”Förbjud hela Internet, resten löser vi med silvertejp.”

thumb_DSC_0382_1024

Jag vet att detta inlägg kommer att vara till viss del ogenomtänkt, kanske stötande och sakna djupare analytisk forskningsbaserad grund….men jag blir bara så frustrerad att det måste ut…igen!


Det är komplext dock.

I dagarna kan vi läsa om hur appen Periscope lavinartat ökat. Flera inslag visar hur hemst detta är.
Denna app skrev jag redan om förra sommaren. Jag trodde den skulle bli en succé.
Och det verkar den bli. Och samtidigt skriver tidningarna idag om hur vi måste förbjuda denna app. Hur föräldrar rekommenderas att handgripligen ta bort den från våra barns mobiler.
Hur den hetsar unga att göra saker de inte vill för att få flera ”likes”. Hur elever smygfilmar lärare i skolan.

Detta kunde faktiskt jag räkna ut med knäskålen.

För er som är nya gällande Periscope kan man enkelt förklara den med att du enkelt kan sända film live via mobilen. Besökare kan se det du filmar och samtidigt kommentera, live. Har funnits liknande tjänster i många år, ex Bambuser, Youtube etc

När jag testade appen första gången så kom jag på en massa smarta grejer vi skulle kunna använda den till. Även i min egen roll som föreläsare såg jag enkelt hur jag kan utveckla nya möten med min publik. (Kommer snart :-)

Denna appen kan både vara superkul och smart, men självklart även fruktansvärd och utmanande. Det hela beror på hur vi väljer att använda den. Ungefär som en smörkniv tänker jag.

När jag då läser om dessa quickfix-lösningar som att förbjuda det våra unga tycker är jättekul och spännande så skrapar vi ju inte ens på ytan. Vi förvärrar ju det hela! Barnen kommer garanterat att tystna och börjar smyga med det hela. Det har unga alltid gjort.
Det som kanske skrämmer mig mest är att vi tror att bara genom att förbjuda den farliga tekniken så upphör problemen.

Då brukar jag ta följande exempel:

Lilla Olle kommer in storgråtande i lärarrummet och säger:

– Fröken , fröken de bara retar mig och slår mig på rasten!
– Men lilla Olle, vad säger du! Vad sker detta för någonstans??
– Hmm..mest bakom stora eken nere vid gympan…
– Då ska jag omedelbart säga till Vaktis Bengan att han sågar ner den eken på momangen. Se så ut och lek med de andra nu och var inte vid eken så länge.

Kanske raljerar jag en aning, men faktiskt, det ligger mycket sanning bakom den om ni frågar mig.

Det handlar ju inte om tekniken!! Det handlar om att vi vuxna måste än mer 2016 sätta ord som självkänsla, självförtroende, empati, respekt, bemötande, självbild, nätverkande och kärlek högst upp på agendan!

Jag skulle vilja påstå att tekniken idag hjälper oss människor att bli än mer medvetna om hur det egentligen står till med oss. Om vi ska börja förbjuda så kommer vi få förbjuda hela internet. Vi kommer att få förbjuda andra platser där unga gillar att vara och där de kan utsätta varandra för konstigheter, ex matsalen, skoltoaletten, skolgården, sina rum i hemmet, idrottsplatser, discon osv osv. Vill vi dra det till sin spets så är det nog bäst att vi förser oss alla med silvertejp över mun och i öron åxå.

Nu spårade jag kanske ut. Men jag vill provocera ikväll :-)

Någon säger:

– Jag blir förbannad när jag ser en 11 åring använda Instagram!!
Det hen säger är:

– Jag blir förbannad när jag ser 11åringar får ta bilder med en kamera och visa för andra!!

Jag har en hel drös med 11 åringar på mitt Instagramflöde. De har sitt egna fotoalbum som de bara delar med släkten. Hur kul som helst. Vi kommenterar och busar tillsammans.

