Vuxna och barn i Juletid.

far och son

– Kommer du ihåg när jag körde din lillebror så kul på bakhjulen i sulkyn när han var bebis?

- Kommer du ihåg när du fick sitta fram i taxin hem från kalaset?

- Kommer du ihåg när jag skämtade så galet med klossarna när vi spelade kubb?

- Kommer du ihåg när jag drog alla fräckisar i somras?

- Kommer du ihåg när vi spelade fotboll och jag tacklade in dig i väggen.

- Kommer du ihåg?

- Klart jag kommer ihåg pappa. Vissa minnen kommer nog aldrig försvinna.

Men jag vet att du vet bättre nu och hur du valt att förändra ditt sätt att ta beslut. Jag vet att du inte ville medvetet illa, du gjorde som du gjorde, för du kunde inte bättre. Oavsett så gjorde det ju ont i mig, jag blev rädd, man märkte ju så snabbt hur du förändrades. Hur du kände dig roligare medan vi andra tyckte tvärtom. Även om du aldrig blev otrevlig så blev man ju osäker och ibland blev det så pinsamt. Men du pappa känn inte skuld, du har tagit nya beslut. Alla val leder till utveckling. Nu är det tid för fest igen. Jul och Nyår knackar på dörren. Ska bli så kul återigen. Ännu ett år där vi alla kan känna trygghet och hur sann rolighet står i fokus. Pappa, i år blir det ännu en gång en vit jul. Det vet vi, både du och jag.

/Kram

En liten viktig berättelse så här till helgdagar och fester av olika slag. Jag menar inte att moralpredika. Eller föresten. Jo det menar jag visst på ett sätt. Att vi vuxna ser över vår egen moral och vårt ställningstagande som förebilder till våra barn. Jag menar inte att alla ska bli nykterister. Det får vara upp till var och en. Men jag önskar dock att när vi är i våra och andras barns sällskap att vi tar vårt ansvar i att vara vuxna. Vi vet både du och jag om vi har svårt med våra egna gränser när det gäller alkohol. Och om vi tvekar så är det bara att fråga vår familj eller vänner och släkt. Dom vet oftast. Så med dessa rader vill jag passa på att önska alla en riktigt God Jul & Gott Nytt År. Med en massa fest, skratt och fina möten. Låt återigen detta bli en Jul vi aldrig kommer att glömma.
Låt det bli ett minne som vi älskar att se tillbaka på.

Kram/Micke

Varning för kravodlade barn?

alfons_sifit2

Jag skulle vilja börja det här inlägget med att fråga dig läsare om du anser att du är perfekt. Är du perfekt?

Jag tänker att på ett sätt är vi alla perfekta men på ett sätt jag tror ändå de flesta av oss inklusive mig själv hade svarat nej. Jag är inte perfekt. Ingen av oss har haft en helt perfekt barndom, vi har inte helt perfekta liv och det finns alltid lite saker jag skulle vilja utveckla gällande mitt eget beteende och mitt sätt att tänka och göra.
Jag tror som jag skrev lite i tidigare blogginlägg att just strävan efter total perfektion tror jag leder oss ner i diket.

Det är med denna inledning jag skulle vilja rikta detta fokus gällande våra barn.
Jag upplever att många av våra barn växer upp med högt ställda krav. Det är prestation i skolan, fritiden, idrotten, hemmet osv. Ibland känner jag nästan att vi som vuxna näst intill kräver att våra barn ska vara perfekta. Om inte annat så tänker vi lära de att bli det.

I kväll så har jag haft förmånen att få vara med i min livs första QnA. Jag hade ingen aning om vad detta var förens min tioåriga son berättade att han ville just göra en QnA till sin Youtube-kanal. Det handlade om att ställa frågor, questions n answers till mig. Han ville samla in frågor på Facebook som han sedan ville ställa till mig och detta i filmformat och så på engelska förstås (pappa man pratar inte svenska i världen!!).
Kolla på vår film här!

