsura kan väl få vara ok. Det kanske inte är så konstigt. Våra barns uttryck handlar ju inte om att direkt skada oss eller Tomten. Vi kan inte heller begära att de ska kunna ta ansvar över vårt aktuella ekonomiska läge. Det handlar väl snarare om ett ärligt uttryck för en gnutta besvikelse. Det går över. Det brukar det göra även för mig som är 41 bast när det inte riktigt blir som jag hade tänkt mig. Min grabb blev besviken då han fick ett spel som han önskat sig men som visade sig vara till fel konsol. Vi upptäckte i går att det var även slut i de butiker vi kollade upp. Nu får han vänta tills nästa vecka. Tro jag det att han blev lite trumpen….det var ju inte direkt hans fel. Klart han fick vara lite sur, spelade ju ingen roll om jag skulle försöka förklara att han skulle ju i alla fall kunna visa lite glädje då han fick ett par andra paket som han verkade nöjd med. Svårt när vi tror att vi ska kunna styra över andra människors känslor. Och när vi drar till med fraser som ”Ungarna är så jäkla bortskämda idag…”, så är det viktigt att komma ihåg att det är inte våra barn som skapar detta fenomen, utan vi föräldrar som i så fall ger bort mer än vi själva tycker känns bra, men inte klarar att sätta egna gränser. Men då är det liksom lite fegt att beskylla våra barn för detta.

Hur som helst så är jag övertygad om att vi gör alla det bästa vi kan, stora som små i dessa juletider.

Kram / Micke

”Tiggaren” skapas av dig och mig.

begging_female

Efter den uppståndelse som blev i dagarna på min Facebooksida och även i Blekinge Läns Tidning (Tyvärr kan man inte läsa, länka, hylla, sprida det BLT skriver på nätet utan att betala) då jag frågade en person som satt utanför Citygross om jag fick låna en 5 krona så tog jag en extra lång promenad med vår hund denna morgon. Av alla de reaktioner jag fått, både de som berör mig varmt men även de som gör ont i mig var jag tvungen att samla mina tankar om vad som sker i mig just nu, för det berör mig så jäkla starkt.

Det första som slår mig är att jag inte kan använda ordet ”tiggare”. Jag märkte det då jag skrev uppdateringen på min FB sida. Jag kunde inte skriva det ordet. Jag tror inte vi gör gott genom att sätta etiketter på människor, lika lite som vi gör våra barn en tjänst genom att benämna de som värstingar, den lata, din smarta….
Det vi fokuserar på växer. Det jag möter utanför Citygross denna kväll är en kvinna som har ett behov och valt att försöka fylla detta behov på ett särskilt sätt. Detta är ingen tiggare, detta är en kvinna med ett namn, med ett liv och säkert med en familj.
Sedan är det upp till mig att välja vad jag tycker och känner kring detta.

DU måste bestämma dig för vad du ska tro på! Di Leva sjunger, Vem ska jag tro på?
Mitt svar blir omedelbart: DIG SJÄLV! Du måste bestämma dig för om du känner tillit till människor, om du känner sorg, ilska, avund, glädje, tveksamhet, misstänksamhet, rädsla, tillit, värme….Eller rättare sagt du måste bestämma dig för att fundera på var dina känslor kommer ifrån. Om du väljer att tro att människor i nöd luras, så får du välja den tron. Om du tror att folk i nöd är i nöd och att du vill hjälpa, så är detta också ett val. Kanske är det så att det som bultar mest i ditt inre blir även det du väljer att tro på och för vidare ut mot andra. När jag läser ord som ”hata dessa jävla tiggare” så inser jag snabbt att det värker och smärtar att bo i denna kropp. Det måste finnas en massa sår, hat och sorg för att man överhuvudtaget ska kunna skriva så. Jag säger inte att jag är perfekt, tror inte på ord som perfektion, men jag och många med mig vet jag, skulle ALDRIG kunna skriva så om någon.
Om vi skulle sluta upp och kalla varandra för saker och istället våga se bakom våra egna och andras masker så skulle vi kanske våga möta varandra hjärta mot hjärta. Att se till varandras behov snarare än ytan. Och så länge du och jag inte vet hur det verkligen ligger till, så länge du och jag väljer att gå runt och gissa på vägen in till ICA och sneglar ner på kvinnan på kudden med en tavla på en familj framför sig, så är det banne mig bara upp till dig och mig att ta ansvaret att skapa den tanke som vi känner kan bidra till att denna värld blir än vackrare. Jag vet vilken tanke jag skapar…vet du?