Vi vill ha enkla lösningar. Helst så enkla att vi själv slipper att engagera oss som vuxna. Då blir det enkelt. Men det ska inte vara enkelt! Att leva ihop med barn innebär att växa tillsammans. Att gemensamt öka varandras medvetande nivå. Att vi blir mer visa, kloka och kärleksfulla.

Tekniken och internet spelar grymt stor roll i våra liv idag. Mer än någonsin. Vi sitter ihop. Detta ställer högra krav på oss själva. Vi vet också att många söker bekräftelse genom att göra allt för att bli sedda. Problemet är ju egentligen inte heller denna gång tekniken i sig utan snarare att fundera kring varför så många idag kanske inte känner sig sedda?

I takt med att tekniken utvecklas så MÅSTE vi vuxna ta vårt ansvar att växa med den. Jag menar inte att vi ska bli nördar och sitta och dynga om helgerna (om vi inte vill) , utan snarare att vi måste våga möta våra barn och unga på deras nya arenor, utefter deras behov.

Inte tusan släppte min mamma iväg mig som 11 åring till fritidsgården utan att veta ett dyft! Utan att varken ha intresse eller någon koll. Hon visste självklart ungefär vart gården låg, vilka som jobbade där, hur det funkade, sluttider och hon gillade nog mest att se mig fixa frilla innan jag skulle iväg. Hon var glad över min glädje.

För många av oss har vi inte en aning vad våra barn drar på kvällarna. Vi utgår bara från att de sitter vid datorn. I och med detta missar vi ju också en massa fina vackra, spännande samtal. Vi missar en massa engagemang och självklart också kan vi missa risker för utsatthet, ensamhet etc.

Vet inte vart jag vill komma med kvällen text.

Vill bara att vi behandlar våra barn väl, möter de med respekt och försöker förstå vad som verkligen händer. Att vi vågar samtala och framförallt engagerar oss i våra barns användning av tekniken och internet , snarare än att svika de med ett stort fett enkelt FÖRBUD.

Detta inlägg handlar inte om gränslöshet, flower power eller att tillåta allt. Tvärtom. Jag vill bara att vi möter varandra med respekt. och att de mjuka värdena kommer först, långt före tekniken.

(PS. Läs denna artikel om hur en skolledare mötte sina elever då det hade uppdagats att de kränkt varandra via mobilerna. Det blev inga förbud, men jag lovar att det fick en effekt mycket större än så.)

Kram/Micke

GTA och svårigheten att dra gränser.

gta

Senaste veckan har diskussionen kring spelet GTA blossat upp i media. Jag själv skrev ett Facebookinlägg om detta för några veckor sedan som väckte debatt. Jag menade då på att det var galet att låta barn spela detta spel. Hur föräldrar antagligen inte har en aning om vad man som barn kan få uppleva där.

Men det är inte lätt. Jag ska ärligt erkänna att jag har ibland svårt att sätta gränser för mina barn, särskilt minstingen, ni vet den där yngsta som blir sååå fruktansvärt liten oavsett ålder…hahah.

Jag märker också när det kommer till spel att om jag jämför hur duktig och digitalt kunnig han är idag vid 12 års ålder jämfört  hur han bröder 18 o 17 år var när de var i hans ålder, så kan man säga att utvecklingen går fort framåt. Dels för att tekniken utvecklas, dels för att dessa barn har fötts med det digitala som normalitet och självklart oxå för att gränserna hos mig och Jenny förskjutits. Och jag har mycket att tacka Jenny för kring dessa frågor. Det är inte alltid det är friktionsfritt mellan oss i dessa funderingar. Hon hjälper mig i min papparoll.

Och så här måste det ju vara tänker jag. Att vi som vuxna vågar prata om det hela. Hur tänker du? Hur tänker jag? Vad vet vi egentligen? Många långa Tekvällar blir det. Det viktigaste trots allt är ju att vi ändå försöker se även ur våra barns perspektiv, att vi vill förstå och inte kränka de oavsett vilka gränser som kommer att skapas tillsammans.

Tillbaka till spelet GTA.