Alfons brinner för denna filmkanal ”SIFIT” och hans kreativt skapande tillsammans med sina vänner. Jag kan verkligen se hans passion. Han ser upp till en massa idoler på nätet, störst är väl antagligen Pewdiepie, såklart. Alfons vill bli en youtuber när han blir stor.

När jag kollar på hans filmer så tycker jag att de är fantastiska på många sätt men språket är inte perfekt, om jag uttrycker det milt. Första filmerna var det mycket shit, fuck, oh fuck, fucking shit….och han är bara tio år!!
Men så lugnar jag ner mig en smula. Jag kommer i ett läge då jag måste fundera på vad som egentligen sker. Han tar efter sina idoler, ungefär som jag gjorde då jag skrek ”I fuck like a beast” med en rå köttbit i munnen (älskade Wasp). Visst jag gillar inte språkbruket men samtidigt vill jag inte in och peta i hans skapande för mycket. Dessa ord kommer ju bara mest när han är i sin roll liksom. Och jag vill ju inte gå på för hårt så han slutar att göra det han älskar. Jag har pratat med honom och mer antytt att jag inte tycker det är så roligt att lyssna på alla fuck…för mig hade filmen liksom blivit proffsigare om man tog bort hälften av dom till att börja med. Alfons svarar:

– Ja vet, pappa. Det blir liksom bara så. Jag ska tänka på det mer nästa gång.

Och så blir det lite lite bättre nästa gång. Jag måste ju också ha i beaktande att hans ordförråd som tioåring på engelska är begränsat vilket gör att ord som fuck gärna slinker in som fyllning.
Jag tror att våra barn och tonåringar inte vill medvetet illa. De gör alltid det bästa de kan utifrån den situation de befinner sig i. De vill alltid samarbete på ett eller annat sätt.

Jag inser som pappa att jag inte kan kräva att de ska vara perfekta. Vad är perfekt?
Jag inser att många av de saker som jag tycker är störande snarare handlar om mig själv och min egen status. Vad ska andra säga när han sitter på Youtube och säger fuck fuck fuck. Här måste jag som pappa våga stålsätta mig i min och mina barns gemensamma tro och överenskommelse. Förstå mig nu rätt, jag menar inte att våra barn ska svära, spotta och slåss, inte alls. Men jag tror att det bör finnas visst svängrum i vårt föräldraskap och i barnen leverne.
När våra barn rapar högt, svär, äter en snorkråka, fiser vid matbordet, testar att smygröka, blir fulla på en fest, cyklar utan hjälm, smäller igen dörren för hårt, inte bugar fint, slår i databordet, skriker, snattar, går mot röd gubbe, börjar äta innan varsågoda….så måste vi andas en stund innan vi agerar. Vi måste sätta saker i perspektiv.

Jag är 42 och jag är inte perfekt. Jag fiser ibland vid matbordet, rapat högt, blivit för full, rökt, svurit..mm..mm…men jag försöker lära mig och ibland så blir det som det blir.

Våra barn utvecklas varje dag. De testar gränser, testar sig själva, fantiserar osv.
När våra barn gör saker som jag skrev ovan så tror jag inte vi tjänar på att bli tokarga, straffa eller hota. Självklart måste vi visa vår egen gräns. Självklart måste vi visa att det inte är ok i olika sammanhang. Men jag önskar ändå att det finns visst svängrum. Vi måste välja våra strider. Vi behöver fråga oss själva vad som händer i oss då vårt barn inte hälsar artigt på farmor.

Jag vill inte med denna text mena på att vi ska ha odrägliga barn. Jag menar bara att om kravodlingen är till för perfektion riskerar vi skada vår relation och den är nog det viktigaste vi har när det kommer till våra barn.

Kan tänka mig att denna text väcker en del känslor och kanske har jag svårt att uttrycka i text hur jag tänker. Snälla, kommentera gärna så ska jag se om jag kan förtydliga…
Kram/Micke

Vi underbara föräldrar!

pappaochbarn

Dessa rader vill jag skänka alla oss fantastiska föräldrar i vår värld. Så fina vi är. Har ni tänkt på det?

