När sorgen har lagt sig behöver jag dig som mest.

sadness-513527_1280

Kanske har du någon vän som hamnat i kris. Ni vet då sorgen och smärtan gör sig påmind. Då allt står still och vi alla ställer oss frågan VARFÖR? Kanske har du själv erfarit liknande händelser i ditt liv. Och så är det ju för oss alla mer eller mindre, livet gör sig påmint. Oftast sluter vi upp kring varandra i dessa situationer. Ibland kan vi uppleva varandra lite klumpiga. Kanske är händelsen svår att prata om. Vi vet inte hur vi ska möta varandra i sorg och kanske låter vi tystnaden ta över i stället för att våga öppna upp en famn. Vi fungerar nog olika i dessa lägen och vi får försöka ha förståelse för varandra helt enkelt. Men som sagt var, just i krisens centrum, de första veckorna så finns vi alla där. Vi erbjuder hjälp och stöd. Vi erbjuder sällskap.

Men tiden går fort. Och helt plötsligt har veckorna gått , kanske någon månad. Telefonen tystnar, vardagen tar över och plötsligt börjar livet bli som vanligt för oss flesta. men inte för alla. Det är kanske just nu det kan vara som jobbigast för många. Kanske står du där nu själva, har en mängd saker att fixa, du är trött, vilsen. Du pendlar mellan hopp och förtvivlan. Känner att du inte längre vill störa din omgivning. De har ju ställt upp så länge.

Jag vill verkligen påminna och uppmana oss medmänniskor att inte glömma bort att det kanske är just när den värsta krisen och sorgen lagt sig vi behövs som mest. Bara för att tårarna slutat falla så betyder inte det att vi nu är starka.

Kanske är det nu läge att ringa, knacka på eller skicka ett sms….ska vi fika? Hur är läget?
Tänker på dig? Kan jag få låna dina barn en dag?

Ensam är aldrig stark.

Kram/Micke

(Tack Geralt för din vackra bild!)

 

När det kommer till mobbing är vi alla utsatta.

ensam

Ett riktigt mobbat barn vet inte själv till slut att hen är just mobbad. (Jag vet)
Att kräva av ett barn som blir utsatt att själv säga ifrån, be om hjälp eller alarmera är omöjligt.

Vi kan hoppas men risken är liten. Nej, istället måste via andra, du och jag ta vår egna tro genom syn, hörsel och känsel på fullaste allvar. Vi måste lita på vår magkänsla. Vi måste gå bortom rösterna i våra huvud som säger ”Nej men det är nog inte så farligt” , ”Vad ska föräldrarna på gatan tro om vi börjar bli jobbiga?”, ”Hen har ju alltid varåt lite tillbakadragen”.

Mobbing sker överallt i vårt samhälle, på våra skolor, på våra jobb men också i våra hem. Mobbing är INGEN barn fråga, det finns lika många vuxna som utsätter varandra men även vuxna som varje dag utsätter våra barn för just mobbing. Genom att välja tystnad då vårt hjärta säger skrik, så sviker vi både alltid oss själva och kanske också en medmänniska i nöd.

Vi måste våga öppna upp våra dörrar för varandra. Vi måste inse att varje unge är min unge. Vi får aldrig stänga dörren då det börjar kännas jobbigt. Vi får inte stå bakom gardinerna och säga, sköt du din unge så sköter jag min. Vi måste våga lyssna på andras berättelser. Människor i en mobbingsituation är ALLA utsatta. Det handlar aldrig om ett mobbat barn, vi måste våga och orka se helheten. Alla i ett klassrum, på en arbetsplats eller i en familj vet så mycket mer. Vi känner och vi grubblar många av oss i sängen kvällen innan…hur ska det gå imorgon. Ska hen bli utsatt igen? Vad ska jag göra? Jag får ju inte säga något?

Även de vi sorgligt nog kallar ”mobbare” är utsatta. Människor som mår riktigt bra i sig själva kan inte göra någon annan medvetet illa, så tänker jag i alla fall. Så även i dessa människors fall finns sorg, smärta, ilska och rädsla gömt längst inne. Och någonstans måste allt detta till slut ut. Jag försvarar inte handlingarna som sker men jag menar bara att vi måste våga höja oss över det vi direkt möter för att verkligen komma till lösningar.
Det är här du och jag kommer in. Så länge saker sker i det dolda kan vi aldrig hjälpa någon. Det är först när vi låter spökena komma fram ur garderoben vi kan skapa ljus. Så var det ljuset du kära vän, arbetskamrat, elev, mormor, granne, ledamot, pedagog, pappa, syskon och mamma.