Det som är extra svårt med dagens spel är att det är nätverksspel. Det vill säga, du sitter inte själv och spelar, vilket på ett sätt är fantastiskt i sig. Det är som när jag var ung. Fem kompisar knackade på efter skolan och undrade om jag hade lust att hänga på ut. Vi skulle dra med cyklarna och leka. Exakt samma sker idag. Fem kompisar ringer upp på Skype och undrar om Alfons vill hänga med ut och leka. Kanske Minecraft, kanske CS. Härligt! Men det som är betydligt mer utmanande nu är att man har flera att förhålla sig till. Jag kan liksom inte bara slita mitt barn från datorn då det kanske skett andra överenskommelser med hans vänner, kanske måste han få 10 minuter att avsluta leken på.

Det som också blir en utmaning och det är här jag kan vara lite svag, är när ”alla andra får dra till berget i skogen och leka men inte jag”.
Det blir ju liksom lite mer komplexare nu. Man måste ändå förstå sorgen och de känslor som väcks då en barn hör de andra kanske via skype leka borta vid berget men du inte få vara där. Och så kan det ju vara. Vi får olika saker. Men det är ändå viktigt känner jag att respektera mitt barns sorg och kanske ilska kring det hela. Det går liksom inte att bara säga:

– Va fjantig du är! Finns ju miljoner andra spel.

Jo, men det är ju kanske inte där flera av hens vänner är.

Några dagar efter att jag skrev om GTA så pratade Alfons och jag. Jag var stenhård. Det har jag varit sedan första versionen kom. Mina större barn fick aldrig spela detta. Det visste dom. Där gick gränsen. Men så kom ju nya versionen, med nätverksfunktion. Jag började lyssna på Alfons för att försöka förstå vad GTA handlade om för honom. I min värld var det sex, droger, porrklubb, prostitution. Men för Alfons handlade det om att kunna köpa bilar, måla motorcyklar, köra rally, inreda sin lägenhet och köra ifrån poliser.
Han visade mig hans del av GTA och jag kunde direkt säga att det där såg hur kul ut som helst.
Han ville ju bygga hus med sina kompisar, köpa grejer till garaget….

Vi gjorde så här. Jag sa ok. Jag sitter med dig när du spelar GTA bara för att få vara med.
Han tyckte att jag inte litade på honom. Han skulle aldrig göra sådana saker jag snackade om. Och visst, någonstans blev det en slags engagerad övervakning från min sida, men vi sa att det är bättre än inget. Jag satt med några gånger och till slut så lät jag han ta mer ansvar och jag lät han spela mera själv. Jag gick från ett nej till ett jag. Detta i takt med att jag blev lite mera medvetet kompetent :-)

Det funkade säkert. Men det kändes ändå inte bra.

Jenny och jag snackade vidare om det. Jag tyckte att det funkade. Men min kära Jenny lyfte frågan tillbaka där vi hade börjat. Vad är detta för spel? Vad står vi för? Är jag rädd för att ta beslut? Konflikträdd?

Sedan så kom GTA i media i veckan. Jenny hade ett vackert samtal med vår son. Jag talade med honom innan om hur galen industrin är. Jag vet hur min mamma fick utbrott av WASP på 80-talet och att jag själv brukar skoja om detta när vi ser till alla faror vi menar lurar på nätet. Men när det kommer till detta spel så kan inte jag i mitt inre möta mig själv och mitt barn. Till slut kände nog Alfons också att det kanske var nog.
Jag tror också han kunde känna vårt behov av att sätta gränser, vår oro och intresse för honom.

GTA fick ett slut och en dag senare så hade han och flera vänner letat upp en annan lekplats.
En plats alla kunde få vara på.

Vad vill jag säga med detta inlägg?
Att det är svårt.
Svårt att veta som förälder och hur viktigt det är att vi vuxna vågar prata med varandra, Hur viktigt det är att vi stöttar varandra i vårt famlande. Och hur viktigt det är att vi inte glömmer bort respekten kring mötet med våra barn. Att vi varken kränker, hotar eller förlöjligar dom. Att vi visar att vi vill förstå, men ibland möter vi gränser.