Jag låg i sängen i morse och såg Underbara Claras uppdatering på Instagram. Jag skrattade högt. Hon hade väckts av sin lilla son genom att han försökt balansera ett vattenglas på hennes panna. Underbart! (Om ni inte följer @underbaraclaras så vill jag verkligen tipsa om henne!)
Jag tänkte då på min tonåring som för ett par år sedan väckte mig på min födelsedag. Alla andra i familjen var bortresta. Jag väcktes av ett minst sagt märkligt ljud, som ett slags djuriskt läte. Det var en tonårsstämma som sjöng, Ja må han leva….
Sedan ställde han en bricka i sängen med ett glas vatten och ett knäckebröd med smör på. Det stog åxå en svensk flagga vid sidan om. Sedan sa han:

– Fan, grattis pappa, men jag går och lägger mig nu igen…ok?

Älskade älskade son. Den födelsedagsmorgonen kommer jag aldrig att glömma!

På flyget hem idag från Stockholm flög jag i ett trångt litet propellerplan. Snett framför mig kunde jag se hur en mamma hade sin lilla ca 2 åring i knät. Han somnade i hennes famn ganska snabbt efter start. Jag kunde se hur denna fantastiska mamma under hela resan fick anpassa sin sittställning, hur hon skruvade på sig, rättade till sina ben. Hon gjorde allt i sin makt för att se till att hennes lilla grabb fick sova.

Jag blev så berörd.
Vi kämpar verkligen!

Det är inte lätt att vara förälder. Vi får ingen direkt utbildning. (självklart finns det en massa kunskap att få genom kurser, böcker, bloggar etc men ändå.)
Vi förväntas bara att fixa det oavsett. Oavsett vilka egna ryggsäckar vi går och bär på. Och i detta ”perfekt” samhälle höjs kraven på oss. Vi ska vara perfekta. Perfekta på allt. Uppfostran, matlagning, träning, sex, jobb, köttbullarna, inredning, …
Vi ser dagligen i media av olika slag hur perfekt allt är. Ernst och Pernilla hälsar oss alla välkomna. Vackert!
Men jag vill verkligen med hela mitt hjärta säga att denna perfektion är en lögn. Det vet vi alla. Snett bakom det vackra köksbordet, med levande ljus och en kammad katt i soffan, står kastrullerna på hög, såsen rinner på golvet, barnet nyser slem och tvätthögarna göms i Ikeapåsarna.
Men vi kämpar på.

Barn behöver inte perfekta föräldrar, de behöver oss människor. Vi som fiser och rapar och svär. Det jag dock ser när jag möter föräldrar i vårt land så är det hjältar. Hjältar som vrider och vänder på sig i en flygstol, en mamma som vaknar med ett vattenglas i pannan, en pappa som klappar om sin kräkandes unge i famnen…
Vi är hjältar.
Vi måste komma ihåg att i ALLA lägen gör vi föräldrar det bästa vi kan utifrån den situation vi befinner oss i, mitt i livet….alltid!

Jag vill bara att vi inte glömmer bort detta i allt som snurrar kring oss. Du är så mycket bra nog där du är. Titta dig i spegeln och ge dig själv en stor kram. Och märker du något du skulle vilja utveckla, så gör det. Men leta inte efter felen, fokusera på det du gör så himla bra. Det vi fokuserar på växer.

Kram på oss alla föräldrar out there!
Leve mysbyxorna och soffan en lördagskväll!

Fis på er!

/Micke

Nu ska vi leka!

IMG_4665

”Denna text är hämtad från senaste inspirationsbrevet som jag skrivet i samarbete med Family Lab. Vill du prenumerera på detta brev klicka här.”

Hej kära läsare, nu var det allt ett tag sedan. Hoppas ni gör er redo för en fin jul med visst lugn men även med tid för bus. Vi mår bra av att leka förstår ni :-)

I detta mail tänker jag inte filosofera så mycket utan snarare vara grymt konkret och ge tips på ett antal lekar som jag tycker är riktigt roliga att utmana barn med. Jag brukar tipsa pedagoger då och då när de känner att de vill ha övningar eller lekar till sina elever, kan handla om ökad samarbetsförmåga, empati, kreativitet etc.