Lys upp skuggorna runtomkring dig.

Du är jag och jag är du.

Kram/Micke

(Tack Antranias för den fina bilden.)

Vinna eller växa?

IMG_4573

Jag möter en liten grabb som står och kastar nypon ut över räcket mot bilarna.
Jag möter ett kassa-biträde som inte hälsar på mig och mer eller mindre kastar mina varor bort på bandet.
Jag blir omkörd av en bil i över 200 km/h timmen på motorvägen.
Jag hör hur en elev på skolan inte ber om ursäkt då hen råkat fälla sin vän med hockeyklubban.
Jag möter min egna mamma och ser hur hennes kropp inte längre stämmer överens med det som finns där inne, längst inne.

Varje dag möter du och jag människor i olika situationer i livet. Vi gör alla som vi gör därför att vi av någon anledningen behöver göra som vi gör. Det vi måste förstå och det jag önskar att vi varje dag fokuserar på är att varken du eller jag har oftast någon aning. Ingen aning om vad som döljer sig bakom det som händer och sker. Det är så lätt attv börjar döma och kränka någon annan för det vi ser på blotta utan.

Förbannade unge till att kasta nypon. Man önskar att föräldrar kunde ha mer vett att fostra sina barn!!
Förbannade bilister som kör som galningar, dessa idioter borde inte ha körkort!
Åhh denna gamla dementa kvinna…som hon håller på!!

Vi har ingen aning. Men vi väljer var och en vad vi ska tycka och tänka. Vi måste vara försiktiga, främst för vår egen skull. Det vi väljer att ge får vi tillbaka! Självklart accepterar jag inte att någon kastar nypon på bilar, men jag kan välja att stötta personen på olika sätt. För det är ju det jag vill, stötta. Hjälpa människor att se saker de inte sett, uppleva saker de inte upplevt….växa och berika. Jag vill varken döma eller skada en person som gör fel, tvärtom stötta. Att hjälpa ett barn att känna empati då man råkat fälla en kompis är en vacker handling. Det ska inte vara en övning av makt.

Så fundera nästa gång du är på väg att säga saker OM personer, eller TILL personer….gör du ditt bästa för att få en medmänniska att förstå dina känslor och behov och utifrån det stötta en annan att växa…eller är du på väg att kränka, prata skit eller snarare stjälpa en annan person. När du har en tanke om att tillrättavisa så har du också bestämt att du har rätt och någon annan har fel. Men om båda känner att de har rätt? Det är då vårt medvetande sätt på prov. Vill vi växa eller vinna? Tar jag mitt fullaste ansvar för de ord jag låter min mun formulera?

Vad vill du få ut av det hela?

Kram/Micke

Om vi läser ”historia” i skolan borde vi väl rimligtvis även läsa ”framtid”?

edris

Varnar redan nu känsliga läsare att detta inlägg kan anses flummigt och en smula förvirrat. Jag är inte klar med min tanke….men något vill ur mig. Efter att ha haft förmånen i går att lyssna på min vän Karl-Eric Edris och om hans nya bok ”Vart är vi på väg”…så hände något inom mig….hahahah.

Jag brukar på mina föreläsningar tjata om att framtiden är nu. Hur den enda stund vi kan agera är just här och nu. Framtiden och dåtiden finns liksom inte….inte att liksom att leva och verka i. Många gånger hör jag hur viktig vår historia är, hur det är viktigt att förstå det som hänt i världen för att förstå sin nutid och framtid. Hur vi inte kan gå runt och vara historielösa. Detta lär vi tidigt våra barn och de får läsa om den historia vi vuxna anser vara viktig att kunna. Vi väljer liksom ut vad som är viktigt.
Men är det inte lika viktigt om inte ÄN viktigare att vi även jobbar och lägger tid på vår framtid i så fall?? Likväl som historien berättar en massa för oss om varför det är på ett visst sätt här och nu så skulle vi ju likaväl kunna skifta perspektiv.! Vad är det framtiden vill säga oss som gör att vi gör det vi gör, mår som vi mår och tänker som vi tänker? Har vi ens tänkt tanken att detta perspektiv skulle kunna vara superviktigt! Vi kan inte ändra vårt förflutna men kanske kan vi samskapa vår framtid?

Nu ska jag snurra till det lite till, håll i dig…

Vi lär oss hela tiden att nu liksom är längst fram i utvecklingen och i tid, att vårt nu är ett resultat av det som har hänt. Men tänk om vi skulle våga tänka oss tvärtom….att det är framtiden som är resultatet av det som händer här och nu. Att det vi ser i världen just nu är framtidens sätt att knacka oss på axeln och säga:

  • Hallå! Jag vill säga er något.