Många av oss vuxna har inte en aning om hur det funkar, vi tror baronen sitter i en annan värld. Vi vet oftast inte vad spelen går ut på, hur länge de varar, vilket ansvar man har i nätverket…vi lämnar de ganska så ensamma där ute…på lekplatsen….lugnt för oss…lugnt för dom…
Och utan att veta så ska vi sedan sätta gränser, mobilförbud, skärmtid, sluta spela maten är klar, tvångsfölje på instagram…..

Jag brukar ge följande tips och tala om följande punkter på mina föreläsningar:

– Vad gör mina barn snarare än hur länge.

– Engagera er inte i spelen/nätet, engagera er i barnen.

– Skaffa dig kunskap och förståelse innan du stövlar in :-)

– Hot och straff leder till tystnad snarare än öppenhet.

– Värna om barnens integritet.

– Var nyfiken!

Många spel idag innehåller våld. Man säger att det är dessa spel som säljer. Men för mig visar det på ett större plan hur det står till med oss människor i stort. Att vi vuxna väljer att utveckla upplevelser för våra barn som just fokuserar på våld är sorgligt. Visst vi kan försvara det hela med åldersgränser, men ska vi vara ärliga så håller inte dessa argument. Jag tror inte spelbranschen hade velat mista sina kunder som är under 18 år :-)

Jag förbjuder inte mina barn att spela spel som innehåller våld. Jag vet själv hur vi lekte som små med gevär, spjut och bomber. Det var en del av leken. Jag vet att när jag låg i busken och kröp med mitt gevär, då hade jag inte tankar om världens globala utveckling, om krig, svält, och elände, jag hade kul, för jag skulle få fatt i Fidde, men polare som smög i en annan buske.

För mig handlar det om att försöka lära känna min barn så mycket jag kan, vad är det för filur och hur funkar du?. Jag tror inte man kan dra alla barn över samma kam. Jag tror inte på att man flera familjer går ihop och skapar kollektiva gränser. Jag tror varje barn är unikt och behöver ett unikt bemötande.

Puhh….ville bara skriva av mig lite och samtidigt tacka Jenny för att du står på dig och trycker mer mig i soffan ibland och delar med dig utav dina klokheter! Älskar dig!

Är du en förälder som också famlar i liknande situationer när det kommer till barn och nätet…tveka inte att skriva till mig. Bäst är nog på min Facebook- sida. Jag skulle tycka det vore jätte spännande att få bolla med flera.


För som sagt var…det är inte alltid så lätt.

PS. Vill tipsa om Elza Dunkels och Johnny Lindqvist podd om just unga och nätet…fantastiskt bra!

DS. Vi föräldrar är bara människor vi med.

Kram/Micke

Idag gästar mina figurer SVT.

svt_figur

Fantastiskt kul att se hur mina figurer får lite plats i media. Denna gång är det SVT Nyheterna i Blekinge som kontaktade mig och var nyfikna. Vet inte riktigt vad det är som gör att figurerna kommer och hälsar på mig, inte heller vad det är som gör att så pass många hör av sig till mig för att berätta historier hur de använt de små rackarna. Kanske behöver jag inte heller veta utan bara fortsätta göra det jag gör.

Om du är nyfiken på inslaget och inte kan se Nyheterna från Blekinge klicka på bilden eller här

För att se och följa mina figurer, gilla eller följ mig på min Facebooksida eller Instagram. Inom kort öppnar även en webgalleria.

Tidigare har figurerna setts och hörtia på TV4 och i SR.

Kram och tack alla ni som använder, delar och sprider mina figurer!