Sedan vill jag absolut säga att de bästa lekarna är de som barnen själva skapar. Ni vet de där då regler, roller och gränser skapas i stunden. Ibland har vi vuxna en förmåga att pedagogisera sönder barns lek. Det blir snarare aktiviteter eller övningar där vi vet vad som är rätt och hur det ska vara. Där vi vuxna vill liksom ha ut någon ”nytta” av leken. Detta tar oftast bort de viktigaste delarna i barnens utveckling när det kommer till lek. Det är liksom oftast inte leken i sig som är den mest givande utan själva skapandet och riggningen av den. Så glöm inte du kära vuxen när du ska in och ”peta”, kanske ska du istället ta ett stag tillbaka och bara se vad som händer. Oftast löser barn det på ett suveränt vis om vi bara ger de lite tid. Lek för lekens skull!
Så kanske mitt första tips på lek heter kort och gott….GÖR INGENTING LEKEN:-)

Men sedan har jag några tips till.

Varuhusgömme.
Jag och min yngsta son Alfons kom på denna lek för ett par år sedan då vi var och storhandlade i ett varuhus. Vi kände efter ett tag att detta var lite långtråkigt. Så vi kom på en lek. Alfons lånade min mobiltelefon och sprang sedan iväg och tog 4 st foton. Han letade sedan upp mig och så skulle jag lista ut vilka platser han hade tagit bilderna på, sedan turades vi om. Det kunde vara riktigt klurigt då han hade tagit en grym närbild på en toarulle..hahaha. Denna lek har vi lekt många gånger. Ibland när min fru är med och hon liksom gillar att handla så springer Alfons och jag runt på vår lekplats varuhuset och tar foton.

Ögonblixt

Du känner säkert till leken då man ska leda blind. Någon blundar och blir sedan ledd i ett rum av en kompis genom att hen står bakom med händerna på axlarna och styr. Man får gå sakta och försiktigt. Men om man utvecklar denna lek lite och tänker sig att den blinda snarare är en kamera så kan det bli än mer spännande. Man leder runt sin kamera som blundar. Men sedan när vi vill så kan vi genom ett litet lätt nyp på axlarna öppna ögonen/slutaren och säga ”KLICK”. Då tar kameran en bild och sedan blundar igen. Bara ett ögonblick, en sekunds bildtagning. Här kan fotografen rikta sin kamera innan till att kanske göra en närbild genom att placera den nära ett objekt, vrida på huvudet etc.

Man tar 4-5 bilder sedan turas man om. Därefter kan man utveckla det hela genom att framkalla bilderna på papper eller liknande. Barnen kan då se om de minns vad det fotograferade. De kan rita eller berätta för varandra i större grupp.

Kategorispelet.
En riktig klassiker men som vi ofta spelar i vår familj. Alla åldrar kan vara med. Du behöver dock kunna skriva annars kan man ju spela på lag och sitta jämte en som kan.
Ta varsitt A4 papper och lägg det i liggande ställning. Rita sedan 5 kolumner med plats för rubriker. Bestäm tillsammans vilka kategorier ni vill ha med. Ex, bilmärke, musikartister, länder, maträtter, tjejnamn, idrottsstjärnor, färger, spel, osv

Därefter tar ni en tidning som ”tärning”. Någon blundar och pekar ner i tidningen, förslagsvis med en penna, och hittar en bokstav. Ex bokstaven F.

Nu ska samtliga deltagare skriva ner på sitt papper i alla kolumner ett svar som börjar på bokstaven F. När första deltagaren har skrivit in alla så ropar den stopp. Nu måste alla lägga ner sina pennor. Man kan köra en variant på att det måste vara två helt klara innan man säger stopp.

Sedan så räknar man poäng för alla de som skrivit in svar och som är unika. Dvs har två samma svar, ex Finland i kategorin länder så får ingen av de poäng.