Tänk om vi inte är snörets ände…utan snarare långt ner…framför oss finns milsvis med mer snöre som skickar signaler bakåt till oss.

Hur många gånger har man inte hamnat i situationer då pusselbitarna faller på plats, poletten trillar ner, med facit i hand….osv.
Jag blev sjukskriven av ”utbrändhet” för ca 7 år sedan. Idag skulle jag kunna förstå varför. Antingen väljer jag det mer ”vanliga” perspektivet….att det blev ett resultat av min historia, hur jag levde, jobbade, min hälsa…osv. Eller så testar jag att vända på det. Jag ser idag 7 år senare att framtiden ville att detta skulle hända, annars hade jag aldrig varit där jag är idag. Jag hade inte startat barnatro, inte åkt till bara vara, antagligen inte varit gift, antagligen inte mått så bra.
Om jag vågar ser det som snarare en beställning från framtiden än bara ett resultat från min historia så blir min nutid mycket mer spännande!! Jag kan även känna ett större lugn. Och framför allt jag kan känna en tro på att livet vill även mig något!

Vad önskar framtiden av oss nu?

Om vi skulle våga exempelvis fundera kring skola en sekund. Vi läser om sämre resultat, färre lärare, drop outs, barns psykiska ohälsa …(självklart finns det en massa bra saker också, men jag väljer det som inte funkar), antingen så försöker vi säga att det är fel på barnen, vi måste in med mer kontroll, flera piskor och morötter, både var det gäller barnen men även lärare. Högre värde, lön etc. Vi utgår ifrån baktiden och anser att det nu blivit sämre och vi måste rätta in oss snabbt i ledet igen, snabbt som attans. Så…mer kontroll, mer mätningar osv. Men om vi på allvar skulle se dessa händelser och utmaningar som beställningar från framtiden. Vi får en hint om vad som är på väg. Som en trailer, en sneakpeak….då skulle vi eventuellt kunna samarbeta mycket bättre….med framtiden. Det kanske handlar om att den skola vi än gång byggde ska ömsa skinn…eller ta sig från larv till fjäril. Kanske vill barnen, som verkligen kommer till oss från framtiden, säga något?

För mig just nu i min vardag blir det en jäkla skillnad då jag byter perspektiv. Jag satt i bilen i morse och klurade på vad framtiden önskar av mig då jag bokat in mig på seminare med microsoft, då jag bokat lunch med en vän, då jag bygger ett nytt projekt.
Jag dissar inte historien, men banne mig, vi borde bli än mer kompisar och nyfikna på framtiden. För den har vi fortfarande möjlighet att påverka och bygga.
Så om vi skulle inför ämnet ”framtid” i exempelvis skolan så skulle detta innebära att vi måste låta oss ledas av det vi lärt oss att aldrig tro på. Vi skulle behöva se på vår samtid på ett annorlunda sätt. Jag skulle fullkomligt tokälska att se barn och unga arbeta med allt ifrån miljöproblematik, hållbar utveckling, sex & samlevnad, samhällskunskap, politik, skola, kultur, religion…utifrån tänket att det är signaler från framtiden och vad skulle vara smart för oss mänskan att utveckla och göra nu i så fall. Det handlar inte om attskapa drömmar eller visioner…snarare förstå.

Kanske säger du som läsare:

  • Men det gör vi redan.
  • Jag fattar inte!
  • Är inte detta samma sak?

Hmm…jag vet inte vart jag är på våg med detta inlägg, men något kittlar mig….kittlar så in i helsicke.

Fortsättning följer…

Kram / Micke

 

Nu kan du äntligen fixa din alldeles egna #OKMEDKEPS !

kepsstore

Jag verkligen älskar Internet och på det vis vi människor kan koppla samman varandra. Som många vet så har verkligen ”keps-frågan” engagerat mig den senaste tiden. Vill ni läsa mina tankar om detta så läs exempelvis här. Jag tycker att det handlar om en värdegrundsfråga och likavärdesbehandling mellan människor helt enkelt. En dag så damp det ner ett mail från en stor keps-sajt, Nstore, som berättade att de gärna kunde skänka mig ett gäng kepsar med min hashtag #okmedkeps på. De kände också att många av deras kunder köper just kepsar idag som smycken, en slags identitet och smycke, men att många vuxna inte riktigt förstår detta. Vilket leder till tråkiga situationer och ibland kränkningar. Under våren så har jag kunnat ge alla de flesta arrangörer en gåva då jag varit och föreläst. Underbart att se rektorer och skolledare bära kepsen och göra ett tydligt statement. Det är ok med keps, helt enkelt (även mössa)…dvs viktiga accessoarer för unga och äldre.