/Micke

18-19 år och det börjar dra ihop sig.

ung_på_väg

Har träffat en hel del ungdomar sista tiden. Ungdomar som med viss vånda i magen känner att det börjar dra ihop sig. Det är dags. Slutspurten. Upp till bevis. Kanske har gymnasietiden varit härlig, kanske tvärtom. Kanske ser dina betyg lysande ut, kanske tvärtom. Det jag märkt är att välmåendet inte alltid står i proportion till betygen. Har du höga betyg, kan man ju tro att livet är en dans, men många av de jag möter i denna situation är ändå inte nöjda.

Så när blir du nöjd?

Oavsett hur läget är, så är det exakt som det är. Och det kommer att bli bra oavsett. Kanske finns det saker du vill fixa till under våren, gör det då. Kanske orkar du helt enkelt inte mer, gör inte det då.

Det är lugnt.
Livet är sketalångt om du är rädd om dig.

Men sen då?

Kanske pluggar du vidare?
Om så är fallet så hoppas jag att du siktar på något du känner riktigt stor lust med! Nyfikenhet och passion. Snarare än att du försöker lista ut vad du skulle kunna passa in i för lucka längre fram.

Se till att ha höga tankar om dig själv och låt världen formas efter det du brinner för. Det kommer den att göra. Och vill du plugga och ändå inte vet. Ta det som verkar roligast;)

Men om jag inte orkar plugga mer då? Är det kört då? Tänk om jag inte ens får betyg i allt!!?

Kära du, det är INTE KÖRT! Kört med vaddå?? Du kommer antagligen att vakna upp efter studentfesten du med som alla andra (vid lunch typ).

Det är nu din orientering börjar. Ditt spännande sökande. Du har nu möjligheten att forma varje dag så som du tror är smartast för dig att göra för att nå dit du vill. Kanske söka jobb, gå ngn kurs, medverka i något projekt, gå med ngt nätverk, praktik?

Mitt viktigaste råd till dig i detta fall är att se dig ALDRIG som arbetslös. Detta är bara ett ord bestående av vokaler och konsonanter. Men ordet kan få oss att se oss som detta. Mitt tips är att du snabbt som attans ser dig som heltidsanställd av Sverige för att göra precis vad du vill. Och i och med att du nu snarare är diplomat än arbetslös så gör saker som verkar FÖR DIG och samhället. Hitta på smarta saker. Det är detta som gör att du älskar att vakna upp nästa morgon. Du hoppar upp ur sängen snarare än att något tvingar dig. Så ut, ta reda på saker, fika, träffa folk, häng på saker, läs, fixa en mentor, umgås, fixa ett visitkort…kicka igång din motor oavsett.

Kanske är detta ovant för dig. Självkänslan och självförtroendet sviker. Den mentala mobbaren börjar tugga.

– Du klarar det inte!

– Du suger!

– Du som är så dum!

– Du som är så lat!

 

Denna mobbaren är INTE DU! Det är dina tankar. Om du hör en annan röst, så är det ju inte du!! hahahaha. Så säg snabbt till hen att det är ok att hen försöker tugga , men du kommer inte gå på det. Fuck You finger på den!

Det absolut bästa sättet att träna upp sin självkänsla och självförtroende är att ge sig ut i livet. Visst, du kan läsa inspirationsböcker, det är kanon! Men till slut måste du praktisera. En pilotstudent, kan läsa mycket, men han måste snart in i simulatorn och senare sitta i ett skarpt Boeing 747!! Coolt!!

Din dag är din simulator. Ditt egna mentala gym. Se utmaningarna på detta vis. Släng på vikter. Inte för tungt, men INTE heller för lätt. Att stå på ett gym med 2 grams vikter gör dig inte starkare, du tröttnar, tappar motivation och sliter it dina leder.

Lägg på lite mer, känn motståndet.

Svettas lite:)

Sätt dina egna små mål:

– Idag ska jag träffat någon jag inte känner.

– Idag ska jag ha ringt det där samtalet.

– Idag ska jag se hur Arbetsförmedlingen jobbar?

– Idag ska jag fika.

– Idag ska jag spela LOL i 4 timmar.