Denna lek är kanonkul och kan även utmana deltagarna lite kring vad som är rätt och fel. Kanske ska inte alla svar ”googlas” fram utan att man kanske är ödmjuk i bedömningarna, särskilt om man har yngre barn med i leken.

Har ni frågor eller om det är något ni inte förstår, skriv till mig på min Facebooksidaså ska jag försöka supporta. Ha så himla kul!

Så ….Kram på er kära läsare som nu snart passerat 6000 strecket! Sprid gärna möjligheten om prenumeration för era vänner. Ju fler vi är tillsammans…tillsammans….tillsammans..

Kram/Micke

Kanske vill du ge bort något unikt i Jul?

julklappar

Då var det dags igen, Julen är på intågande. Vissa säger hysteri andra säger avkoppling. Det blir kanske lite vad vi gör det till.
Jag skulle med detta inlägg bara vilja tipsa er som funderar på att ge bort min bok till julklapp att senast ha beställt den till 18/12. Annars kan vi inte garantera att vi hinner packa den till jul. Som sagt var….mindre stress :-)
Vill du beställa eller läsa mer, klicka här.

Sedan vill jag absolut tipsa er om vår fantastiska tavla, ”Fredsugglan”.
Ge bort en tavla som verkar för fred. Den coola tavlan innehåller 99 uppdrag för dig och din familj att utmana varandra med. Uppdragen får du genom att använda din smartphone eller läsplatta. Finns bara i en begränsad upplaga.
Klicka här för mer info och beställning.

Vill du ge dig själv en julklapp eller någon annan, helt gratis så vill jag tipsa om mitt Inspirationsmail som kommer ca 1 gång i månaden. Här delar jag med mig av tankar kring våra barn, familjeliv, livet i stort, humor och hälsa. Mailet är ett samarbete med Jesper Juuls Family Lab.
Klicka här för mer info och prenumeration.

Kram/Micke

Ska vi tävla skola?

lekaskola

JAA!! Pappa jag hade 34 av 40 på provet!
JA!! 122 av 134!!
JAG FICK ETT A!!
FAN hade 16 av 80…
Hon gav Mia 42 och jag fick 40 ändå hade vi typ samma svar!
SKIT SAMMA 3 av 19.
Jag borde ha fått 67!!
Jag drömmer om ett C.

Ibland tror jag att människor som befinner sig i skolan lätt fokuserar på fel saker. Det är som att vi stoppar in barn i en tävling utan egentliga tävlanden? För inte handlar nyfikenhet, lust och lärande om tävling? I vanliga fall så lär man sig ju bara. Jag tänker på att cykla, äta med kniv och gaffel, förstå rubriks kub, hur Minecraft funkar, vändtia, knyta skorna, säga mamma, bädda sängen….osv. Man lär sig för att man behöver det liksom. Men i skolan händer något. I och med att vi skapat detta enorma system ur ett slags linjärt industriellt tänk där vi ska kunna mäta många vid särskild tid och jämföra alla barn mot varandra så måste vi införa tester. Och för att vi ska få dessa tester och vår redovisning att funka så kör vi poängsystem. Det som jag tror händer i kombination med att eleverna inte alltid förstår syftet och behovet i allt lärande, dvs de är inte själva helt integrerade i skapandet av sitt lärande, är att man snarare fokuserar på poängen och betygen. Det blir inte själva lärdomen i sig som blir moroten utan att få bra poäng.

Tänk vilken spännande tanke det vore att testa att ta bort ALLA poäng från skolan ett tag. Hur skulle då våra läromedel se ut? Hur skulle vi då möta eleverna? Kanske skulle vi då sätta oss ner allihop i en ring, unga som vuxna, titta på varandra och säga:

– Hur gör vi nu?
– Varför är vi här?
– Vad behöver du?

Om vi går ifrån ett skoltävlingssystem och snarare kikar på ett medskaparsystem där vi inte låter poängen skymma sikten för lusten och våra behov så tror jag något spännande skulle kunna ske.