Du liksom jag har makten att göra skillnad! Låt om oss ta vårt ansvar.

Vill härmed passa på att tacka och önska er alla vänner, läsare, följare och publik som jag möter i mitt liv med världens största bamsekram och en riktigt fin JUL. Tack för att ni finns!!
Kram/Micke

(Tack Dennis Jarvis för att jag får låna ditt foto)

Vuxna och barn i Juletid.

far och son

– Kommer du ihåg när jag körde din lillebror så kul på bakhjulen i sulkyn när han var bebis?

- Kommer du ihåg när du fick sitta fram i taxin hem från kalaset?

- Kommer du ihåg när jag skämtade så galet med klossarna när vi spelade kubb?

- Kommer du ihåg när jag drog alla fräckisar i somras?

- Kommer du ihåg när vi spelade fotboll och jag tacklade in dig i väggen.

- Kommer du ihåg?

- Klart jag kommer ihåg pappa. Vissa minnen kommer nog aldrig försvinna.

Men jag vet att du vet bättre nu och hur du valt att förändra ditt sätt att ta beslut. Jag vet att du inte ville medvetet illa, du gjorde som du gjorde, för du kunde inte bättre. Oavsett så gjorde det ju ont i mig, jag blev rädd, man märkte ju så snabbt hur du förändrades. Hur du kände dig roligare medan vi andra tyckte tvärtom. Även om du aldrig blev otrevlig så blev man ju osäker och ibland blev det så pinsamt. Men du pappa känn inte skuld, du har tagit nya beslut. Alla val leder till utveckling. Nu är det tid för fest igen. Jul och Nyår knackar på dörren. Ska bli så kul återigen. Ännu ett år där vi alla kan känna trygghet och hur sann rolighet står i fokus. Pappa, i år blir det ännu en gång en vit jul. Det vet vi, både du och jag.

/Kram

En liten viktig berättelse så här till helgdagar och fester av olika slag. Jag menar inte att moralpredika. Eller föresten. Jo det menar jag visst på ett sätt. Att vi vuxna ser över vår egen moral och vårt ställningstagande som förebilder till våra barn. Jag menar inte att alla ska bli nykterister. Det får vara upp till var och en. Men jag önskar dock att när vi är i våra och andras barns sällskap att vi tar vårt ansvar i att vara vuxna. Vi vet både du och jag om vi har svårt med våra egna gränser när det gäller alkohol. Och om vi tvekar så är det bara att fråga vår familj eller vänner och släkt. Dom vet oftast. Så med dessa rader vill jag passa på att önska alla en riktigt God Jul & Gott Nytt År. Med en massa fest, skratt och fina möten. Låt återigen detta bli en Jul vi aldrig kommer att glömma.
Låt det bli ett minne som vi älskar att se tillbaka på.

Kram/Micke

Varning för kravodlade barn?

alfons_sifit2

Jag skulle vilja börja det här inlägget med att fråga dig läsare om du anser att du är perfekt. Är du perfekt?

Jag tänker att på ett sätt är vi alla perfekta men på ett sätt jag tror ändå de flesta av oss inklusive mig själv hade svarat nej. Jag är inte perfekt. Ingen av oss har haft en helt perfekt barndom, vi har inte helt perfekta liv och det finns alltid lite saker jag skulle vilja utveckla gällande mitt eget beteende och mitt sätt att tänka och göra.
Jag tror som jag skrev lite i tidigare blogginlägg att just strävan efter total perfektion tror jag leder oss ner i diket.

Det är med denna inledning jag skulle vilja rikta detta fokus gällande våra barn.
Jag upplever att många av våra barn växer upp med högt ställda krav. Det är prestation i skolan, fritiden, idrotten, hemmet osv. Ibland känner jag nästan att vi som vuxna näst intill kräver att våra barn ska vara perfekta. Om inte annat så tänker vi lära de att bli det.