 

Ett tips till. Ensam är inte stark så fixa dig en sparringpartner:)

 

Det börjar dra ihop sig. Det gör det alltid. Oavsett ålder. Nya kapitel ska skrivas. Nu är nu. Och du är där du är. Finns inget att ångra. Ta hand om dig nu. Var snäll mot din kropp och knopp nu, så kommer den så kallade framtiden bli så in i helsickes bra!!
Jag lovar!!

Låt din nyfikenhet, godhet och lust vara din kompass. Så kommer paradiset alltid vara där du är.

Kram och lycka till!

(PS! Alla ni som jobbar inom skolan. Se till att inte glömma fokuset på det mentala inre gymmet denna vårterminen. Särskilt de som ska ta studenten. Låt de inte bara fokusera på att få till betygen, leta högskolekurser. Hjälp de gå inåt! Ge de en samhällskunskap ultra boost. Vad kommer att hända första dagen efter studenten? AF, FSK, Projektstöd, lokal entreprenörsprojekt, mentorer….låt de börja utforska sin plan för hösten 2016. Kom ihåg att skolan är viktig, men våra barn är livsviktiga! )

 

/Micke

 

(Tack Cparks för lånet av den fina bilden!)

 

Till våra vackra söner.

grabbar

Till oss som har söner.

Kära pojkar vad jag är glad att just ni är ni. Att ni föds upp i en ny tid. En mer smartare tid. Jag säger inte att vi har varit dumma , inte heller mina föräldrar, men mycket har varit tvunget att förändras. Och mer måste ske. Jag har säkert kunnat bidra med en del, men jag har långt kvar. Och självklart vet jag att jag präglar dig min fina pojk, men jag hoppas även att du ska med tiden ställa dig upp framför mig och skrika:

– Hur fan kunde ni? Hur tänkte ni egentligen?

För vi tänkte nog inte. Jag blev nog mer eller mindre intutad att vi män var mer värda än kvinnor. Att vi hade mer rätt. Att vi skulle ha mer pengar. Att vi skulle liksom ha förtur. Att hemmet var liksom mammornas plats. Vi präglades också av att se kvinnorna som objekt. Vi byggde upp en industri på männens villkor och omedvetna rovdjurslikna sug. Det handlade om makt och pengar. Och kvinnan fogade sig. Tog av sig framför kameran, förstorade sina bröst, tog på sig kläder hon egentligen inte ville ha. En dask i röven kunde väl inte skada. Har de stora bröst fick de skylla sig själva. Blondin historierna har aldrig handlat om ljushåriga människor utan endast om synen på kvinnor. Sällan har jag hört en rolig blondinhistoria om en ljushårig kille!

d&gKära son kom nu inte som många av oss män gjort i våra tidigare generation och säg att de får ju skylla sig själva, för så är det inte. Titta inom företag, ledningar, idrott, löner, mode…det är så jäkla fel. Vi har ju inte ens gett kvinnorna en chans! Om du inte ens får möjligheten att komma på träningen så är det fan inte lätt att bli bra i fotboll. Kvinnor är inga offer, det är vi män som är det. Vi tittar lamt på varandra och erkänner ingenting, det är väl inte vårt fel säger vi, bröstar upp oss men egentligen suger vi alla vidare på tummen….vi är offer.

Jag vet att ni mina pojkar kommer att agera smartare. Inte kanske på så mycket grund utav mig. Jag är inte den bästa förebilden. Men jag vill se klokare och agera klokare. Jag har ju själv uppfostrats till en pojke som inte skulle kunna själv utan snarare vänta på att jag skulle möta en kvinna som skulle fixa allt. Så tänkte man aldrig om min kära syster som snarare uppfostrades som en sådan som skulle kunna allt och framför allt ta hand om en kommande man.
Det är inte lätt att förändra sig , men jag gör så gott jag kan. Likaså gjorde min mamma och pappa.