Jag har fått flera frågor från vänner om det inte går att köpa kepsen och det har varit lite svårt att fixa detta fullt ut. Och jag har liksom ingen kepsmaskin hemma :-) Men i samtal med Nstore så har de gått med på att ta fram en speciell edition just med #OKMEDKEPS
Så himla kul när man liksom bara genom nätet hittar vänner som tillsammans vill vara med och påverka på olika sätt.

Så vill du investera i en keps du med…besök sidan!

(Önskar jag kunde skänkt bort till alla i världen som vill ha en keps men det går liksom inte…..)

Stort Tack för alla ni på Nstore för er vilja :-)

Kram/Micke

En nutidsbaserad skola 2015?

bandy

Reflekterar över hur mina barn engagerar sig i saker som sin bandy, sina spel, xbox, fotboll, målande, Youtubekanaler där de skapar sina filmer, sina olika sätt att kommunicera med sina vänner på distans, skateboarden, kunskapen om hur 40 appar funkar….All denna passion, dessa intressen och allt lärande. Såg en film som jag spelade in på min son då han var 6 år och hur han förklarade hur han gjorde med Internet. Hur han fixade robotar, byggde bilar. Jag ser hur hans fingrar rör sig snabbt över tangenterna och saker bara händer. Jag frågar hur han lärt sig allt. Jag bara gör så, svarar han. Jag bara provar.

Det jag inser mer än någonsin är att man kan nog lära sig vad som helst bara man vill. Eller rättare sagt för att du ska kunna lära dig något måste du vilja lära dig det, annars är det meningslöst. Och för att vilja måste det finnas ett klart syfte/mening, en nytta med det hela. I mina barns fall råder det ingen tvekan om att denna tanke fungerar. Jag har aldrig sagt åt som att lära sig ovanstående saker, detta har de velat själva. Jag funderar en smula på dagens skola, hur NUtidsbaserad är den för våra barn och unga? Har de en möjlighet till att koppla sitt lärande till sin egna vilja och på så sätt lära sig för att de verkligen vill? Jag menar att det måste ju kunna rymmas i deras värld på något sätt. Alla ämnen ryms i minecraft, i bandy, i gymnastik…alla ämnen ryms i din och min passion. Är vi flexibla nog i dag i vårt skolsverige för att faktiskt få till detta? Om vi nu är överens om att man måste vilja lära sig för att lära sig så är ju detta himla viktigt. Räcker det med betygen som morot? Eller förklaringar som att du kommer att behöva kunna detta när du blir vuxen? Är det verkligen mätningar och gissningar som ska göra våra barn nyfikna? Och så det där med att kunna när man blir vuxen. Hmmm… det mesta jag lär mig nu som vuxen lär jag mig för att jag vill. Kanske för att jag verkligen behöver veta hur ett sorroundsystem funkar, eller kanske för att jag ska resa till Finland eller för att en knapp lossnat från mina byxor.

Vet inte om jag är helt fel ute, men är skolan idag så nutidsbsasetrad som den borde vara. När jag läser barnens läxor och böcker så vet i tusan om det andas 2015…
Sedan så var det det där med att vi alla är unika. Jag älskar min vän Troeds statusuppdatering på Facebook: ”Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Man måste vara riktigt dum i huvudet om man anser att alla barn som är födda samma år skall nå samma mål samtidigt.
Hur tänker vi? Om vi alla menar att vi är unika, att det handlar om individanpassad utbildning, hur i hela friden kan vi då sätta upp samma mål som mäts vid exakt samma tidpunkt för alla??
Kan vi inte sluta upp att bedriva denna slags skolateknik som mer är till för att hamna högt i rankningar och i PISA och istället börja tänka på varje unge…varje unika barn…på riktigt!
 
Behövde bara fundera lite högt denna soliga dag :-)
 
Kommentera gärna, möjligt att jag tänker lite knasigt…skyller i så fall på den stekande solen.PS. Detta handlar inte om huruvida våra fantastiska lärare gör ett bra jobb eller inte, för de är hjältar allesammans. Det handlar snarare om systemet och vår övergripande tanke om hur just lärande kan funka i våra skolor 2015

 
Kram

Utbrända barn..och vi talar hållbar utveckling?

sleep-531211_1280

De senaste veckorna har en del föräldrar tagit kontakt med mig. De har haft frågor och funderingar.  Jag är ingen expert på något sätt, men jag svarar från mitt hjärta så gott jag kan. Det som jag måste få skriva av mig lite kring är de barn jag fått höra om som i åldrarna 11-16 år fått diagnosen ”utmattning”. Dvs barn som blivit utbrända. Jag känner igen mig så mycket i deras historier. Tröttheten, håglösheten, yrsel, minnesluckor, skakigt och ledsen. Jag blir rörd bara jag skriver dessa rader.