Jag är lite rädd för i stort att just det fria skapandet kommer i skymundan för våra barn idag. Det mesta när det kommer till lust, lek och lärande är redan vuxendesignat till stor del. Aktiviteter som fotboll, dans, ridning, simning…alla har sina givna ramar. Visst blir barnen duktiga tidigt på att kicka boll men det bygger trots allt på prestation och göra rätt och fel. Mycket inom den digitala sfären är också givet från start. Vuxna har skapat strukturer, ramar och regler. Visst finns det mer öppna spel som Minecraft men det är ändå mycket förbestämt.
I det egna skapandet så lär sig barn så mycket av allt det andra empati, ledarskap, gruppförståelse, problemlösning, kreativitet…

Jag älskar Lars H Gustafssons exempel med att ”spela kula”. Det finns egentligen inga självklara regler. Barnen har kulor av olika slag. Man funderar på om man ska spela med pyramid eller med hål. Hur långt ifrån man ska stå. Om de äldre ska få stå längre bort. Man funderar på vad en stor glaskula är värd jämt emot 3 små porslin. Osv , osv. Mängder av beslut. Själva kulspelandet är det lilla både i tid och lärande, det är det innan, det fria som tar längst tid och som stöttar oss i utveckling.

Dessa fria ögonblick tror jag blir allt färre. Vi vuxna blir oroliga om det inte finns en konkret plan för ett högre syfte med det våra barn gör. På förskolan räcker det inte med att bara vara ute och leka, vi måste få reda på varför de gör som de gör. Vi tittar snett på personalen som bara står där ute och latar sig och pratar väninnorsnack, de ska ju vara pedagoger!!! Jag tror många av oss vuxna borde ställa oss frågan, vad är det jag egentligen är så rädd för? Är jag rädd att mitt barn inte ska bli duktigt nog? Vad är det som oroar mig egentligen? (Vill tipsa om klippet ”Skolan utan regler” En fantastisk skola där barnen verkligen får möjlighet till fri lek.)

Jag önskar så mycket att vi i större utsträckning lät barnen vara. Låt de vara barn och unga. Låt de vara medskapare i sitt lärande. Om vi inte hittar deras inre vilja och motivation att lära sig olika saker så lär de sig ändå inte. Vi talar i skolan om drop outs, jag ogillar detta begrepp så mycket! Gillar inte när vi sätter etiketter på folk. Tycker även namnet är knasigt. Att döma andra som avhoppare bara för att de väljer andra vägar i livet är märkligt. Dom gör fel vi har rätt? Tänk om det är så att de bara skiter i det helt enkelt. Att det är smartare för de att vara utanför skolan än innanför? Att de inte längre orkar sitta på stolarna och skolka? För många av våra elever gör det. Är i skolan snarare för att få poäng. I alla fall närvaropoäng. Annars kanske man blir av med stålarna. Och då skulle dom slå ihjäl mig där hemma!

Lite hårt och dystert kanske. Skolan är bra på många vis och personalen i den är hjältar varje dag! MEN jag tror att vi skulle kunna börja skapa en så mycket bättre form där pedagoger tillsammans med eleverna skulle kunna briljera såå mycket mer!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Vi har ca 2 miljoner minuter tillsammans med barn och unga i vårt system. Mycket tid att stötta varandra att bli så härliga medmänskliga medborgare som möjligt. Mycket tid att hitta på spännande saker. Mycket tid för att kunna skapa en än bättre värld. Vi gör detta varje dag. Men jag tror ändå att vi alla är där på sparlåga. Jag menar inte att vi inte sliter, för det gör vi alla. Jag tror bara att mycket av detta slit skulle kunna elimineras om vi vågade oss lite längre bort från prestation, mätningar, poäng…tävlingen…och snarare mer fick fokusera på lekfullheten, deltagandet, medskapande, experimenten, nyfikenheten, lusten och utflykterna. Att vi vågar testa att rita om dagens spelplan med inbyggda små rutor, 40 min, ämnesisolering, lärare, elever, klassrum, lektioner, poäng, prov….

Med sparlåga menar jag snarare att vi inte tar tillvara på allas vår gemensamma potential fullt ut, både oss vuxna och våra barns.