Men nu är det är dags att ni steppar in. Eller snarare dansar er in. För just nu behövs det mjukhet. Vi män måste liksom få släppa hjärnskrotet och våga möta oss själva. Vi måste bryta fördomarna som att killar ska vara tuffa och tjejer söta. Grabbar ska inte gråta. Inte visa känslor. Blått och rosa. För om vi inte gör detta är risken stor att kvinnorna börjar ta efter oss, för att få den rätt de ska ha.  Och sanna mina ord det är inte bra. Vi måste våga dansa i samklang med alla andra på jorden. Kvinna man. Detta oavsett vilken partner du väljer framåt i livet, man eller kvinna.
När det kommer till kvinnor måste vi våga släppa synen på våra älskade som objekt. Detta även när det kommer till närhet och intimitet. Du kan aldrig kräva eller ha rätten till något! Ingen ska behöva ställa upp på något bara för att du är man, glöm aldrig bort det. Dansa min son dansa.

Självklart är män och kvinnor olika. Det visar forskning. Våra hjärnor reagerar olika på olika saker. Men detta har ingenting med värde, bemötande och respekt att göra. Jämställdhet för mig handlar inte om att alla ska vara lika och behandlas exakt lika. Det innebär att alla och jag säger alla har rätten att just respekteras och värderas på samma vis utifrån den människa man är, inte kön.

Så älskade son. Var stolt över dig som man. Sträck på dig. Men kom bara ihåg att bara för att du råkar ha snopp är du inte , mer värd, bättre, har mer rätt till makt, större eller starkare.

Vi vet att där kvinnor regerar är det mindre våld, färre krig och orättvisa. Det är inte kvinnor som bankar skiten ur varandra på läktarna :-)

Så….kära son….året är 2016. Och jag ber dig….av hela mitt hjärta….gör världen bättre. Du om någon kan. Vi ser det överallt….ett uppvaknande är på väg och du är en utav de Jedi mästare som är utvalda.

May the force be with you.

Kram/Pappa (En man som har en bra bit kvar…..:)

PS. Detta är ingen moralpredikan, inte heller ett sätt att handlingsförlamningsförklara kvinnor….detta är bara för mig en viktig insikt och ett budskap jag vill ge mina söner.

Tack White77 för en fantastisk bild.

 

Påminnelse till alla kära pedagoger och lärare i år igen.

elever_julklappar16

 

”Snälla lärare, be inte barnen redovisa om sitt jullov eller julklappar, var hellre nyfikna på deras förväntningar inför en ny termin.”

Jag vet att vi är många som tycker olika i denna fråga, men jag står fast. Våra barn är så många gånger mycket mera ”här och nu” än vi vuxna. Det är decennier sedan julafton ägde rum. Inget viktigt att ta upp och vara nyfikna kring för oss vuxna.

Denna ledighet har sett så väldigt olika ut för varje barn. Jag är säker på att minst 2 elever i varje klass har längtat till skolan för att slippa ledigheten. Flera barn vill säkert heller inte börja prata och jämföra klapparna. Jag tycker det kan räcka att bara önska våra kära barn att de haft en fin ledighet och att de nu är sugna på att upptäcka vårterminen.

Sedan kan vi istället vara nyfikna på förväntningar, drömmar och lust inför våren. Kanske kan vi skvallra om coola grejer vi ska utforska tillsammans, nya kunskaper och upplevelser. Och om vi nu måste ta in dåtiden i vårt arbete så kanske vi kan låta det gå bortom barns privatliv en stund, kanske snarare fråga frågor om vad som hänt i världen under ledigheten.

Som sagt, jag vet att vi är många som tycker olika i denna fråga. Men jag påminner ändå ikväll då jag vet att i morgon startar de flesta lärare och pedagoger upp efter en stunds vila.

Tusen tack för att ni väljer att gå till jobbet i morgon. Ni hör skillnad för varenda unge.

Kram/Micke
#skolaföralla #skolstart

(Tack klimkin på pixabay för lånet av bild.)