I kväll så har jag haft förmånen att få vara med i min livs första QnA. Jag hade ingen aning om vad detta var förens min tioåriga son berättade att han ville just göra en QnA till sin Youtube-kanal. Det handlade om att ställa frågor, questions n answers till mig. Han ville samla in frågor på Facebook som han sedan ville ställa till mig och detta i filmformat och så på engelska förstås (pappa man pratar inte svenska i världen!!).
Kolla på vår film här!

Alfons brinner för denna filmkanal ”SIFIT” och hans kreativt skapande tillsammans med sina vänner. Jag kan verkligen se hans passion. Han ser upp till en massa idoler på nätet, störst är väl antagligen Pewdiepie, såklart. Alfons vill bli en youtuber när han blir stor.

När jag kollar på hans filmer så tycker jag att de är fantastiska på många sätt men språket är inte perfekt, om jag uttrycker det milt. Första filmerna var det mycket shit, fuck, oh fuck, fucking shit….och han är bara tio år!!
Men så lugnar jag ner mig en smula. Jag kommer i ett läge då jag måste fundera på vad som egentligen sker. Han tar efter sina idoler, ungefär som jag gjorde då jag skrek ”I fuck like a beast” med en rå köttbit i munnen (älskade Wasp). Visst jag gillar inte språkbruket men samtidigt vill jag inte in och peta i hans skapande för mycket. Dessa ord kommer ju bara mest när han är i sin roll liksom. Och jag vill ju inte gå på för hårt så han slutar att göra det han älskar. Jag har pratat med honom och mer antytt att jag inte tycker det är så roligt att lyssna på alla fuck…för mig hade filmen liksom blivit proffsigare om man tog bort hälften av dom till att börja med. Alfons svarar:

– Ja vet, pappa. Det blir liksom bara så. Jag ska tänka på det mer nästa gång.

Och så blir det lite lite bättre nästa gång. Jag måste ju också ha i beaktande att hans ordförråd som tioåring på engelska är begränsat vilket gör att ord som fuck gärna slinker in som fyllning.
Jag tror att våra barn och tonåringar inte vill medvetet illa. De gör alltid det bästa de kan utifrån den situation de befinner sig i. De vill alltid samarbete på ett eller annat sätt.

Jag inser som pappa att jag inte kan kräva att de ska vara perfekta. Vad är perfekt?
Jag inser att många av de saker som jag tycker är störande snarare handlar om mig själv och min egen status. Vad ska andra säga när han sitter på Youtube och säger fuck fuck fuck. Här måste jag som pappa våga stålsätta mig i min och mina barns gemensamma tro och överenskommelse. Förstå mig nu rätt, jag menar inte att våra barn ska svära, spotta och slåss, inte alls. Men jag tror att det bör finnas visst svängrum i vårt föräldraskap och i barnen leverne.
När våra barn rapar högt, svär, äter en snorkråka, fiser vid matbordet, testar att smygröka, blir fulla på en fest, cyklar utan hjälm, smäller igen dörren för hårt, inte bugar fint, slår i databordet, skriker, snattar, går mot röd gubbe, börjar äta innan varsågoda….så måste vi andas en stund innan vi agerar. Vi måste sätta saker i perspektiv.

Jag är 42 och jag är inte perfekt. Jag fiser ibland vid matbordet, rapat högt, blivit för full, rökt, svurit..mm..mm…men jag försöker lära mig och ibland så blir det som det blir.

Våra barn utvecklas varje dag. De testar gränser, testar sig själva, fantiserar osv.
När våra barn gör saker som jag skrev ovan så tror jag inte vi tjänar på att bli tokarga, straffa eller hota. Självklart måste vi visa vår egen gräns. Självklart måste vi visa att det inte är ok i olika sammanhang. Men jag önskar ändå att det finns visst svängrum. Vi måste välja våra strider. Vi behöver fråga oss själva vad som händer i oss då vårt barn inte hälsar artigt på farmor.

Jag vill inte med denna text mena på att vi ska ha odrägliga barn. Jag menar bara att om kravodlingen är till för perfektion riskerar vi skada vår relation och den är nog det viktigaste vi har när det kommer till våra barn.

Kan tänka mig att denna text väcker en del känslor och kanske har jag svårt att uttrycka i text hur jag tänker. Snälla, kommentera gärna så ska jag se om jag kan förtydliga…
Kram/Micke