Jag tror att ett steg skulle kunna vara att gå från tävling till lust. Och tror vi att detta är omöjligt är det bara för att vi ser världen som den har sett ut och ser ut. Det jag vill är att vi skapar tro utifrån det vi vill se!

Skulle jag fråga våra elever just nu om de skulle tycka det vore smart att ta bort alla poäng och betyg så hade de garanterat skrikit NEEEJ!!! ÄR DU INTE KLOK!!?? Självklart! De vet ju inget annat. Måste känts likadant när det blev högertrafik, eller när någon galning påstod att man kunde gå hur lång promenad som helst på jorden utan att trilla ner…

Vi kan väl testa att bara tänka tanken ialla fall.

PS. Hmm…denna morgontanke är inte en tanke som egentligen vill svartmåla skolan och dess personal än mer, tvärtom. Det är bara det att jag skulle vilja lyfta fram personalen än mer. Att se till att de får göra det de drömde om när de valde yrket. Att älska våra barn och stötta de på deras livsresa!

Kram/Micke
#noscore

En utbränds sökande efter aska.

utbränd

Denna text kan säkert upplevas till viss del stötande och provocerande. Jag skriver denna från mitt hjärta med syfte att dels dela med mig av mina egna erfarenheter och dels för att kanske erbjuda nya perspektiv. Jag kommer att ta mig själv och situationen som utbränd som exempel, men jag påstår att denna text handlar om oss människor i stort oavsett tillstånd :-)

När jag föreläser så erbjuder jag då och då publiken att göra en övning. Den handlar om fokus. Att det vi fokuserar på växer. Jag ber samtliga att på 5 sekunder försöka se så många saker som möjligt som har färgen blå. 5,4,3,2,1…klart!
Sedan frågan jag hur många som sett minst 6 saker som var röda?
De brukar då klaga på att:

– DU sa ju BLÅ!
Många har sett 10 saker som är blå, men röda saker har ingen sett, inte ens de 400 röda stolarna i salongen.
Självklart inte! Fokus var på blå saker.

Jag älskar denna lilla övning för den visar så enkelt på att det vi väljer mycket att se, det får vi se. Om jag väljer att stå kvar i en sjö då jag inte längre vill bli blöt så blir det svårt….hahaha.

Min underbara son frågade mig för ett tag sedan om jag träffade många ”puckon”?
– Vaddå puckon? Undrade jag.
– Jo pappa, alltså träffar du många människor som är taskiga mot dig, gör elaka saker, sabbar i bilkön, tränger sig före…
Jag funderade ett tag och svarade sedan:
– Nej du! Jag måste vara ärlig och säga att det gör jag nog aldrig…faktiskt! Gör du det??
– Nej, pappa. Det gör faktiskt inte jag heller. Men visst är det märkligt. För jag måste ju säga att jag tror både du och jag träffar personer då och då som BARA verkar träffa puckon!!
Jag skrattade högt. Han hade rätt. Visst stöter vi på dom ibland som bara verkar ha ett elände. Han tittade upp på mig och frågade:
– Pappa tror du det bara har med otur att göra?
Jag funderade lite och sa sedan:
– Nej det tror jag inte. Jag tror att det vi fokuserar på växer.
– Haha…pappa så kan det nog vara. Dom kanske till och med letar efter problem, fast de inte vet om det!

Jag älskar detta möte vi hade, han och jag. Så vackert och så lärorikt.

Jag vill växla över denna tanke till tiden då jag ”gick i väggen”. Det är ju ett jäkla uttryck i sig. Vilken vägg? Jag gick snarare i en riktning som inte längre funkade för mig på en massa olika plan. Jag gjorde det inte med mening, jag trodde att detta var det bästa för mig fram tills det inte funkade längre. Jag behövde sedan inte förändra ”väggen” (vilket jag försökte med en tid efteråt, skyllde mitt illamående på en massa yttre faktorer, vilket jag tror är helt naturligt), utan behövde snarare titta inåt och förändra mig själv. Vad var det som gjorde att jag behövde fortsätta att gå så långt som jag hade gjort? I den frågan upptäckte jag att det fanns en massa spännande svar efter ett visst hårt och jobbigt detektivarbete.