Kära tonåring du är inte här för min skull.

ungdom_gitarr

 

Foto: Pixabay / Unsplash 

Skrev en text där jag ville beskriva min känsla av att se mina barn bli allt större. Låg i sängen genomförkyld och tittade på min minsting som satt bredvid och tittade på en film då jag skrev. Jag la ut texten på Facebook. Flera har hört av sig och undrat om jag inte kunde publicera den även på någon annan plats för de som valt bort FB. Hade inte tänkt på det…så här kommer mina tankar igen. Måste säga att jag är nästan lite chockad över att texten nu har visats för nästan en halv miljon läsare på just Facebook. Vi ni följa min sida där så klicka här.

Kram och god fortsättning på er!

/Micke

Kära tonåring du är inte här för min skull.

Jag tittar på dig i smyg. Du ser inte mig.
Jag säger godnatt och du svarar.
Sedan släcker jag lampan vid min säng. Ser att det fortfarande lyser i ditt rum.
Det börjar bli så tydligt nu. Du börjar inse och leva utifrån din egen agenda , inte min.
Din bror har inte ens kommit hem än. Antagligen ses vi nästa gång i morgon vid lunch då han ska äta frukost.

Jag ska vara ärlig kära barn och säga att mycket handlade om mitt och mammas ego då du kom till jorden. Vi skapade nog er barn mycket utifrån att vi ville ha just barn. Vi fantiserade om hur det skulle vara. En liten gullig krabat i famnen. Vi älskade ju barn. Skulle bli så roligt att ha er och allt vad det innebar.

Sedan så kom ni, en, två och tre. Tre krabater och allt vad det innebar. Underbart. Så mycket skratt men många gånger även frustration. Ni var ju åxå skitjobbiga! Hahaha….precis som så sig bör. Det blev en kurs för mamma och mig i personlig utveckling som hette duga. Jag vet att vi gjort en massa bra saker men även saker som ni säkert få se över nu när ni blir äldre. Vi bjuder på det, vi gjorde bara så gott vi kunde.

Men ganska så snart så ändrades våran agenda till att blandas ihop med er egen agenda. Självklart vet vi som vuxna att ni ska bli självständiga, skapa era egna liv, familj, flytta, jobba….allt det där vet man ju…men det är så svårt att inse. Lätt att prata om liksom.
Ganska så snart börjar DU växa fram med stort du. Ni är alla unika med era egna sätt och era egna behov. Era gränser, viljor och drömmar.
Helt plötsligt inser man när man står där utanför toaletten och hör hur ni rakar er på hakorna att min agenda är en väldigt kort rackare i tid.
Nu har tanken om skapandet av er för min skull bytts ut mot att jag snarare skapade förutsättningar för att en ny människa skulle få vara medskapande av denna jord. Det var inte för min skull eller mammas utan för världens och livets skull du kom hit.

Du står nu där inne och rakar dig och har ställt in ditt sikte. Din agenda. Du pratar nu med mig om DIN väg snarare än min om din.
Det är du som berättar för mig att du inte kommer hem i kväll. Att du inte tänker lägga all energi på matematiken i år. Att du är osäker på om du ska fortsätta med fotbollen. Att du planerar att resa i sommar.
Jag hör vad du säger och älskar det. Samtidigt dör jag en smula. Inte för att jag oroar mig över dig, jag oroar mig över mig!
Du är på väg att lämna planen. Där jag varit tränare, vaktmästare, kaffekokare, sjukvårdare, publik, resebolag, kock….
Det börjar ju bli lite tomt. Och det ska det bli. Du skapades för världens skull. Det är nu jag måste våga ta ett steg tillbaka och njuta. Och kanske själv födas på nytt. Vilka möjligheter stundar snart för mig, när jag inte har någon att tjata på om morgnarna? Vad behöver jag och mamma då vi inte behöver varken diska eller tvätta mer en några gånger i veckan. Friheten ser olika ut i olika skeden. Både för dig och mig, kära barn.

Jag tittar på dig i smyg. Du ser inte mig.
Och jag känner….att det är helt ok.

Älskar er.

Kram