Någon säger, vad är det med våra ungar?
Jag kontrar, vad är det med oss vuxna?

Hur mår vi?

Träffade elever i veckan som beskrev pressen, att lyckas, nå sina drömmar, betygen, framtiden, belöningarna hemifrån. Hmm…låter ju fantastiskt…men om man inte orkar längre?

Har vi haft tiden och modet som vuxna att stanna upp och fundera en minut på vad det är vi jagar? Och vad det är vi vill att våra barn ska jaga? Kan det vara så att just nu så är det svårare att sia om tiden som komma skall, jämför hur det var för min farfar? Han hade nog en liten aning om hur det skulle kunna se ut för min pappa, jobb, samhällsbild, man skulle ingen stans direkt, vårt land…

Är det så att i vår egna ängslan som vuxna, vår egen otrygghet blir mer måna om att det ska gå bra för våra barn. Är det så att vår egen stress förs ner till våra barn? Och så är jakten igång?
Vi blir så rädda att vi till och med tittar ner på de stackarna som tittar upp. De som kämpar varje dag för att verkligen överleva. Är vi på väg att gå vilse?

Det är som om vi just nu på ett sätt tror vi är odödliga, men å andra sidan, helt tvärtom, en tro att vi ska dö NU!

På ett sätt tror vi  att kroppen både psykiskt och fysiskt ska tåla hur mycket som helst. Vi kör på. Vi är odödliga. Men kanske är det så att all denna stress handlar om att vi tror vi ska dö NU?
Vi kämpar för en överlevnad som inte är sann. Många av oss har tak överhuvudet, de flesta jag pratar om behöver inte sitta utanför ICA med en burk, men ändå verkar vi slita som om vi var på ruinens brant.
Självklart handlar det inte bara om ekonomi. Jag tror det handlar lika mycket om självkänsla, behovet av bekräftelse, att få vara någon. Många ungdomar hamnar helt utanför samhället tidigt. Känner sig inte delaktiga. Känner sig inte behövda. Vi kallar det ex ungdomsarbetslöshet, men det handlar ju om så mycket annat.

I veckan hörde jag hur två ungdomar själva valt att ställa sina datorer i sina garderober. De skulle inte ta fram de på en månad. De kände att de orkade inte med att hela tiden vara på.

Jag tror inte att det är för intet att meditation, yoga, retreats, mindfullness, go slow, ökar. Vi människor har nog alltid försökt balansera oss fram.

En del kan vi kanske inte påverka, men mycket är möjligt. Jag tänker idag på olika beslutsfattare när det kommer till våra barn och unga. Har vi satt oss ner och funderat just över detta. Vår hälsa. Vi talar om hållbar utveckling. Hmm…hur tänker vi där? Vår jakt verkar ju fortsätta, vi talar i skolan om betyg ner i 4:an!!?? Varför? Jag menar egentligen…varför?

Jag har erfarit utbrändhet. Och jag får varje dag jobba med mina sviter. Jag är glad att jag fick chansen att gå igenom det för jag insåg att jag behövde möta mig själv på så många nya vis. Jag kan idag känna signalerna på ett tydligare sätt. Just nu i mitt liv har det varit mycket förändringar både på det privata och jobb planet. Vi ska flytta, barn ska börja ny skola, jobb…ni vet.

I går skrev jag ner ett antal ord på ett papper åt mig själv. Jag skulle vilja be dig läsa och sjunka in en smula i dessa ord. Vad händer i dig när du läser dom? Hade jag läst de för 10 år sedan hade jag fattat NOLL! Vaddå!!?? Hade jag läst de för 6 år sedan hade jag nog börjat gråta. Igår när jag läste de kände jag saknad. Och omedelbart en tanke om vad jag behöver just nu. Och sätt för att just tillgodose dom, mina behov.

Jag önskar er en fin vecka mina läsarvänner, ta hand om er. Jag menar även du 16 åring som läser detta, du 42 åring, 79 åring. Det är lugnt. Så lugnt. Bakom allt. Alla dessa ridåer vi bygger upp. Det är lugnt.

Här kommer mina små ord:

Ro

Vila

Andas

Stillhet

Tystnad
Kram/Micke

(Ps! Stort tack till Petra / Pezibear för den underbara bilden.)
(DS. Tack även du fantastiska Trine Grönlund! Tack för din mission GO SLOW.)