Nåväl. Vad har då fokus med min tidigare s.k utbrändhet (snarare innebränd) att göra?
Jo…jag behövde prata mycket. Mycket!! Jag pratade med min fru, vänner, barn…om just mitt mående. Hur eländigt det var. Ångesten. Andningen. Paniken. Oron. Försäkringskassan. Jobbet. Jag behövde älta. Jag hittade även andra som mådde som jag. I tidningar, på forum, på stan. Plötsligt var de hur många som helst. Tack alla ni som orkade med mitt prat. Jag behövde det. En stund. Men bara en stund.
Ni var ett par stycken vänner som visade detta tydligt. Ni sa ifrån. Ni orkade inte höra mer. TACK!! Denna markering tror jag har haft större inverkan på min utveckling än många andra terapeut-timmar…faktiskt. Jag behövde komma ur sjön. MEN det var så skönt att vara där. Ni tyckte synd om mig. Ni brydde er. Jag träffade likasinnade. Människor med samma helvete och så pratade vi och pratade. Jag menar inte att detta är fel, men jag vill ändå sträcka ut en varningens hand att vi kan gå vilse. Vi kan fastna. Jag har sett hur människor tillslut inte kunnat leva utan sin ”sjukdom”. Hade jag friskförklarat dom hade de dött med en gång, för vem skulle de vara utan alla sina krämpor.
Sjukdomen blir till en identitet snarare än ett symtom på något som inte är helt ok.
Jag blir den utbrände. Jag blir därför ibland ledsen när jag ser att man trycker upp allt ifrån tröjor, smycken, muggar mm med just sin nya identitet. I mina ögon kan du aldrig bli din sjukdom och så fort du börjar identifiera dig med den så kommer vägen att bli längre att komma till den plats du hellre önskar.

Jag menar inte att raljera eller förenkla, men jag vill ändå skriva detta av kärlek.
Jag fick till slut hjälp och slet skithårt för att ”komma på bättre tankar.”
Jag behövde ta mig ur sjön och börja fokusera på det friska. Det som gav mig den näring jag längtade efter. Det som gav mig tro, glädje och kärlek. Jag inser att jag inte kan vara emot saker som jag vill ska sluta, jag måste se till att bli FÖR det jag vill ska starta. En helt annan energi! Du kan inte kriga mot krig, inte slåss mot cancer, inte kämpa mot mobbing…vi måste vända på steken…Vi måste arbeta för fred, vi måste samlas för bättre hälsa och forskning, vi måste utveckla rum för empati och medmänsklighet.

Jag tror att internet hjälpt många människor att finna stöd och råd i olika situationer. Men jag tror även att internet kan skapa många sjöar och hav som erbjuder möjligheten att få blöta fötterna. Hoppa i dessa sjöar! Men bara om du vill bli blöt. Och det kanske vi vill en stund….men jag tror att innerst inne så sökte vi upp sjön för att finna en väg ur.
Eller hur? Oklokt att stå kvar i sjön om jag inte längre vill bli blöt.

Så mitt tips till mig och dig som befinner oss i en situation i livet vi inte längre önskar, fundera på ditt fokus. Vilken färg är det du vill se? Och hur kan du göra för att se denna? Vi har alla 24 timmar om dygnet, rättvist som tusan…vad lägger du tiden på? Tiden läker inga sår, det är vad du gör under tiden som avgör.

Så nästa gång du är på väg att ringa din vän, logga in på Facebook, läsa en bok, se på Tv….vad är det du söker?

Vill avsluta med att återigen säga att detta inte handlar om att förenkla eller raljera tvärtom. Jag har själv legat som en fisk på land och kippat efter andan. Min resa är inte din resa. Alla är vi unika i unika situationer. Men jag önskar ändå oss alla att vi investerar vår tid på ett smart sätt och för vårt eget riktiga bästa.

Kram/Micke

 

Ps. Vill du läsa andra inlägg där jag skriver om just utbrändhet, klicka här.